Kramfors kommun har tagit fram en långsiktig rutin för sitt arbete med, och finansiering av, offentlig konst. Arbetet har skett i samråd med Statens konstråd, och var en del av utlysningen Första gången – steget vidare och regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst (2018–2020).
En miljon kronor! Vi drog efter andan. Att offentlig konst kan ha så stor budget visste vi inte. Med enprocentsregeln skulle det ju motsvara ett byggprojekt på 100 miljoner, och sådana finns knappast i Kramfors. Vi är ingen inflyttningskommun, snarare tvärtom – och bygger sällan nytt. Som liten ort är vi också generellt socioekonomiskt utsatta.
Orden är Karin Högströms. Hon är kulturutvecklare i Kramfors, och trots hennes beskrivning av kommunens begränsade resurser, finns en samsyn om vikten av att satsa på konst. En avgörande faktor, menar hon, är korta avstånd mellan beslutsfattare och kommunala kulturutvecklare, liksom stödet från ett socialdemokratiskt kommunalråd med engagemang för kulturfrågor.
Kramfors kommun ville undersöka hur en långsiktigt hållbar rutin för finansiering av konst i offentliga rum kunde se ut. Frågorna gällde hur processen för gestaltningsprojekt kan se ut, hur ansvaret fördelas inom kommunen – och därtill, hur kompetensen hos dem som arbetar med offentlig konst och gestaltningsfrågor kan höjas.
I samarbete med Statens konstråd skapades därför en projektgrupp för offentlig gestaltning som består av Kramfors bägge kulturutvecklare, det kommunala bostadsbolagets VD, chefen för gatu- och parkenheten och en av kommunens samhällsplanerare. Kramfors har varken stadsarkitekt, stadsplanerare eller annan tjänst för offentlig konst och gestaltning – en brist som gruppen gemensamt försökte kompensera.
En första insats blev att introducera enprocentesregeln och dess förtjänster. På gruppens förslag beslöt kommunfullmäktige att Kramfors bör använda regeln – vilket bekräftade initiativet och sporrade till fortsatt arbete.
Eftersom inga större byggprojekt var planerade i kommunen, beslöt gruppen att söka alternativa finansieringslösningar för offentlig gestaltning. I syfte att generera en tillräcklig budget, skulle då en sammanslagning av mindre, separata, byggprojekt kunna fungera som en väg framåt? Ett försök gjordes, där kommunens planer på att upprusta och delvis nyanlägga en gång- och cykelväg knöts samman med byggbolagets planerade omdaning av en närliggande handelslokal. På så vis kunde ett större byggprojekt formas, där det gick att argumentera för en konstnärlig gestaltning.
– En tidig insikt var att en byggbudget måste vara minst 150 000 kronor för att det ska vara mödan värt att engagera en konstnär. Det står med i den manual vi skapade, ett slags lathund, för framtiden. Där sammanfattade vi allt som gjordes och vad vi lärde oss under arbetets gång – vi var ju pionjärer!
För att fortbilda sig läste gruppen propositionen Politik för gestaltad livsmiljö (prop. 2017/18:110) men upplevde texten som alltför akademisk och abstrakt – även i sin populariserade, förkortade version. Även om det fanns en samstämmighet kring att lämna den traditionella uppfattningen om att offentlig konst är lika med en bronsstaty, fanns inget givet svar på hur alternativet skulle te sig. Samarbetet med Statens konstråd blev avgörande här.
– Jag blev så inspirerad när vi började arbeta med dem! minns Karin Högström. Det blev ju en process att vidga vyerna om vad konst i offentliga rum kan vara.
Sebastian Andersson, konstkonsulent i Region Västernorrland, knöts också till gruppen.
– Jag blir ofta inkopplad i regionala och kommunala konstprojekt som behöver fortbilda sig om samtidskonst i allmänhet, och brukar ta stort pedagogiskt ansvar för det, förklarar han. I Kramfors var det annorlunda; gruppen hade genom Statens konstråds medverkan redan en förståelse, och mitt uppdrag blev istället att gå på djupet när det gällde gestaltningen och valet av konstnär. Min kompetens togs i anspråk på ett sätt som gav mersmak; jag hade gärna varit mer och oftare involverad i projekt mellan kommun, byggbolag och fastighetsbolag för att diskutera hur konst har en plats i samhällsutvecklingen.
Gruppen samlade in förslag på ett tiotal presumtiva konstnärer att anlita, och efter diskussion enades man om Kristoffer Sundin och Stefan Engblom. Även om avsikten inte var att välja lokala konstnärer, är de födda i Kramfors men sedan länge utflyttade.
– Jag känner till platsen för de planerade gång- och cykelstråken, säger Kristoffer Sundin. Den är gråtrist nu. Just därför känns det inspirerande att göra något! För mig som konstnär har stödet och kompetensen som Statens konstråd står för varit helt nödvändig. Det handlar om erfarenhet och rutin vad gäller gränsdragningar för ansvar, arbetsbörda och planering; helt ovärderligt.
Projektet slutförs hösten 2021. Karin Högström hoppas resultatet ska leda till mer konst på flera platser i Kramfors, inte minst på andra ställen än i centralorten.
– Vi är ju en landsbygdskommun, säger hon, och offentliga gestaltningar behövs överallt. Att finansieringen kan lösas med uppfinningsrikedom, som vi gjort här, är lovande. Samtidigt; att kombinera kommunal budget med byggbolagets kräver ekonomiskt skarpsinne och kännedom om momssatser och annat. Därtill är det viktigt att slå fast vem som egentligen äger ett projekt, inte minst med tanke på ansvar för framtida underhåll.
Konstkonsulent Sebastian Andersson är entusiastisk över erfarenheterna från Kramfors.
– Att kombinera småprojekt till ett samlat större är utmärkt. Jag kommer absolut fortsätta arbeta på det här sättet! säger han.
Linda Fagerström