Under två veckor i augusti 2019, i samband med Stockholms Kulturfestival, visades ett brett utbud av konst i tekniker som installation, video, performance, ljud, upplevelser, teater och en konferens.
;
Bild 1 av 7.
Emergency Routine, ett performanceverk av Public Movement, Stockholm 2019.
Foto: Ricard Estay
Bild 2 av 7.
Scen från Ingela Ihrmans och Molly Samulessons pjäs Vilka är ni?
Foto: Ricard Estay
Bild 3 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 4 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 5 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 6 av 7.
Foto: Cecilia Parsberg
Bild 7 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 1 av 7. Emergency Routine, ett performanceverk av Public Movement, Stockholm 2019.
Foto: Ricard Estay
Bild 2 av 7. Scen från Ingela Ihrmans och Molly Samulessons pjäs Vilka är ni?
Foto: Ricard Estay
Bild 3 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 4 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 5 av 7.
Foto: Ricard Estay
Bild 6 av 7.
Foto: Cecilia Parsberg
Bild 7 av 7.
Foto: Ricard Estay
Choreographies of the Social
Choreographies of the Social utforskade de föränderliga sociala relationerna. Projektets utgångspunkt var konstnärliga och aktivistiska praktiker som undersökte hur vi förhåller oss till varandra och till omvärlden. Konstverken tog fäste på vår tids sociala spänningar och globala dynamik.
Choreographies of the Social presenterade nya verk av Jonas Staal, Shilpa Gupta, The Bridge Radio, MYCKET och Public Movement, såväl som existerande verk av Ingela Ihrman & Maja Salomonsson, Klas Eriksson, Molly Haslund och Cecilia Parsberg.
Choreographies of the Social utforskar de relationer och kopplingar där olika former av det sociala förekommer, blandas och återförenas. Processens utgångspunkt är konstnärliga och aktivistiska praktiker som använder sig av performativitet för att undersöka hur vi förhåller oss till världen; hur vi relaterar till varandra – människor och icke-människor – och hur genom sådana processer vi skapar mening och formar vår omgivning.
Projektet lånar sin titel från Andrew Hewitts bok Social Choreography: Ideology as Performance in Dance and Everyday Movement där Hewitt använder begreppet ”social choreography” (social koreografi) för att ”(…) beteckna en tanketradition om samhällsordning som härleder sina ideal från estetikens sfär och försöker ingjuta denna ordning på kroppslig nivå.”* Hewitts användning av begreppet syftar på det sätt att ordna miljöer, rörelser och handlingar som resulterar i specifika händelser. Choreographies of the Social kan således förstås i termer av kontinuerligt föränderliga relationer, tankemönster och organisationssätt som formar grundvalen för det vi kallar för ”samhället” och gestaltar det sätt på vilket vi interagerar och hur det påverkar världen.
Vi måste inse att frändskap och relationer inte endast växer fram som ett resultat av intressen och önskningar som delas av missnöjda personer.
1900-talet dominerades av det kapitalistiska/modernistiska projektets ohejdade framfart. Utifrån ett humanistiskt ideal placerades människan i universums mitt, vilket skadade och underkuvade andra livsformer. Industriella och tekniska framsteg banade väg för den sociala ingenjörskonsten med vars hjälp man utarbetade nya sociala former och organisationer, där fokus alltmer hamnade på att bevara individens rättigheter och friheter. Den institutionella apparaten, inklusive massmedia och television, användes för att utforma den gemensamma grundstrukturen på vilken nya sociopolitiska projekt och relationer skulle träda fram och konsolideras, medan det ständigt närvarande hotet om kärnvapenkrig ledde till statliga program för social omsorg och försvar. Det var under denna tid som de flesta institutionella strukturer som representerar makt-, organisations- och kontrollrelationer, samt de begrepp vi använder för att tala om olika sätt att organisera samhället, skapades. Sverige var ett föregångsland inom den sociala ingenjörskonsten med projektet Folkhemmet – det vill säga välfärdssamhället – som idag för en tynande tillvaro medan politiska partier från vänstern via mitten till yttersta högern gör anspråk på det. Utifrån de demografiska förhållandena i Sverige vid den tiden, lyckades Folkhemstanken skapa en känsla av nationell identitet och samhörighet. Samhället framställdes som ”en enda stor familj” där alla togs omhand, inte av medmänniskor utan av ”familjens” struktur. Ändå handlar projektet i grund och botten om individens intressen och rättigheter, samt om de omständigheter som skulle befria individen från att vara beroende av äldre sociala strukturer som familjen eller släkten.
Begreppet social ingenjörskonst behandlas i Karl Poppers klassiska bok Det öppna samhället och dess fiender (1945,) där författaren förklarar att en holistisk syn på världen och samhället är förlegad och olämplig. Popper hade en övertro på rationalism och individualism och förkastade det traditionella samhällets organiska kopplingar. Dessa, menade han, skulle med hjälp av ”stegvis ingenjörskonst” ge vika för abstrakta relationer i ett modernt samhälle. I detta moderna och abstrakta samhälle skulle ”människor i stort sett aldrig träffas öga mot öga, och all affärsverksamhet skulle regleras av individer i ensamhet som kommunicerar genom brev eller telegram, och som färdas i personbilar (…).”* Popper var dock medveten om känslornas betydelse och insåg att ”människan har sociala behov” så han föreställde sig att äldre former av samvaro skulle ersättas nya typer av relationer, som utbyte och samarbete med utgångspunkt i gemensamma intressen.
Efter ett sekel med det modernistiska projektet och flera årtionden av oinskränkt nyliberalt styre som kulminerat i informationssamhället, så påminner vardagen i de flesta av dagens samhällen om Poppers vision, dock med helt andra resultat: vi tycks ha hamnat i en tid full av motsägelser och paradoxer. Vi kommunicerar blixtsnabbt i globala informationsnätverk. Vetenskapen har gjort oerhörda framsteg och drömmer om att skapa en odödlig människa som ska skickas ut i den yttre rymden. Världen producerar aldrig tidigare skådad rikedom medan levnadsstandarden och livslängden hela tiden ökar.
Men ju mer vi använder våra tekniska verktyg, desto större blir avståndet till de sociala banden, vilket har förändrat hur vi umgås och bygger relationer. Mänsklighetens framsteg och livsstil har möjliggjorts på bekostnad av den planet vi bebor. Vi förstör miljön och utrotar de arter vi delar jorden med. Trots rikedomen är antalet personer som lever i prekära situationer eller på flykt högre än någonsin förr. I stället för ett öppet och ömsesidigt utbyte har grunden för våra multikulturella samhällen krossats på grund av rädsla, religiös fundamentalism, främlingsfientlighet och fanatism, fenomen som har normaliserats i det politiska och allmänna samtalet.
Medan landskapet av sociala relationer fortsätter att fragmenteras har nya kopplingar växt fram, vilket resulterat i innovativa former av sammankomster, möten och sociala formationer. Det senast årtiondet har präglats av finanskrisen 2008, som fortfarande påverkar stora delar av jordens befolkning, samtidigt som aldrig förut skådade migrationsnivåer orsakade av skoningslöst våld har förändrat våra samhällens sociala strukturer i grunden. Detta har sammanfallit med informations- och kommunikationsteknikens framväxt och med de ”sociala medier” som radikalt och fundamentalt har förändrat hur vi lever. Som ett resultat därav har det uppstått folkliga sociala rörelser med potential att åstadkomma förändring, som den Arabiska våren, Occupy-rörelsen och Los Indignados, vilka försökt uttrycka de försämrade villkoren i politiska termer. Och nya rörelser har tillkommit, som De gula västarna i Frankrike – en löst sammansatt grupp missnöjda människor utan ideologiska band med tillfälliga gemensamma intressen och förhoppningar. Parallellt med dessa rörelser har vi sett en växande våg av populistiska ledare och olika former av populism och fanatism, eller ”digital populism”, som Paulo Gerbado uttrycker det, som drar till sig ”digitalt uppkopplade och politiskt missnöjda väljare”* som tilltalas av högerns retorik och uppdelningen mellan ”oss och dem” och som har behov av att konstruera en ”gemensam fiende” man kan lägga skulden på. Man följer en kändisledare som inte löser några problem utan med hjälp av fiktion och propaganda rör upp och drar nytta av känslor. Detta har lett till nya globala sociala krafter som skapar problem vad gäller innebörden av de begrepp vi använt för att relatera till och förstå samhället och de sociala rörelserna.
Hur relaterar vi då till varandra och till det annorlunda i denna föränderliga verklighet? Hur tar vi till oss de nya berättelserna om det sociala som skapats av algoritmisk automatisering, härledda från sammankopplingen av sociala medier och populism, och vilken roll spelar känslorna i en tid av total digitalisering? Vilka är dagens makt-, motstånds-, solidaritets- och omsorgskoreografier? Kan vi ta tillbaka fantasin om framtiden så vi kan drömma om andra möjliga sätt att leva tillsammans i denna eller andra världar?
Denna utveckling pågår fortfarande och vi behöver tid på oss för att omorganisera de sociala koordinaterna, men det vore kanske till hjälp att försöka förstå de känslor och kopplingar om ligger till grund för dessa föreningar och former av återsamling – eller, med andra ord, dessa nya sociala koreografier. I algoritmernas tidevarv ser vi en ny ekonomi som drivs av känslor, som också påverkar hur vi väljer att gå samman och vilka vi ansluter oss till. Vi måste inse att frändskap och relationer inte endast växer fram som ett resultat av intressen och önskningar som delas av missnöjda personer. Vi behöver en mer holistisk syn på det sociala och på mänskligheten som ”den förhandling som uppstår ur att vara en levande varelse bland varelser mitt ibland livsformer som är fler än vi”*, som Butler skriver, vilket pekar mot andra typer av sammanslutningar. Som de inbjudna konstnärerna och deras interventioner antyder, uppstår dessa sammanslutningar och de respektive former i vilka kroppar, individer och kollektiv framträder och återsamlas, ur en delad oro över de sätt på vilka vi deltar i världen runtomkring oss och hur vi genom sådana processer kan förvandla och bli förvandlade av den.
Inbjudna konstnärer: Shilpa Gupta, Jonas Staal, Molly Haslund, Public Movement, Cecilia Parsberg, Ingela Ihrman och Maja Salomonsson, Klas Eriksson, Mycket, The Bridge Radio
Goran Sergej, Choreography is a way of thinking about the relationship of aesthetics to politics in Frakcija NO, YEAR.
https://thefuturecrash.files.wordpress.com/2008/07/andrew_hewitt.pdf (datum för hämtning av text)
Karl Popper, The Open Society and its Enemies (London: Routledge, 2012), 166.
Paolo Gerbaudo, Social Media and Populism: an Elective Affinity? in Media, Culture & Society 40:5, 745–753. (datum för hämtning av text)
Judith Butler, Notes Toward a Theory of Performative Assembly, (London: Harvard University Press, 2015), 42.
Curator, Edi Muka
Trailer för Choreographies of the Social 2019
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Läs mer.AccepteraAcceptera ej
