Omförhandlingar – om offentlig konst efter millennieskiftet

Abstract:
Offentlig konstproduktion vilar idag starkt på föreställningen om en agens hos konsten att påverka platsen, det offentliga samtalet eller demokratin. Samma tankar rådde under det som kan beskrivas som den offentliga konstens glansdagar i Sverige, efterkrigstiden. Den tidens generösa och inte sällan politiskt progressivt implicerade konstproduktion, resulterade i ”permanenta” verk som ofta dröjer kvar i stadsrummen. Vilka abstrakta och konkreta relationer upprättas efterkrigsperiodens idéer och anspråk för konstens räkning, och dagens? Hur samverkar konst med olika ursprungsdatum, för den enskilde betraktare eller invånare som rör sig i särskilt intensivt utformade livsmiljöer?

De här frågorna diskuteras i en essä med bland annat verk av Gert Marcus (Höghusen i Västra Flemingsberg 1974, skulpturen Färgrum och gränslinjer, (1997, i Huddinge sjukhus) och Tre steg från det okända (2002, biblioteket i Flemingsbergs centrum), Goldin + Senneby (Eternal Employment), och Siri Derkert (Ristningar i naturbetong, Östermalmstorgs tunnelbanestation, 1965, Sverigeväggen på Sverigehuset) som exempel, liksom några skulpturer placerade utomhus i Huddinge centrum.

Abstract:
Inom den statliga medelstilldelningen skiljer man på projektbidrag och verksamhetsstöd, vilka oavsett innehåll och kvalitet framför allt definieras temporalt, som korta respektive långa aktiviteter. I en ålderdomligare vokabulär handlar det om temporära, kortfristiga, flyktiga, tillfälliga eller rent av efemära inslag (tänkta att försvinna) respektive långvariga, pågående (tillsvidare), permanenta eller rent av eviga skeenden (tänkta att bestå). De förra kan få bidrag, de senare behöver mer kontinuerlig uppbackning. I båda fallen handlar det om investeringar i det okända, kommande. Att konstnärer sedan ganska lång tid arbetar med konstprojekt (utan givna slutdatum) har förvisso blivit en kliché, ungefär som att de forskar (vad de än gör), vilket påverkar hur vi ska förstå konstverk idag. Den ofta framförda tanken att utvecklingen på konstfältet gått från unika verk eller produkter till oavgränsade projekt eller processer, måste dock problematiseras. Jag kommer att diskutera frågan om konst, tid och projekt utifrån tre nya offentliga konstverk med teoretiskt stöd från konstteoretikern Boris Groys.

De tre verk jag tar upp förhåller sig alla till vad som nästan kunde kallas longue durée (Braudel) – avseende de riktigt långa tidsperspektiven. De kan alla sägas utmana senmodernitetens accelererande flyktighet och anpassningsbara flexibilitet. De befinner sig också på tvärs mot alla tankar på marknadifiering och varufiering liksom vår tids behov av omedelbar behovstillfredsställelse. Det första exemplet är Malin Arnell och Åsa Elzéns Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap (2018–20), som må vara relativt kortfristigt men med oändlighetstanken inskriven i skogen. Verket handlar i korthet om att söka lagligt skydd av 3,7 hektar sörmländsk skog för att ta den ur produktion och skydda den beständigt. Här aktualiseras även Fogelstadgruppen (1925–54) som var pionjärer för såväl kvinnorörelsen som ekologiskt odlande. Det andra verket är det kollektiva Ställbergs gruva, lett av Carl-Oscar Sjögren och Eric Sjögren, utifrån ett övertaget gruvindustriområde i Västmanland på 9 hektar mark och ett antal byggnader, som man förvärvat 2015. Verket utforskar livsvillkoren i ett avfolkat hörn av världen via olika konstnärliga och kulturella verksamheter, som också involverar lokalbefolkningen. Det tredje konstverket, Evig anställning av Simon Goldin och Jakob Senneby, var det vinnande förslaget 2018 för station Korsvägen i tävlingen Västlänken: Kronotopia i Göteborg. Verket – en anställning utan arbetsbeskrivning – kommer att invigas tillsammans med stationen 2026. Anställningen beräknas löpa i cirka 120 år. Här behandlas bland annat lönearbetet, kapitalismen och meningen med livet.

Alla tre verken är intressanta, ambitiösa, gränsöverskridande och problematiska. Alla har de också (minst) ena foten i det förflutna för att verkställa nya framtider. Skogen kallar (sam)arbetar mot ”en annan framtid”, en bättre än den ekologiskt förödande vi har att emotse om ingenting görs för att förhindra den, medan Ställbergs gruva utför tungt kollektivt arbete här och nu utifrån tanken, antar jag, att framtiden redan är här, det är bara att spotta i nävarna och hugga i. Konstnärerna bakom Evig anställning arbetar inte själva men ställer frågan om vad ett arbete är, nu och i framtiden men delegerar åt framtiden att ta reda på svaret.

Abstract:

Texten utgår ifrån två olika perspektiv. Å ena sidan bygger den på en undersökning där Håkan Nilsson skrivit till de 20 största kommunerna i Sverige och frågat dem hur eller om de hanterar ”temporär” offentlig konst, hur länge de har gjort detta, varför de gör detta och även några frågor om den offentliga konstens plats i kommunens system (om den tillhör konsthallen, om den är en egen avdelning etc.). Å andra sidan skissar Nilsson fram en bild av förändringar i samtidskonsten sedan 1990-talet som han menar leder till att det finns så många konstnärer som är intresserade av att arbeta i det offentliga och tar i samband med detta och går igenom centrala begrepp som ”dialog” ”temporär” ”permanent” ”deltagare” ”interaktivitet” etc.

Texten visar hur begreppen flyter runt och signalerar olika saker i olika sammanhang. Den visar också på att satsningen på temporär konst har en lång historia, men att den har intensifierats de senaste fem åren. Den resonerar också om varför det har blivit så, där statens konstråds roll som föregångare i en brytning ställs i en större kontext där relationell konst, nätkonst och aktivism bildar en fond. Den visar också att man i många kommuner ser satsningen på temporär konst som ett led i att vara relevant för samtidskonsten i stort, att man har förhoppningar om en större delaktighet från brukare men att man också kritiskt reflekterar över vilken roll det temporära spelar i den nyliberala ekonomin.

Nilsson menar att kommuners beslutsgångar är tröga och byråkratiska, vilket ställer svåra krav på konstnärerna, vilka ibland använder sig av externa organisationer. Samtidigt har kommunerna stort behov av att identifiera och anlita relevanta konstnärskap vilket skapar ett behov av externa konstkonsulter, curatorer etc. Att konsten måste anpassa sig efter systemet och att detta påverkar konsten är en gammal sanning. Texten visar dock att ”systemet”, för att kunna härbärgera temporära uttryck, även det förändras. De konvergerar.

Omförhandlingar: den offentliga konstens roll efter millennieskiftet

• Omsorgens omförhandlingar. Samtidskonst och forskning i gestaltningsprocessen inom en nybyggd vårdmiljö om konsten på Skandionkliniken i Uppsala av Pamela Schultz-Nybacka där hon berättar om hur sjukhusmiljön planerades i samklang med den konstnärliga gestaltningen.
• Trygghetskonst. Om konst som trygghetsåtgärd för offentliga rum av Oscar Svanelid där han visar en annan sida av den offentliga konstens ”nytta”, nämligen när den ingår i ett sammanhang som syftar till att stärka tryggheten i ett område.
• I Tillfälliga förbindelser och långtgående konvergenser. Den offentliga konsten i kommunal regi diskuterar Håkan Nilsson den tillfälliga konstens entré i den kommunalt finansierade offentliga konsten.
• Den offentliga konstens tidsrum av Annika Öhrner diskuterar bland annat Gert Marcus färgkompositioner på höghusen i Västra Flemingsberg, beställda av Huddinge kommun och färdigställda 1974, men även Evig anställning av Goldin + Senneby finansierat av Statens konstråd sedan det 2018 vann tävlingen Västlänken: Kronotopia för en station i Göteborg. Till sist diskuteras även Siri Derkerts Ristningar i naturbetong, Östermalmstorgs tunnelbanestation, beställda av Stockholms läns landsting och färdigställda 1965.
• Dan Karlholms text Konstverksamhet i den offentliga tiden. En studie av Skogen kallar, Ställbergs gruva och Evig anställning, utgår från tre relativt nya projekt, alla med finansiering från Statens konstråd. De tre exemplen är utsträckta i tid, men utan att vare sig vara temporära (i meningen kortvariga) eller permanenta (i meningen eviga). Istället stämmer de med den samtida tanken om konstverket som ett projekt, där startdatum är betydligt enklare att fastställa än slutdatum. Karlholm vill dock problematisera just denna idé om ett steg från unika verk till oavgränsade projekt eller projekt.
• I Listen! En skulptur på torget och ett #metoo-monument analyserar Anna Rådström hur den ”traditionella” offentliga konstens uttryck, skulpturen på torget och/eller monumentet kan äga relevans idag. Texten fokuserar på ett fall, Camilla Akrakas Listen som 2019 placerades på det nyligen renoverade Rådhustorget i Umeå.
• I Offentliga konstverk i antropocen: Om Vril Båt Sten/Fijfere Vanás Geađgi av Joar Nango och Anders Rimpi analyserar Charlotte Bydler ett verk vars originaltitel på samiska lyder Fijfere Vanás Geađgi, på svenska Vril Båt Sten. Det är ett platsspecifikt verk i Jokkmokk av Joar Nango (f. 1979) och Anders Rimpi (f. 1973) som beställdes av Statens konstråd 2017.
• Håkan Nilssons text Offentlig konst: ett försök till navigering är ett försök att summera frågan om offentlig konst från både praktiska och teoretiska perspektiv

Antologin är ett resultat av det forskningsuppdrag Statens konstråd beställde av ämnet konstvetenskap på Södertörns högskola och som varade 2018–2020. I regleringsbrevet för 2018 fick Statens konstråd ett nytt uppdrag att skapa ett Kunskapsnav för området offentlig konst och gestaltning av gemensamma miljöer. En viktig del av uppdraget var samverkan med universitet och högskolor vad gäller utbildningar och strategiska forskningsprojekt.

I överenskommelsen mellan Statens konstråd och Södertörns högskola beskrivs att uppdraget var att skriva en översikt över den offentliga konstens historia i Sverige, såväl den offentligt beställda som den som producerats av fria aktörer utanför de etablerade konstrummen. I uppdraget ingick också att ta fram centrala begrepp för området och att utveckla konstkritisk reflektion. Uppdraget genomfördes i två steg, där Södertörns högskola i samarbete med Akademin Valand 2018 tog fram forskningsöversikten The Public Art Research, där Södertörns högskola stod för den nordiska delen (1). Rapporten redovisades på konferensen Researching Public Art (11–12/10 2018) som organiserades av Statens konstråd i samarbete med Kungliga Konsthögskolan, KTH, Södertörns högskola, HDK-Valand, Skissernas museum och ArkDes. Det andra steget inbegriper denna antologi, liksom att de individuella forskarna (i olika hög grad) också har deltagit i två symposier i samarbete med Statens konstråd i konstrådets lokaler. Inom ramen för uppdraget genomförde också konstvetenskap vid Södertörns högskola konferensen Public Art in the Nordic Countries (2020) dit forskare och andra aktörer inom den offentliga konsten från i huvudsak de nordiska länderna bjöds in för att diskutera den offentliga konstens roll i respektive land.

Symposierna har präglats av en diskussion mellan forskare, konstnärer och curatorer vilka antingen anlitats av eller företräder Statens konstråd under teman som ”kritikalitet och instrumentalitet” och ”temporaritet och permanens” (2). Frågor som berör de konstnärer som arbetar i det offentliga rummet i allmänhet och på beställning av Statens konstråd i synnerhet liksom de forskare som försöker beskriva den offentliga konstens roll och position idag. Konferensen hade ett tydligare forskarperspektiv. Den var uppbyggd kring två keynote-föreläsningar och två rundabordssamtal, bjöd in forskare och konstnärer från Sverige, Norge, Finland, Island, Danmark och Nederländerna för att samtala om den offentliga konstens villkor (3). Fokus var i hög grad komparativt de nordiska länderna emellan, och rörde i synnerhet forskning om offentlig konst. Konstnärens perspektiv blev som tydligast i den första keynote-föreläsningen där konstnären och arkitekten Sandi Hilal talade under rubriken ”Permanent temporalities”. Hilal presenterade sitt konstnärskap, och i synnerhet det deltagande konstprojektet Al Madhafah/The Living Room som tog plats i Boden 2018 i Statens konstråds regi. Det andra framförandet hölls av Jeroen Boomgaard från Nederländerna. Under rubriken ”Public Spaces as the Realm of the Possible” talade Boomgaard utifrån sina erfarenheter med att arbeta med Foundation for Art and Public Space (SKOR) i Nederländerna – en verksamhet som lades ner 2012 – och om vilken funktion han ser för den offentliga konsten i det offentliga rummet idag, och hur vi kan tala om detta. Funktionen av en offentlig konst, finansierad av skattemedel, som samtidigt förväntas vara kritisk mot olika maktfaktorer är en rätt sällsynt företeelse internationellt sett och förekommer numera, sedan Nederländerna alltså lagt ner sin verksamhet, mest i Norden.

Symposierna och konferensen har varit viktiga för forskningsprojektets möjlighet att ingå i en kontextuell mångfald, där konstnärliga perspektiv blandas med forskarnas och dessutom förstås mot en bredare fond. I den projektbeskrivning som formade utgångspunkten för forskningsprojektet formulerades vissa frågor och diskussionspunkter som berörde denna komplexa position mellan beställare och utövare, liksom att den såg bortom den offentliga konst som var just beställd av det ”offentliga”. Namnet ”Omförhandlingar” kom delvis ur den diskussion som omgärdat den offentliga konsten på ett internationellt plan sedan åtminstone 1990-talet, då debatten om den offentliga konsten (eller konst i det offentliga rummet) intensifierades. Det uppskruvade tonläget berodde delvis på en ökad polarisering, där de som såg andra möjligheter för den offentliga konsten ställdes mot dem som förordade traditionella uttryck och värderingar. Betydelsen av kontemplation och estetik ifrågasattes av konstnärer, kritiker, akademiker och radikala institutioner som istället argumenterade för att konsten härbärgerar andra värderingar och perspektiv. Diskussionen måste också förstås i relation till att hela konstfältet under 1900-talets sista decennier upplevde en polarisering där ett omhuldande av estetiska värden sågs som en reaktionär återgång från en period av progressivt experimenterande.

Det estetiska kunde alltså symbolisera två sidor av samma mynt. Å ena sidan betydde det en återgång till ett konstbegrepp där konsten berövades sin politiska potential. Å andra sidan menade man att den apolitiska ”estetiska” konsten ofta användes i politiska syften, vilket blev tydligast i det offentliga rummet där den fyllde syftet att dölja agendor som handlade om gentrifiering och segregering. Estetiska makeovers ledde till att värdet på fastigheter steg, till högre priser på lägenheter och lokaler vilket i sin tur tvingade bort såväl lokala handlare, alternativa affärer som låginkomsttagare. Lägg till detta en annan, parallell diskussion där hela det offentliga rummet allt oftare beskrevs som hotat, dels i relation till avregleringens privatisering av det allmänna, dels i relation till exempelvis den tilltagande digitaliseringen. Som en reaktion på detta uppträdde allt fler radikala alternativ vilka både dök upp i och ville beskydda det offentliga rummet. Obeställd konst i form av graffiti, gatukonst och tillfälliga interventioner tog plats bredvid skulpturen på torget, i det offentliga rummets tjänst. Mot slutet av milleniet såg vi dessutom en ny generation konstnärer, designers, konsthantverkare och arkitekter komma fram. I kölvattnet av det kalla krigets slut, IT-bubblan och den ekonomiska krisen sökte de sig mot självorganisation och agerade utanför det traditionella konstfältet, gärna i det offentliga rummet, och bidrog på så vis till en ny omgång omförhandlingar.

Idag är bodelningen mellan tillfälliga, konstnärsinitierade projekt och beställda ”estetiska” objekt inte lika aktuell och i backspegeln är det tydligt att diskussionen egentligen inte rört sig om olika konstnärliga uttryck, utan om hur de kan användas och vilken roll de kan spela. De alternativa praktikernas strategier har anammats av etablerade institutioner där de blir möjliga att använda för helt andra syften. Tillfälliga interventioner används, precis som traditionella konstobjekt, av kommuner och fastighetsbolag som en del i värdeskapandet. Samtidigt har flera poängterat den kritiska potentialen i mer permanenta konstverk, i synnerhet när de ses som något mer än estetiska objekt. Mot det ständigt föränderliga, flyktiga och flexibla som utgör en grundpelare i den nyliberala samhällsordningen kan konsten bjuda tröghet, friktion och rum för eftertanke. Även här kan vi alltså tala om omförhandlingar. Insikten om att det inte är självklart vilken sorts uttryck som har störst kritisk potential har lett till en komplex situation med större mångfald. Beställare av offentlig konst, från byggherrar och fristående curatorer till kommuner, landsting och Statens konstråd arbetar numera med flera sorters uttryck. Till detta kommer en större medvetenhet på konstskolorna liksom en ökande aktivitet bland självorganiserade konstnärer och konstgrupperingar, vilka också aktivt arbetar i det offentliga rummet.

Forskningsprojektet Omförhandlingar: den offentliga konstens roll efter millennieskiftet tar avstamp i denna komplexa situation. Genom att historiografiskt diskutera och problematisera den offentliga konstens roll formades en plattform för projektet. Med avstamp från denna diskuterar de olika forskarna några aspekter av konstens möjliga roller i det offentliga rummet i dagens Sverige. Avgränsningen till Sverige är viktig på flera vis, inte minst som det här finns statligt, regionalt och kommunalt finansierad offentlig konst vilken uppmuntras och förväntas bidra med kritiska reflektioner. Liknande lösningar finns i våra grannländer, men är annars sällsynta. Organisationer som arbetar på liknande vis är ofta självorganiserade. Projektet syftar inte till att ge en heltäckande bild av konstproduktionen, utan vill erbjuda exempel och fallstudier vilka ställer vissa, centrala frågeställningar i rampljuset. Här är historiskt grundade argument lika viktiga som djupgående analyser av samtida verk. Kritiska reflektioner kring frågor om ”nytta”, om vem som får plats i det offentliga och vilka begrepp som används är lika centrala som studier av vilka positiva effekter offentlig konst faktiskt kan tänkas besitta.

Beställd konst kan göra ”nytta” och ändå behålla sin integritet och kritikalitet. I sin text ”Omsorgens omförhandlingar. Samtidskonst och forskning i gestaltningsprocessen inom en nybyggd vårdmiljö” om konsten på Skandionkliniken i Uppsala beskriver Pamela Schultz-Nybacka hur sjukhusmiljön planerades i samklang med den konstnärliga gestaltningen. I sin roll som följeforskare upptäckte Schultz-Nybacka då bland annat att tanken på en sjukhusmiljö till en början begränsade konstnären Filippa Arrias i hennes val, fastän projektledare Lotta Mossum snarare ville släppa på spärrarna. En viktig påminnelse om hur begränsningar kan internaliseras utan att vare sig uttalas eller kanske ens existera. Skandionklinken utgör ett intressant exempel på två viktiga aspekter av den offentliga konsten. För det första just frågan om hur konstnärer och andra som arbetar med gestaltning skall förhålla sig till byggnadens ämnade verksamhet, i detta fall cancersjuka barn. För det andra hur och när konsten skall komma in i processen. I Skandionkliniken kom den in tidigt i planerandet och kom att prägla de tidiga planerna för klinikens entré, sällskapsrum, terapirum, kontor, väntrum och hotelldel.

I texten ”Trygghetskonst. Om konst som trygghetsåtgärd för offentliga rum” berör Oscar Svanelid en annan sida av den offentliga konstens ”nytta”, nämligen när den ingår i ett sammanhang som syftar till att stärka tryggheten i ett område. Svanelid konstaterar att otrygghet alltmer upplevs som ett problem i samhället, varför frågan hamnat på den kommunalpolitiska agendan vad gäller olika bostadsområden i allmänhet och vissa specifika platser i synnerhet. Texten utgår från den roll som Anders Årfelts Stockholmslejon fick i terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm 2017. Han går därifrån vidare till att diskutera några specifika kommunalt beställda ljuskonstverk i Göteborgsregionen vilka tillkom under projektet Trygg, vacker stad (2005–2018). Genom att analysera ett antal ljuskonstverk i tunnlar diskuterar Svanelid frågor som vad för sorts trygghet vi talar om och för vem den är trygg. Tanken att kriminalitet och otrygghet kan byggas bort problematiseras med frågor som rör viljan att bli av med ”oönskade element” från gatubilden. Den önskade effekten av större rörlighet förutsätter att det är ”rätt” sorts individer som ökar sin rörlighet. Problemet, konstaterar Svanelid, är inte själva ljuskonsten utan att denna har etablerats som norm för trygghetskonst. Samtidigt ser han också ett annat ”socialt liv” för konstverken i deras möte med allmänheten, vilken sker bortom både konstnärlig intention och kommunal kontroll.

I ”Tillfälliga förbindelser och långtgående konvergenser. Den offentliga konsten i kommunal regi” diskuterar Håkan Nilsson den tillfälliga konstens entré i den kommunalt finansierade offentliga konsten. Texten utgår från en enkät som besvarats av ansvariga för offentlig konst i Sveriges 20 största kommuner och berör både hur stor del som kommunerna satsar på tillfällig konst och varför de vill göra det. Svaren är varierande vilket till viss del beror på hur frågorna har tolkats, vilket motiverar en diskussion om begrepp som ”temporär” och ”permanent” liksom sådant som ofta förväntas komma ur tillfälliga konstverk: interaktion och deltagande. Texten skissar också den tillfälliga konstens närliggande bakgrund och större konstkontext. Även om man i flera kommuner har en lång historia av tillfällig konst, beskriver många ett tidsspann från ca 2015 och framåt som då man verkligen börjat använda sådan konst. Här uppvisas en mängd olika tankar om varför temporär konst ökar, från att den offentliga konsten skall spegla konstlivet i stort till tankar om betraktarens möjlighet till att möta och interagera med verket. Flera resonerar också kring större samhälleliga förändringar där tillfälliga lösningar bättre motsvarar samtidens behov av flexibilitet. Många exempel visar även på olika svårigheter med att implementera denna konst, då styrdokument och förordningar kräver något bestående. Det är också här som konvergensen blir tydlig; den temporära konsten behöver möta många olika krav, men de institutioner som beställer konsten måste också agera för att anpassa sitt system efter de nya förutsättningar den temporära konsten medför.

Med texten ”Den offentliga konstens tidsrum” diskuterar Annika Öhrner bland annat Gert Marcus färgkompositioner på höghusen i Västra Flemingsberg, beställda av Huddinge kommun och färdigställda 1974, men även Evig anställning av Goldin + Senneby finansierat av Statens konstråd sedan det 2018 vann tävlingen Västlänken: Kronotopia för en station i Göteborg. Till sist diskuteras även Siri Derkerts Ristningar i naturbetong, Östermalmstorgs tunnelbanestation, beställda av Stockholms läns landsting och färdigställda 1965. Det tongivande perspektivet är frågan om konstverkets långsiktighet, där ”permanenta” verk från tidigare epoker fortsätter att verka långt efter att deras kontextuella förutsättningar förändrats. I texten gör Öhrner en koppling mellan samtidens tro på konstverkets agens, om dess förmåga att påverka platsen, det offentliga samtalet eller demokratin och liknande tendenser i äldre verk. Texten visar hur samma tankar rådde under efterkrigstiden då satsningen på offentlig konst var stor och förhoppningarna på dess effekter höga. Den tidens generösa och inte sällan politiskt progressivt implicerade konstproduktion resulterade i ”permanenta” verk som ofta dröjer kvar i stadsrummen. Vilka abstrakta och konkreta relationer upprättar efterkrigsperiodens idéer och anspråk för konstens räkning, och hur förhåller de sig till dagens situation? Hur samverkar konst med olika tillkomstdatum, för den enskilde betraktaren eller invånaren?

Tiden är också en viktig faktor i Dan Karlholms text ”Konstverksamhet i den offentliga tiden. En studie av Skogen kallar, Ställbergs gruva och Evig anställning”, där han utgår från tre relativt nya projekt, alla med finansiering från Statens konstråd. De tre exemplen är alla utsträckta i tid, men utan att vare sig vara temporära (i meningen kortvariga) eller permanenta (i meningen eviga). Istället stämmer de med den samtida tanken om konstverket som ett projekt, där startdatum är betydligt enklare att fastställa än slutdatum. Karlholm vill dock problematisera just denna idé om ett steg från unika verk till oavgränsade projekt eller projekt. Alla tre projekten, skriver Karlholm, kan sägas utmana senmodernitetens accelererande flyktighet och anpassningsbara flexibilitet och de befinner sig också på tvärs mot alla tankar på marknadifiering och varufiering. Karlholm ser i dessa tre verk intressanta, ambitiösa, gränsöverskridande ambitioner som också alla är problematiska. Samtliga verk har (minst) ena foten i det förflutna för att verkställa nya framtider. Skogen kallar (sam)arbetar mot ”en annan framtid”, en bättre än den ekologiskt förödande vi har att emotse om ingenting görs för att förhindra den, medan Ställbergs gruva utför tungt kollektivt arbete här och nu utifrån tanken att framtiden redan är här. Konstnärerna bakom Evig anställning arbetar inte själva men ställer frågan om vad ett arbete är, nu och i framtiden, men delegerar åt framtiden att ta reda på svaret. Texten kretsar kring olika och sammanlänkade tidsligheter där inget är vare sig nu, då eller sedan utan snarare nu då och sedan.

I ”Listen! En skulptur på torget och ett #metoo-monument” analyserar Anna Rådström hur den ”traditionella” offentliga konstens uttryck, skulpturen på torget och/eller monumentet kan äga relevans idag. Texten fokuserar på ett fall, Camilla Akrakas Listen som 2019 placerades på det nyligen renoverade Rådhustorget i Umeå. Verket initierades av Umeå kommun men finansierades delvis av en donation från Sparbanken och uppgavs vara världens, alternativt Sveriges, första metoo-monument. Det klarlackade kattdjuret ställer många frågor om den offentliga konstens funktioner. Vad betyder det att en kommun tar ställningstagande på detta vis mot sexuella trakasserier? Vad händer med monumentets minnesfunktion när (om) metoo-rörelsen sakta glöms bort? Eller pekar dessa två frågor mot att skulpturen har två minnesfunktioner, där påminnelsen om metoo också påminner om kommunens progressivitet? Genom begrepp som ”tankespår” söker Rådström lokalisera och diskutera olika tolkningsmöjligheter. Bildens och tankens liv ses som likartade i att de både består och förändras och texten söker här peka ut olika mönster. Det djur som skulpturen föreställer beskrivs som en ”puma”, vilket könsbestämmer det som kvinnligt, vilket i sin tur leder till reflektioner om kvinnan som djur/natur. Texten diskuterar också pumans liv utanför torget, då den har kommit att bli en symbol för Umeå och figurerar som bild i en mängd olika sammanhang.

I sin text ” Offentliga konstverk i antropocen: Om Vril Båt Sten/Fijfere Vanás Geađgi av Joar Nango och Anders Rimpi” analyserar Charlotte Bydler ett verk vars originaltitel på samiska lyder Fijfere Vanás Geađgi, på svenska Vril Båt Sten. Det är ett platsspecifikt verk i Jokkmokk av Joar Nango (f. 1979) och Anders Rimpi (f. 1973) som beställdes av Statens konstråd 2017. Installationen är ett platsspecifikt verk för Giella förskola i Jåhkåmåhkke (på samiska) eller Jokkmokk (på svenska), som en del av ett språkvitaliseringsprojekt för samiska språk., Orden bär också på en viktig skillnad: ”Fijfere” är syd-samiska för ”Vril”, ”vanás” betyder ”båt” på Lulesámi, och ”geađgi” avser ”sten” i nordsamiska. Genom att plocka ord från tre olika samiska språk, får verket den lokala flerspråkiga situationen att återkomma, vilket också återspeglar sig i barngruppen där de olika språken talas. Det är därför ett platsspecifikt arbete i termer av ett språkåterupplivande projekt som måste förstås i ljuset av undertryckandet av samiska språk, och kanske i relation till omlokaliseringen av nordsamiska till Lulesámi och södra Same-områdena. Följaktligen representeras de tre språken på förskolan av de tre orden som innehåller tre världar. Samtidigt frågar Bydler hur vi ska förhålla oss till offentlig konst som beställs av en nationalstat som inte erkänner det samiska urfolkets rättigheter. Här kommer frågor om det ”permanenta”, dels förstås i relation till konstverket utsträckning in i framtiden, dels till samernas historiska rätt till platsen som utan tvivel kan visa att de legitimt varit i territoriet sedan urminnes tider. Med denna dubbla optik går Bydler vidare till att definiera termerna “permanent” och “offentlig” i relation till varandra som i “permanent offentligt konstverk”, ett resonemang med vidare beröringspunkter för vår senaste geologiska epok: antropocen.

Håkan Nilssons avslutande text ”Offentlig konst: ett försök till navigering” är också ett försök att summera frågan om offentlig konst från både praktiska och teoretiska perspektiv. Nilsson ger exempel på vad offentlig konst kan vara ur ett beställarperspektiv (till exempel offentligt finansierad eller ”obeställd” och därmed ofta olaglig konst) men går också igenom de många gråzoner som finns med verk som antingen är en del av den offentliga konsten men som bekostas av privata donationer, eller verk som bekostas av det offentliga men som endast kan ses av några få. Texten pekar också ut ett antal platser där vi kan möta offentlig konst: biennaler, festivaler, skulpturparker, graffitti och gatukonst, privata och offentliga byggnader. Genomgången ger upphov till vissa diskussioner rörande det offentliga rummet, den offentliga konsten och vad konsten i det offentliga rummet kan ses ha för uppgift(er) att lösa. Texten går också igenom de många frågor och farhågor som brukar identifieras med den offentliga konsten, såsom gentrifiering och instrumentalisering och med detta också diskussioner som konstnärens integritet och konstens autonomi. Här berörs också hur hela konstscenen har förändrats och hur också klassiska institutioner som vårdar samlingar och gör utställningar (museer och konsthallar) även de sträcker sig utanför den vita kuben. Avslutningsvis berörs frågan om dialog och hur denna för att vara verkningsfull också hör samman med ett aktivt lyssnande.

Fotnoter:
1. Kjell Caminha, Håkan Nilsson, Oscar Svanelid & Mick Wilson, The Public Art Research Report: A report on the current state of research on public art in the Nordic Countries, and in a wider international context (2018)

2. Kritikalitet och instrumentalitet ägde rum den 28/3 2019 på Statens konstråd. Deltagarna var Dan Karlholm, Håkan Nilsson, Oscar Svanelid och Annika Öhrner från konstvetenskap Södertörns högksola (SH), konstnärerna Éva Mag, Sam Hultin, Meriç Algün, Johanna Gustafsson Fürst och Edi Muka från Statens konstråd (SK). Konstrådets chef Magdalena Malm hälsade välkommen och symposiet modererades av Rebecka Katz-Thor (SK) och Håkan Nilsson (SH). Temporaritet och permanens ägde rum den 4/12 2019 även det på Statens konstråd. Deltog gjorde Charlotte Bydler, Dan Karlholm, Håkan Nilsson och Oscar Svanelid från SH och konstnärerna Malin Arnell & Åsa Elzén, Kajsa Dahlberg, Carl-Oscar Sjögren och Katarina Pirak Sikku. Rebecka Katz Thor från SK hälsade välkommen och modererade tillsammans med Håkan Nilsson det efterföljande samtalet. Dan Karlholms anförande publicerades senare som ”Evigheten, flyktigheten och den konstnärliga resiliensen”, i Jonatan Habib Engqvist (red.), Nya Småland (Stockholm: Arvinius + Orfeus Publishing & Linnaeus University Press, 2020), s. 153–155.

3. Vid sidan dessa två keynotes strukturerades konferensen runt två rundabordssamtal. För det första var temat ”Public art and public art management” där Catarina Gabrielsson (docent, Arkitekturskolan KTH), Æsa Sigurjónsdóttir (docent i konstvetenskap, Islands universitet), Jessica Sjöholm Skrubbe (docent, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet), Laura Uimonen (Fil.dr. Environmental Art, M. Sc. Architecture, Finland) medverkade. Moderator var Annika Öhrner från SH. För det andra var temat ”Public art and the public”, där Peter Bengtsen (docent, Avdelningen för konsthistoria och visuella studier, Lunds universitet), Arild Berg (Fil.dr, Fakultet for teknologi, kunst og design, OsloMet – Oslo Metropolitan University), Trude Schjelderup Iversen (senior curator, KORO Kunst i Offentlige Rum), Jacob Kimvall (Fil.dr. i konstvetenskap och lektor vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet) och Kristine Samson (urbanist och docent, Performance Design, Institut for Kommunikation og Humanistisk Videnskab, Roskilde University) medverkade. Samtalet leddes av Håkan Nilsson från SH.