ALMA MATER

Med ALMA MATER vill konstnärerna Åsa Norberg och Jennie Sundén spegla både historien, samtiden och framtiden. Konstverket finns på Riksarkivet i Stockholm och knyter an till frågor som berör både Riksarkivet och Sveriges många arkiv 

ALMA MATER består av tre olika delar: en taklampa i Riksarkivets entré, ett antal objekt hängandes i fönsterpartiet mot en innergård samt en belyst skulptur på innergården.

Taklampan sätter ljus på vår historia, lyfter fram vikten av ”upplysning”, forskning och kunskap och visar på värdet av den transparens som offentlighetsprincipen står för. I konstverket som hänger i glaspartiet mot innergård har konstnärerna hämtat sin inspiration från musik, dans, koreografi, rörelse, telegrafi och kod. Skulpturen på innergården liknar till formen en tidskriftssamlare, där den större skalan skapar ett rum eller en berså, på Riksarkivets innergård. Perforerade hål i skulpturen ger en känsla av transparens och påminner om vävstolen och datorns hålkort.

Åsa Norberg och Jennie Sundén har tänkt på arkivet som både en slags moder, en plats som står för kontinuitet som alltid går att återvända till, och ett kärl för minnen och samlad kunskap. På konstverken finns former och symboler som på olika sätt refererar till berättelser eller personer som finns i landets olika arkiv och till kvinnors kamp, tillvaro, arbete och gärning.

Curator Magnus Mattsson om ALMA MATER

Vad är det som händer i rummet mellan konstnärerna Åsa Norberg och Jennie Sundén? Ett stoff som svävar fritt mellan dem och ger dem ett gemensamt språk. Tillsammans ger de sig ut i en tidskapsel för att förlora sig i epoker och rörelser, ofta ur 1900-talshistorien. Ur detta stoff väver de samman en värld där de agerar sida vid sida med sina förebilder. Konstnärskapet blir som ett levande föränderligt arkiv de utforskar utifrån olika metoder och synvinklar, där de med sina verk skriver in sig själva i den historia de fascineras av. 

Den konstnärliga gestaltningen ALMA MATER (betydelse; den milda eller fostrande modern)välkomnar oss in i mellanrummet och dialogen mellan Norberg – Sundén, där Riksarkivet denna gång fått vara det universum de färdats i. Varje del och detalj i gestaltningen blir till nycklar in i deras gemensamt förvärvade kunskaper och medvetande; till att forma en bildkonstens Esperanto. 

Genomgående material i den konstnärliga gestaltningen som består av tre huvuddelar är grönt glas och koppar, som för tankarna till kretskort, isolatorer och dataålderns begynnelse. 

Det första som möter oss när vi kommer in i entrén är den ensamt lysande lampgloben. Här förs tankarna till att upplysa, belysa och genomlysa. 

I det stora glaspartiet som vetter ut mot innergården, pendlar unika objekt i grönt glas och koppar som utgör nycklar eller ett alfabet in i deras sammanvävda arkivbetraktelse. Arkitekturen blir som en vitrin där de samlat de mest innovativa och varierade sätt att kommunicera. Alla dessa former blir en lapptäckesberättelse, ett sammelsurium, där varje litet tecken ur alla dessa olika alfabet är en möjlighet till nya berättelser. 

Mitt på innergården står ett objekt som för tankarna till en skärmvägg, en tidskriftssamlare eller en berså. Vikskärmen har håltagningar, inskriptioner och symboler som knyter an till objekten i fönstersektionerna. Skalan på vikskärmen relaterar till människokroppen och skapar en intim känsla av att kunna skyla sig. 

Riksarkivet blir till ett moderskepp, en Noaks ark, en punkt att utgå från och återvända till. Relativt formella ord som pedagogik, förmedling, hemslöjd, yrkesliv, får en lyster i deras skaparprocess, där de lingvistiska nyanseringarna ofta blir till kittlande tidsmarkörer.