I projektet Vävda sånger väcker konsten frågor om något så konkret som jorden vi vandrar på och hur vi lever våra liv på den. Vävda sånger är en serie konstverk och konstinterventioner som dyker upp i Luleåbiennalens olika utställningar och på offentliga platser i Norrbotten från 21 november 2020.
Luleåbiennalen 2020 följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer, vilka nyligen har skärpts. Det betyder att det endast dörrarna till utställningarna som kommer att hållas öppna. All form av vernissage och program (konstnärsvisningar och performance etc.) ställs in.
Läs mer om tider, platser och anmälan i vårt kalendarium.
Vävda sånger är en serie konstverk och konstinterventioner curerade av Edi Muka från Statens konstråd tillsammans med Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari. De väcker frågor om något så konkret som jorden vi vandrar på och hur vi lever våra liv på den. Jorden som på en gång härbärgerar en profan och en magisk symbolik, en materialiserad grund både för helighet, liv och död, rakt under våra fötter.
I Vävda sånger problematiserar konstnärerna den västerländska logiken som säger att det magiska måste separerats från vår idé om verkligheten. Att jorden uppfattas som en stum och mållös verklighet som måste tillämpas. Genom att fokusera på denna ideologi, visar de inbjudna konstnärerna hur den har påverkat och format vårt samtida samhälle, och öppnar upp för andra världsuppfattningar som ser jordens magi i det mest vardagliga och ursprungliga.
Vävda sånger innehåller både befintliga och nyproducerade verk. De dyker upp både i biennalens olika utställningar och på offentliga platser i Norrbotten. På Välkommaskolan i Malmberget sammankopplas konsten med det lokala landskapet och den rämnande jord som blir resultatet av gruvindustrins verkningar. Skolan har redan evakuerats och kommer strax efter utställningens slut att rivas.
I det före detta fängelset Vita Duvan i Luleå får vi ta del av sång, ljus och elektroniska klanger i en installation skapad för just den platsen. Verket är kopplat till den kvinnohistoria som finns i fängelset och visar sångens sammanbindande kraft. På Luleå konsthall möter vi historien om en enigmatisk trollkarl och hans förmultnade trollerifabrik i Jokkmokks utkant, som jorden just nu håller på att uppsluka.
På Luleå tekniska högskola och vid den storslagna Storforsen tar vi del av skulpturala former gjorda av näver som spränger ur marken och lyssnar till dess inneboende berättelser. Mot biennalens slut presenteras ett koreografiskt verk där jorden lovsjungs i en vild ritual av kvinnokroppar, växter och vätskor.
Konstnärer: Linnea Axelsson, Maria W Horn, Ingrid Ogenstedt, Isak Sundström, samt befintliga verk av Elisabete Finger och Manuela Eichner, Aage Gaup, Kapwani Kiwanga samt Hanna Ljungh och Mattias Hållsten.
Konstverken i Vävda sånger
Curatorstext av Edi Muka
En del människor älskar att dela upp och klassificera, medan andra är brobyggare som väver relationer där en klyvning förvandlas till en levande kontrast med kraften att affektera och därmed frambringa tanke och känsla – Isabelle Stengers (1)
Någonstans längs floden Ucalayi i peruanska Amazonas bor Shipibofolket. De är kända för sina “ikarayer“, helande sångmönster som också refereras till som vävda sånger. Enligt deras världsåskådning är universum gjort, eller snarare vävt, av sånger. I det har alla människor och alla ting sitt eget sångmönster, som Shipibos helare sjunger i sina helningsritualer och väver in i sina kläder. När någon eller något är sjukt är dess sångmönster inlindat i bindgarn som måste lindas upp för att det skall förenas med världarnas harmoni genom sången. För sången har kraften att hela, kraften att väva tillbaka en person eller en situation in i universums enhet. Bara då, när universums balans har återställts, är helandet fullbordat.
Det nya millenniet har frambringat en rad utmaningar där klimatförändringar och allt starkare sociala spänningar utmärker sig. Skadan vi åsamkat planeten har resulterat i ett växande behov att ifrågasätta den dominerande världsåskådningen och en ökad medvetenhet om urfolkens kosmologiska tänkande. Men rasande skogsbränder och förödande utvinningar pågår med oförminskad hastighet. På det sociala planet har nya sociala rörelser som Black Lives Matter fått globalt fotfäste, men spänningarna höjs när sådana rörelser ifrågasätter den västerländska modernitetens koloniala grund. Den senaste tiden genomlever vi också helt oförutsedda scenarier genom spridningen av en global pandemi. Detta har orsakat en djupgående upplösning av vardagens “normalitet“ och försvagat demokratin, men det har också visat att andra sätt att organisera liv och samhälle fortfarande är möjliga.
Det kan framstå som förvånande och obegripligt att en sådan utveckling äger rum under det tjugoförsta århundradet. Men en närmare granskning av historiens sammanflätningar av händelser varslar om destruktiviteten i många av de arv, system och institutioner som tillsammans gjutit grunden för och fortsätter att upprätthålla den dominerande världsåskådningen.
Den västerländska modernitetens konstruktion uppfördes utifrån det koloniala paradigmet. Genom reduktionen av världen till “objektiv verklighet“ gav dess idésystem liv till den oförsonliga klyftan mellan “natur“ och “kultur“. En klyfta, med ett citat från Isabelle Stengers, “— över vilken en del tog sig friheten att studera och kategorisera andra — “, och där “ — vi på vår sida ser oss som dem som accepterat den hårda sanningen att vi är ensamma i en stum och blind värld, men en som ändå går att få kunskap om – och som det är vår uppgift att appropriera“ (2). Till andra sidan av denna klyfta förvisades alla de och allt det som inte passade in i samma form – den av en vit man. De historiska sammanflätningarna hos detta idésystem når djupt ner i vår samtid. De är komplexa och omöjliga att bortse från, och de formar fortfarande den sociala verkligheten i vårt århundrade. De är globala i skala och karaktär, de äger rum och påverkar lokala kontexter på specifika sätt och de lämnar både synliga och osynliga spår överallt, i och omkring oss.
“Det spelar roll vilka berättelser som skapar världar, och vilka världar som skapar berättelser.“ (3)
Inte på någon annan plats i Sverige har det koloniala paradigmet lämnat så tydliga spår som i Norrbottens geohistoria. Gruvdrift och resursutvinning – motorn i det koloniala projektet – har urholkat jorden, fråntagit urfolk deras egendom och slitit bort dem från deras mark. Men de har också gett upphov till helt nya samhällen, städer och grupper. De relationer som uppstår, nya och gamla, speglar det ömsesidiga förhållandet mellan löftet om välstånd och det ständiga hotet om fullkomlig ödeläggelse, förkroppsligat i Malmbergets gigantiska gruvschakt. Som ett oåterkalleligt ärr på jorden själv vittnar schaktet om hur vi främmandegjorts inför naturen och om de relationer mellan alla de folk och grupper som bebor området. Liknande eller parallella historier löper genom och fortsätter att utvecklas kring många andra gruvor, älvar och skogar världen över.
Så vad avslöjar dessa lokala historier och deras sammankopplingar om den världsåskådning som format den globala sociala verklighet vi lever i? Måste “vi“ på vår sida av den klyfta Stengers talar om vända oss till kunskapssystemen i urfolkens kosmologier för att utmana vår förståelse av världen och oss själva? Är det alls möjligt att översätta eller förlika dessa skilda världsåskådningar, eller skulle detta innebära ytterligare en appropriering? Hur kan vi åter tillägna oss världens magi som ett sätt att reparera vårt förhållande till den levande jorden och samtidigt läka våra band till varandra?
Vävda sånger väcker frågor om något så konkret som jorden vi vandrar på och hur vi lever våra liv på den. Jorden som på en gång härbärgerar en profan och en magisk symbolik, en materialiserad grund både för helighet, liv och död, rakt under våra fötter. Projektet ger sig i kast med att upphäva en västerländsk logik där det magiska perspektivet separerats från vår idé om verkligheten och jorden uppfattas som ett stum och mållös verklighet som måste tillämpas. De inbjudna konstnärerna utforskar de system, institutioner och arv som har möjliggjort hela sociala verkligheter men som också lämnat djupa sår hos individer, gemenskaper och jorden själv.
Med utgångspunkt i byggnaden som står tom efter Välkommaskolan i Malmberget knyter ett flertal verk an till historien om platsen och de pågående förändringarna i både samhället och det omgivande landskapet. Vi kan höra två kvinnoröster tala om en skola som skall rivas och en sjö som av respekt bör nalkas i tystnad. Vi får lära oss om magiska krafter hos växter och deras förbindelse med antikoloniala motståndsrörelser. Vi får höra hur stönet från den urholkade jorden i Malmberget ekar genom en människokropp. Vi möter också monumentala träskulpturer som tematiskt knyter an till samisk mytologi och ceremoniella trummor, och som synliggör en särskild relation till den levande jorden.
I det före detta fängelset Vita duvan i Luleå får vi ta del av anslående sång i ett performance och en ljudinstallation om sångens bindande och helande kraft, med koppling till de faktiska sägner som finns inneslutna i byggnadens historia. På Luleå konsthall möter vi berättelsen om en enigmatisk illusionist och hans förfallande “magi-fabrik“, i Jokkmokks utkanter, som håller på att sväljas av jorden.
I campusområdet vid Luleå tekniska universitet, nära Storforsens praktfulla fors, får vi uppleva skulpturala former av björknäver som tycks bryta fram ur marken och bära med sig många dolda berättelser. I ett hänförande dansperformance förenas sist men inte minst kvinnokroppar och växter som blir allt mer vilda, oförutsägbara, mäktiga och potentiellt farliga.
Genom att utmana den hegemoniska ideologin öppnar dessa verk upp för alternativa världsåskådningar som söker efter den levande jordens magi i vardagslivet och hos uråldriga kunskapsformer. Tillsammans pekar de på behovet av läkning efter vår separation från marken som ett sätt att reparera våra relationer till varandra.
Medverkande konstnärer: Linnea Axelsson, Kapwani Kiwanga, Maria W. Horn, Ingrid Ogenstedt, Hanna Ljungh i samarbete med Mattias Hållsten, Elisabete Finger och Manuela Eichner i samarbete med Bárbara Elias, Danielli Mendes, Josefa Pereira, Mariana Costa och Patrícia Bergantin, Aage Gaup, Isak Sundström.
Curator Edi Muka i samarbete med Emily Fahlén, Asrin Haidari and Karin Bähler Lavér
Producent: Malin Hüber och Olle Arbman
(1) Isabelle Stengers, Reclaiming Animism; e-flux journal #36 – july 2012
(2) Isabelle Stengers, Reclaiming Animism; e-flux journal #36 – july 2012
(3) Donna Haraway, Staying with the trouble
Statens konstråd samarbetar med Luleåbiennalen
Luleåbiennalen är en internationell biennal för samtidskonst, i utställningarna möts globala och hyperlokala perspektiv. Årets utställningar och program kommer att ta plats i Luleå, Boden, Malmberget, Arjeplog och Korpilombolo. Förutom ett tiotal utställningar kommer 2020 års upplaga också att inkludera ett turnerande litteraturprogram, dramatik, radio och en webbtidning.
Luleåbiennalen 2020 är ett projekt inom Konstfrämjandet och görs i samarbete med Luleå konsthall, Norrbottens museum, Galleri Syster, KKV Luleå, Swedish Lapland Air, Havremagasinet, Silvermuseet, Korpilombolo Nattfestival, Gällivare museum och Statens konstråd.
Vävda sånger är en serie konstverk och konstinterventioner som dyker upp i Luleåbiennalens olika utställningar och på offentliga platser i Norrbotten från november 2020. Vävda sånger är curerade av Edi Muka från Statens konstråd tillsammans med Karin Bähler Lavér, Emily Fahlén och Asrin Haidari från Luleåbiennalen.
