In Forest Intervals / Responding to the Forest’s Call

Hösten 2020 genomfördes programdagen In Forest Intervals / Responding to the Forest’s Call med konstprojektet Skogen kallar. Under dagen besöktes en skog som växer i ett historiskt sammanhang, som har utsetts till ett offentligt konstverk. På vägen besöktes också utställningen Träda på Sörmlands museum.

En bit skog som växer i ett historiskt sammanhang, som inkluderar feminism, ekologiskt tänkande och fredsarbete, har utsetts till ett offentligt konstverk. I Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap undersöker konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén möjligheterna att ta en bit skogsmark ur produktion för att säkra dess fortlevnad i oändlig framtid.

Genom projektet lyfts skogen, belägen på Fogelstad gods historiska marker, ur sitt förutbestämda sammanhang och blir ett sorts motstånd mot den västerländska teleologiska tidsuppfattningen. Skogen lever vidare i en annan temporalitet, där en tidsaxel från Fogelstadgruppen tillåts fortgå i stället för att brytas genom avverkning. Genom att låta skogen stå kvar bryts istället den antropocentriskt förutbestämda, vinstdrivande, cykliska temporalitet som skogen ingår i idag.

Under programdagen färdades besökarna genom överlappande intervaller av förflutna och möjliga framtider med hjälp av rörelser, ljudspår och berättelser.

Medverkande: Föreningen Skogen Kallar: Malin Arnell och Åsa Elzén (SWE); Maria Thereza Alves (BRA); Katarina Bonnevier (SWE); Åsa Elzén (SWE); Becoming-Sensor: Natasha Myers, Ayelen Liberona och Allison Cameron (CAN); Merete Røstad (NOR); Pella Thiel (SWE).
I programmet ingick ett besök på utställningen Träda – Fogelstadgruppen och jord av Åsa Elzén, curaterad av Joanna Nordin, på Sörmlands museum.

Ta del av verket

Introduktion till In Forest Intervals/Responding to the Forest’s Call av Annika Enqvist och Andria Nyberg Forshage

ANNIKA ENQVIST:
Välkomna ombord på vår resa.
Jag heter Annika Enqvist, chef för offentliga program på Statens konstråd. I dag kommer vi att resa tillsammans för att uppleva verk av flera konstnärer, curatorer, aktivister och forskare, som har blivit inbjudna för att bidra till detta program i avsikt att ta begreppet Skogar på en promenad.

Jag vill inleda med att ge er lite bakgrund till varför vi är här i dag.
Statens konstråd grundades 1937 som en statlig svensk myndighet under kulturdepartementet. Bland projekten vi har producerat under dessa över 80 år finns viktiga konstnärliga betraktelser över det svenska samhällets utveckling.
Organisationen grundades i en tid då den svenska välfärdsstaten befann sig i en fas av snabb förändring och tillväxt. I dag befinner vi oss i en annan intensiv förändringsfas och det finns ett stort behov att hitta nya sätt att formulera idén om det offentliga och konstnärernas roll.

Kärnan i Statens konstråd är att utforska och utveckla interaktionen mellan samtidskonst och det offentliga rummet. Vi arbetar med ett uttryckligt mål att utveckla och ytterligare stärka konstnärernas möjligheter att arbeta inom nya fält i samhället.
För oss omfattar offentlig konst alla former av samtidskonst som visas i offentliga rum eller konst som tar upp idén om offentlighet. Följaktligen verkar offentlig konst på relationella och konceptuella nivåer såväl som att den består av fysiska föremål. På samma sätt består det offentliga rummet inte bara av byggda miljöer, gatorna och torgen, utan också av det sociala och mentala rummet som formas av idéutbyten och kritiska reflektioner. Och naturligtvis även utanför den urbana normen, till exempel i skogar.
En demokratisk ambition ligger till grund för vårt uppdrag, en tro på att konsten spelar en viktig roll i samhället och bör vara tillgänglig för alla. Att konst inte bara berikar samhället utan har en roll att utmana oss, våra åsikter och värderingar. Att den för med sig existentiella, sinnliga, taktila och estetiska kvaliteter och stimulerar oss att reflektera över samhället, över maktstrukturer, över historier och hur vi relaterar till och beter oss mot varandra och det mer-än-mänskliga.

En del av vårt jobb är också att reflektera över och ompröva hur minneskonstverk eller minnesmärken kan skapas på ett experimentellt sätt i skärningspunkten mellan konst, arkitektur och landskap, och hur konst kan förhandla och relatera till platsskapande, historieskapande, politik och normer.
Vem och vad ska minnas och på vilket sätt? Vem och vad ska sörjas eller hyllas? Och sist men inte minst, vad har glömts bort och varför? För att det som görs osett och glöms bort är ibland mer talande än skulpturen på ett fundament mitt på torget.

Idén med dagens program börjar med det offentliga konstverket med titeln:
Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap
av konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén.
Faktum är att det började redan för två år sedan, 2018, då vi på Statens konstråd organiserade en öppen anbudsinfordran för att nå ut till självinitierade offentliga konstprojekt som drivs av konstnärer, curatorer och ideella lokala konstorganisationer, för att samarbeta med oss med en strävan efter att utveckla nya sätt att tänka och göra kring offentlig konst och begreppet offentligt.
Samtliga projekt valde sina egna platser och situationer samt sina egna koncept och definierade vilken offentlighet de skulle utforska innan de anmäldes till den öppna anbudsinfordran. Det har resulterat i 12 pågående samarbetsprojekt, varav Skogen kallar är ett.

I detta specifika verk arrenderas en skogsmark på cirka 3 hektar, belägen nära sjön Aspen i Julita, Katrineholms kommun, i minst 50 år från och med 2019.
Skogen är relaterad till den ikoniska pacifist-, feminist- och miljöaktivistgruppen Fogelstad, som bland annat drev Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad (1925–1954) och som var starkt involverad i den så kallade ”jordfrågan”, vilken kan sägas ingå i ytterligare en diskussion om ekologi och hållbarhet.
I verket Skogen kallar utforskar konstnärerna möjligheterna att säkra ett rättsligt skydd för en skog som tidigare ägdes av Fogelstad Säteri.
Ett juridiskt dokument formuleras (Skogsavtal), som sammanställer riktlinjerna för vad det kan innebära att säkerställa en agent eller en subjektiv agent för skogen och dess överlevnad i framtiden. Här blir skogen ett monument – ett pågående, transformativt och performativt offentligt konstverk – som både hedrar Fogelstadgruppens praktik och blir en del av samtidspolitiken för designade levnadsmiljöer.

Följaktligen har dagens program utvecklats och samordnats som ett samarbete mellan Malin Arnell och Åsa Elzén, Sörmlands museum med Joanna Nordin och Andria Nyberg Forshage samt mig, Annika Enqvist på Statens konstråd.
Och min kollega Andria Nyberg Forshage kommer snart att fortsätta introduktionen genom att gå igenom teman, teorier och tänkandet som präglade oss och våra medverkande när vi gjorde detta program.
Slutligen vill jag bara nämna att längs vägen från Stockholm till vårt första stopp finns det presentationer att lyssna på i hörlurar. Vi kommer att säga till när det är dags att börja lyssna på ett bidrag, så att vi kan göra det tillsammans.
Vi är också hedrade över att ha några av de medverkande i programmet tillsammans med oss ​​på dessa två bussar. Vi har konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén, Katarina Bonnevier, forskare, konstnär och arkitekt samt Pella Thiel, ekolog och representant för nätverket Naturens rättigheter. Ta tillfället i akt att ställa frågor till dem när det är läge för det.
Vårt första stopp efter cirka 1,5 timme på denna buss är Sörmlands museum, där vi kommer att ta del av livepresentationer och se Åsa Elzéns utställning Träda – Fogelstadgruppen och jord, innan vi fortsätter vår tur till den specifika skogen, det offentliga konstverket Skogen kallar.
Så, kan ni höra skogen kalla?

ANDRIA NYBERG FORSHAGE:

Ett. Intervaller
Vi reser i skogsintervaller, fångar glimtar genom träden och fönstren. Vi rör oss och rörs av en kontinuerlig rörelse uppfångad i separata delar, avgränsade som hektar, meter, datum eller minuter. Medan vi passerar förbi kan vi i tur och ordning peka på: en skog, en stad, en väg, ett museum, en agent, ett konstverk, en annan person, ett jag, ett oss, vi, eller, vänta, vad, vem?
Varje föremål på listan är bunden av definition, stöttad av makt – men när vi letar efter deras gränser kan vi inte undgå att blinka och missar dem. Var slutar en skog? En skog har ingen enskild definition. Den sträcker sig över grupper av träd, genom privata egendomar, allmänna områden, sunda förnuft och institutionella tillhörigheter.
Några välkända och djupt problematiska avgränsningar inkluderar gränserna mellan offentligt och privat, mänskligt och icke-mänskligt, jag och andra, natur och kultur. På bägge sidor om dessa linjer kanske vi kan hitta skogar: de kan vara gruppställda bestånd eller resurser, bekanta eller främmande, uteslutna eller inhägnade, planterade eller uråldriga, eller allt eller inget av ovanstående.
Oavsett, vid varje skiljelinje, vid varje intervall – uppstår ett överskott som förs över, korsar avgränsningar med kraften i ett adderande eller subtraherande; kraften i en flykt.

Två. Program
Den feministiska forskaren Donna Haraway skrev 1992, med ett karakteristiskt uttryck som genast inverterar varje rad, att ”naturen är platsen för att återuppbygga den offentliga kulturen”. I detta offentliga program, som utforskar och kretsar kring det offentliga konstverket Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap av Malin Arnell och Åsa Elzén, som engagerar sig i en skog som en plats, deltagare, förorening, medkonspiratör och samarbetspartner, kan vi kanske hoppas få en känsla av vad Haraway förespråkade.
Som program är Skogsintervaller – Svar på skogens kallelse en hybrid som involverar mänskliga och mer-än-mänskliga subjekt, manuella och motoriserade rörelser, plattformar offline och online, i olika tids- och åtkomstformat. Jag är väldigt glad över att presentera en rad bidrag i form av ljudpresentationer, ljudlandskap, texter, performanceverk och gemensamma aktiveringar. Programmet flätar samman konst och forskning, och gör kunskap sinnlig och sinnena insiktsfulla. I den första intervallen, med Skogens rättigheter – Regler för en vild relation, utarbetar Pella Thiel från Naturens rättigheter, ett yrkande om naturrättigheter till en etisk relation, som belyser vårt ömsesidiga beroende av naturen.
Samarbetsverken Att bli sensor för en plantropocen av Natasha Myers, Ayelen Liberona och Allison Cameron engagerar sedan ett utvidgat sensorium för människor-växter för att så fröer av motstånd mot antropocen.
När vi kommer fram till Sörmlands museum, efter kaffe och instruktioner för social distansering när vi besöker museet, kommer Åsa Elzén och Joanna Nordin att introducera Åsa Elzéns utställning, Träda – Fogelstadgruppen och jord, med en specialfilmvisning. Efter lunchen går vi tillbaka till utställningen i grupper för att se ett performanceverk av Katarina Bonnevier med titeln TRÄDKULT NATTETID.
Efter detta åker vi vidare, mot skogen.
I denna intervall redogör Merete Røstads Dansande skogar och andra berättelser för konstnärlig forskning om verket Skogen kallar och utvecklar ett begrepp kring och en estetik för det deltagande monumentet och frågar hur minne och offentlighet interagerar.
Innan vi anländer presenterar Malin Arnell och Åsa Elzén sitt projekt Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap, varefter vi kommer fram och går in bland träden.
Under dagens sista intervall, när vi lämnar skogen och återvänder till staden, gör Maria Thereza Alves vad hon kallar för ”ett avbrott” på resan, vilket ger oss röster från kampen mot avskogningen av Atlantskogen: sin egen och röster från Romulo och Maria das Dolores i familjen Oliveira, som flätar samman frågor om språk och markanvändning i det pågående motståndet mot den europeiska bosättningskolonialsmen.

Apokalypsen som uppenbarelse av Pella Thiel

1. Apokalypsen som uppenbarelse
Vid den tidpunkt då Fogelstadkvinnorna(1) samlades på sin matta var det tillväxtbaserade industrisamhället på väg att nå sitt crescendo: den så kallade stora accelerationen. Efter andra världskriget utvann detta samhälle, vårt samhälle, resurser med en rasande fart och effektivitet, och stötte följaktligen, i slutet av seklet, på begränsningar i planetär skala. Nu finns tecknen överallt: just såsom Elin Wägner, Fogelstadgruppens ideolog och kanske världens första ekofeminist, förutsåg. Jag kan inte uttrycka det tydligare än hon gjorde 1941:

”Världen kan erövras nu, så långt är vi komna. Men aldrig dess härlighet. När erövringen av världen är fullbordad, då är också dess härlighet förgången.
Med denna syn på situationen fruktar man ingenting så mycket som att firman Västerländsk civilisation liksom efter första världskriget skulle försöka ta upp sin verksamhet efter samma principer om än efter flottare, modernare och mer kontinentalt lagda ritningar. Till och med stridigheterna mellan delägarna i firman kunde inställas innan hela företaget äventyras, vore inte allting väl beställt. Visionen av en mänsklighet, evigt och rastlöst verksam att tillgodogöra sig varje fläck och varje frö, att spåra upp varje kraftkälla som ännu inte är utnyttjad, kommer en att rygga tillbaka. Det är kanske teoretiskt möjligt att en sådan uppgift skulle lyckas den uppdrivna manliga intelligensen. Men den drömmen förverkligad skulle betyda att vi bara så mycket fortare skulle vinna hela världen och förlora dess härlighet.
Frågan är om vi lever i civilisationens begynnelse eller i härskarepokens slut. Alla tider är väl på en gång avslutning och förberedelser. Vårt ytskikt präglas av upplösning, avslutning, under detta försiggår förberedelsen till något nytt. Men medan man står mitt i en tid, är man ur stånd att bedöma hur fort eller sakta denna växling sker. Eftervärlden kan kalla ett förlopp snabbt och koncentrerat, som syns oss brutet och förvirrat, långsamt som de sömnlösa timmarna före morgonen.”(2)

Hon var före sin tid, Elin Wägner. Jag tror att hon var en av de få som kände att vi närmade oss slutet av härskarepoken. För ett sekel sedan beskrev hon vart vi var på väg, där världens härlighet i dag rinner genom våra fingrar när haven försurar, den stjärnbelysta himlen bleknar av artificiellt ljus och 200 arter utrotas – varje dag. Inte ens jorden räcker till för vår erövring – gruvbrytning på månen står på agendan. Och skogarna? Vi avverkar träden snabbare än de kan växa. Det finns många träd i Sverige, men vi har knappt några skogar längre. Och regnskogarna brinner.
Ibland känns det som om vi lever genom apokalypsen.
Apokalyps; ordet betyder avslöja, blotta. Vad avslöjas? Kanske paradigmet? Enligt fysikern Frithiof Capra är de ekologiska, ekonomiska och sociala kriser vi ser i dag inte separata fenomen, utan konsekvenser av en perceptionskris. Vi uppfattar världen som åtskild från oss och människor som överlägsna det övriga Livet. Vi uppfattar Naturen, skogar, berg, alla levande varelser, som vår egendom, som ”resurser” för oss att mäta, använda och styra. Vi kan inte svara på skogens kallelse. Vi kan inte ens höra den, eftersom det enligt vårt paradigm inte finns någon där. Träden, jorden, hackspettarna, mossan – de är bara objekt. Denna uppfattning är så inpräglad i vår kultur att den nästan är osynlig. Och sålunda industrialiserar vi landskapet. Konvertera skogar till plantager och kallar det ”utveckling”.
Denna missuppfattning har bidragit till ett paradigm för kontroll och dominans. En erövringskultur. Den avslöjas inte förrän paradigmet faller sönder. När försöken att kontrollera, att tämja, den levande världen har fört oss till ett väldigt kaotiskt rum. Där katastrofala händelser såsom bränder, översvämningar och stormar får föreställningen om kontroll att verka dum och förgäves. Naturen kan inte styras. Och sålunda vaknar vi upp till en värld som är komplex och levande och därmed okontrollerbar. Vild. Det finns mer-än-mänskliga subjekt med intressen och behov att ta hänsyn till. Uppenbarelsen: vi lever i en levande värld.

2. Livets dans – vad är en skog?
Det är dags för en radikal förändring av perceptionen. Radikal i ordets ursprungliga bemärkelse: det kommer från radix, roten. Och en revolution har ägt rum i den vetenskapliga förståelsen av skogar. Skogar är inte bara anhopningar av träd (eller kubikmeter virke om du frågar skogsindustrin). De är levande, kommunicerande samhällen, där olika trädarter har utvecklats till att leva i samverkande, ömsesidigt beroende relationer med varandra. Underjordiska svampnätverk, mykorhizza, förbinder trädens rötter och möjliggör delning av vatten och näringsämnen mellan dem. Ungefär en tredjedel av den energi träden samlar från solen går åt till att ge näring åt dessa svampar – en helt annan livsform! De bildar ett utbrett skogsnätverk genom vilket träden kommunicerar. De skickar nödsignaler om torka och sjukdomar, till exempel, och andra träd förändrar sina beteenden när de tar emot dem. Dessa meddelanden är kemiska, hormonella och långsamt pulserande elektriska signaler, ungefär som vårt eget nervsystem. Ny forskning tyder på att träd också kan höra, lukta och smaka.(3)
Skogar utgör jordens största biologiska mångfald. Träden och svamparna bildar en sorts superorganism som skapar hem för otaliga andra arter. Ett ständigt föränderligt, ständigt utvecklande nät av relationer, som en Livets dans. När jag studerade till min magisterexamen i skogsekologi vid millennieskiftet var det som vi i dag förstår om skogar som levande system helt enkelt okänt för oss.
Vad mer finns det som vi inte vet att vi inte vet?

3. Regler för en vild relation
”Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad till allt vi nu vet och förstår, medan fantasin omger hela världen, och allt som någonsin kommer att finnas att veta och förstå.” Albert Einstein

Så vart går vi härifrån? I apokalypsen, när slöjan har fallit, när vi ser världen i ett annat ljus, vad gör vi då? Kan vi föreställa oss en sund relation med den levande världen? Hur omvandlar vi system och institutioner i vårt paradigm, så att de kan relatera till naturen, lyssna på skogen?
Robin Wall Kimmerer, botaniker med inriktning på det nordamerikanska ursprungsarvet, skriver om hur hennes tredjeårsstudenter i miljövetenskap ombads att rangordna positiva interaktioner mellan människor och mark. Mediansvaret var: inga. ”Jag blev förstummad”, skriver hon. ”Hur var det möjligt att de efter tjugo års utbildning inte kan tänka sig några fördelaktiga relationer mellan människor och miljön? […] När jorden blir utarmad, likaså blir omfattningen av deras vision. När vi pratade om detta efter lektionen insåg jag att de inte ens kunde föreställa sig hur fördelaktiga relationer mellan deras art och andra kan se ut. Hur kan vi börja gå vidare mot ekologisk och kulturell hållbarhet om vi inte ens kan föreställa oss hur den vägen känns?”
Hon fortsätter (genom att citera Gary Nabhan): ”Det är inte bara jorden som är förstörd, utan ännu viktigare, vårt förhållande till jorden. Vi kan inte på ett meningsfullt sätt fortsätta med läkande, med återställande, utan förnyad berättelse. Med andra ord kan vår relation med jorden inte läka förrän vi hör dess berättelser.”(4)
En ny berättelse om jorden, om Naturen, växer nu fram. En global rörelse, inspirerad av ursprungsfolkens sätt att inhämta kunskap, med förnyad föreställning om relationen mellan människor och mer-än-mänskliga varelser. Genom att medge att inte bara människor utan hela livet har rätt att existera och blomstra och att denna rättighet kan förankras i lag börjar denna rörelse förändra hur vi kollektivt uppfattar Naturen.
2008 blev Ecuador ett av de första länderna som inkluderade naturens rättigheter i konstitutionen. Landets exempel har följts av många andra, med floder, berg, sjöar och skogar som juridiska personer med rättigheter i Mexiko, Bangladesh, Nya Zeeland, Uganda, USA och på många andra platser. I Colombia stämde en grupp barn och ungdomar staten för att inte ta itu med klimatförändringarna genom att tillåta avskogning av Amazonas och därmed hota deras rätt till liv och hälsa. Fallet gick hela vägen upp till Högsta domstolen där domaren instämde med barnen, men sade att han inte kunde skydda skogen, eftersom den enligt lag inte hade rätt att existera. Eftersom han var domare vid Högsta domstolen använde han dock sina superkrafter och beslutade att Amazonas i Colombia hade laglig rätt att existera. Jag har träffat denne domare. Jag frågade honom om han kritiserades; hur modig han var som gjorde något sådant. Han sade att ja, det var ett kontroversiellt beslut – men ibland måste man bara göra rätt. (Jag tänkte på Pippi Långstrump [sic] när jag hörde honom: vissa saker måste du bara göra, annars är du bara en liten lort.)
Detta är bara några exempel på hur ramverket för Naturens rättigheter utvecklas snabbt över hela världen. I Sverige deltog jag i utarbetandet av en riksdagsmotion förra hösten om Naturens rättigheter i grundlagen. Motionen föreslår en ny artikel i grundlagen:
Artikel 26. Naturen, inklusive ekosystem och inhemska arter, ska garanteras följande rättigheter:

  1. rätten att naturligt existera, blomstra, regenerera och utvecklas;
  2. rätten till restaurering, återhämtning och bevarande: och
  3. rätten att utöva sina naturliga funktioner.(5)

De mänskliga rättigheterna definieras i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, antagen 1948, just i början av den stora accelerationen. Kanske det viktigaste internationella avtalet vi har. Så fort Naturens rättigheter nämns väcks en oro: om Naturens rättigheter erkänns, kan inte mänskliga rättigheter äventyras då? Denna rädsla är ett symptom på den upplevda åtskillnaden mellan människor och natur. Eftersom det inte finns någon mänsklig hälsa, förvisso inget mänskligt liv, utan Naturen, är mänskliga rättigheter meningslösa om resten av naturen är rättslös. Naturens rättigheter hjälper oss att uppfatta människor som delar av en levande helhet. Från vårt första andetag till det sista är vi helt beroende av Naturen. Vår inandning, eller inspiration, är skogens utandning. Det är en samverkan. Vi andas tillsammans.
Våra nuvarande juridiska, politiska och ekonomiska system återspeglar inte denna förståelse.
Det största hotet mot mänskliga rättigheter är ödeläggelsen av våra större jag, vår levande helhet. För att hitta vår väg till en hälsosam kultur, som kan leva i fred med Jorden, måste vi snabbt hitta regler för att balansera människors rättigheter med skyldigheter gentemot naturen. Regler som hjälper oss att styra oss själva i förhållande till den levande världen, i stället för att förgäves försöka styra naturen. För att göra det möjligt att lyssna på och ge skogarna svar är det dags att balansera deklarationen om mänskliga rättigheter med en deklaration om Naturens rättigheter.
Naturens rättigheter som en vision, en idé, ett ramverk är väldigt praktisk och konkret; våra rättssystem är kapabla att arbeta med sjöarnas och skogarnas rättigheter, precis som de gör med mänskliga konstruktioner såsom företag. Samtidigt är det ett paradigmskifte, eftersom det utmanar den grundläggande idén om separation, kontroll och dominans. Det sker genom lag, som enligt den sydafrikanske advokaten Cormac Cullinan, är som vårt samhälles DNA, med ett direkt inflytande på värderingar och normer; vad vi tillsammans anser vara viktigt eller icke-viktigt, rätt eller fel. När vi byter DNA kan allt annat också förändras.(6)
Kvinnorna i Fogelstad samlades för att åstadkomma förändringar, dela sina sanna berättelser och skapa ett rum för att föreställa sig vad det kan betyda, som kvinna, att vara en agent i samhället. Vi behöver nu rum, mattor att sitta på, för att föreställa oss vad det skulle betyda om skogar var agenter i samhället. Att lyssna på deras kallelse och lära oss av träden, om långvariga perspektiv och ömsesidigt fördelaktiga relationer, om det utbredda nätverket vi är en del av, som vårdar och bevarar oss. Att skapa regler för vilda relationer. För att återställa berättelsen om jorden.

NOTER
1. En svensk feministisk grupp aktiv i samhällsdebatten kring bl.a. jord och kvinnlig rösträtt och grundare av Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad (aktiv 1922–1954), i syfte att utbilda kvinnor om deras nya rättigheter och skyldigheter som medborgare efter att kvinnlig rösträtt hade uppnåtts 1921.
2. Elin Wägner, Väckarklocka, 1941.
3. https://www.smithsonianmag.com/science-nature/the-whispering-trees-180968084/
4. Robin Wall Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 2013.
5. http://www.naturensrattigheter.se/2019/10/04/riksdagsmotion-for-naturens-rattigheter-i-grundlagen/
6. Cormac Cullinan, Wild Law, 2011.

NATASHA MYERS, AYELEN LIBERONA OCH ALLISON CAMERON:
Att bli sensor för en plantropocen, del I, II, III

Del I. Låt träden leda (eller Fröer till en plantropocen) (2020)
Text och röst: Natasha Myers
Fältinspelningar och komposition: Ayelen Liberona och Natasha Myers
Redigering och produktion: Yuval Sagiv
Inspelning: Geoffrey Siskind

Del II: Att bli sensor i förnimmande världar (2016)
Fältinspelningar och komposition: Ayelen Liberona och Natasha Myers

Del III: Utlåtande av en urban eksavann (2017)
Fältinspelningar: Allison Cameron, Ayelen Liberona och Natasha Myers
Komposition: Allison Cameron

Beskrivning: Dessa fältinspelningar gjordes våren 2016 vid de östra utkanterna av High Park, Torontos nöjespark på 400 hektar, där en större genomfart skär igenom en uråldrig eksavann. Dessa marker är heliga jakt- och födosöksmarker i Wendat, Anishinaabe-nationen och Haudenosaunee-konfederationen. För mer information, se Toronto’s Indigenous Land Stewardship Circle (http://indigenouslandstewardshipTO.ca). Becoming Sensor (http://becomingsensor.com) är ett forskningsskapande samarbete med fokus på arbetet att avtona nybyggarberättelser om dessa marker och att anpassa sig till markens förnimbarhet och dess många relationer.

DEL I: Låt träden leda (eller Fröer till en plantropocen)
av Natasha Myers

Skogen kallar. Låt dig lockas in i dess djup, så att du kan bli något annat vid sidan av detta som involverar kollektiv av tillblivelse. Omvärv dig med alla de som växer tillsammans i dessa skogar: du kan också lära dig att bli en medhjälpare för växterna och samverka med dem för att odla beboeliga världar. För att känna väldigheten hos detta kollektiv av varelser och händelser som utgör en skog är det nödvändigt att släppa taget om det du har lärt dig om växter och träd. Glöm det du har lärt dig om avståndet mellan dig och ett träd. Avtona ditt koloniserade sensorium som begränsar vad du kan se, höra, känna, föreställa dig och veta. Gör de mekaniserande och ekonomiska normerna, som betecknar växter och träd som ekosystemtjänster och utvinnbara resurser, queera.
Kom ihåg: Du kommer av växterna. Växterna andades dig till tillblivelse. De artikulerade ditt sensorium, lärde dig allt om smak och lukt och präglade din estetik med sina materialiteter, former och färger. Och de kan lära dig mycket mer om du tillåter dem.
Men först måste du vegetarisera ditt sensorium. För med dig dina vävnader till växtmässig känslighet. Låt vegetativa känslor besjäla dina sensoriska organ. Väck din fantasis visuella och kinestetiska dimensioner för att utöka din morfologiska fantasiförmåga. Släpp dina kroppsliga konturer när du prövar på växternas och trädens former, rörelser och uppmärksamhet. Genom att odla din inre växt kommer du att kunna odla en skog inom dig och negera den avgrund som vi alltför ofta förmodar finns mellan växter och människor. Låt dig fångas av den involutionella impulsen som driver växter och människor in i relation, och du kommer snart att förnimma affektiva ekologier som tar form bland undervegetationen av relationer som omger dig.
När du går in i skogen, låt träden leda dig. Med mjuk blick, låt dig själv föras från ditt hjärta för att följa den gestikulerande händelsen som är ett träd. Följ dem från deras rötter, upp till deras grenars förgreningar. Träd är långsamma dansare; de är kreativa, utforskande varelser som improviserar med varandra och med ljus, gravitation och vibration. Vem dansar dessa träd med? Följ deras grenars kurvningar, böjningar och vindlingar. Låt grenarna föra din kropp med sig, uppåt, spiraliserande, svepande. Rör dig med dem och bli rörd av dem. Låt famntaget från dessa grenar skriva in nya bågformade linjer genom din fascia, aktivera spiralformade energiska strängar, omformulera din anatomi, ändra dina uttryck och gester.
Rikta nu uppmärksamheten ner mot trädens rötter, precis där deras stammar möter den rika jorden. Känn hur du själv börjar slå dig rot bredvid dem, dyker nedåt, ner i jorden. Utvidga dig själv nere i den svala, fuktiga jorden. Känn din styrka som en nedåtriktad drivkraft som inspirerar till en uppåtriktad lyftning.
Experimentera med gravitropismen. Känn rusningen när du omfördelar din medvetenhet genom detta virrvarr av rötter, som förgrenar och förgrenar och förgrenar sig tills de når bredden hos endast en enda cell. Hitta en av dina rotändar. Smaka på den våta, metalliska jorden; känn lukten av den mossiga sluttningen av förmultnande materia som flödar av mineraler. Driv dig själv mot källan. Experimentera med din styrka. Skjut dig uppåt med stöd av jorden; väx genom små sprickor mellan vittrande jordbitar.
Multiplicera nu denna känsla. Känn två sökande rotändar. Sedan fyra. Kan du utvidga din medvetenhet till fem? Hur skulle det vara att känna tusentals rotändar som utvidgar sig genom jorden? Känn rusningen när du utvidgar din medvetenhet till miljontals känsliga rotändar. Dyk nedåt och löp utåt, dra in vatten och näringsämnen och upp genom dem alla samtidigt. Förbind dig nu med ett tätnande mycelnätverk av svampar, mikrober och andra rötter runt omkring dig. Känn hela ditt rotsystem surra av en elektrisk laddning. Känn den energiska spänningen i förbindelsen. Hur långt kan du utvidga din medvetenhet? Forsa fram med den, i alla riktningar.
Börja dra din medvetenhet tillbaka längs din stam och ut i dina grenar. Känn hur det kan vara att spricka ut i blad från de miljontals centren för obeslutsamhet. Spirande, lövande, blommande och fruktbärande. Dina generösa meristemer genererar materia. Betyder delikat. Betyder elixir. Betyder kreativt, nyfiket, konstnärligt och uttrycksfullt.
Känn ljus- och skuggspelet över dina löv. Ytan på vart och ett av dina löv är ett visuellt organ som registrerar och minns minimala skiftningar i ljusintensitet. Dina löv är filmiska medier, som spelar in färgfilmer av frodiga, skiftande ljusmönster runt omkring dig. Du kan ”se” de skimrande skuggorna som andra växter kastar när de vrider och vänder sig och leker i vinden. Vad kan du känna nu?
Återvänd långsamt till din andedräkt och till din kropp. Vad har förändrats?
Och begrunda detta: kanske är det genom att odla din inre växt som du också kan börja forma solidaritetsprojekt med träden. Använd dina nyligen vegetariserade sensoriska färdigheter för att komma över på deras sida. Tänk dig själv i deras tjänst. Gadda dig samman med växterna för att bilda en plantropocen, en kollektiv enhet av växter och alla deras relationer, en där människor över hela världen engagerar sig i arbetet med att odla beboeliga världar.
En sådan plantropocen är onekligen den guide vi behöver för att bryta antropocenlogikens struktur, som alienerar oss från våra viktigaste allierade. Och således, om antropocen benämner en epok efter singulära agenter som har föresatt sig jordisk ödeläggelse är det kanske dags att så en plantroposcen, en scen, en episteme eller ett sätt att utföra livet där vi alla lär oss att förenas med växterna.

Utställning: Träda – Fogelstadgruppen och jord
En introduktion till utställningen: Träda – Fogelstadgruppen och jord, Sörmlands museum (30 maj 2020–26 jan 2021) av Åsa Elzén, curerad av Joanna Nordin

JOANNA NORDIN:
Välkomna till Sörmlands museum och utställningen Träda – Fogelstadgruppen och jord av konstnären Åsa Elzén. Jag heter Joanna Nordin och är curator för samtidskonst här på Sörmlands museum, och har haft det stora nöjet att curera den här utställningen.
Det förflutna samlas inte bara i arkiv utan i sediment och jord, i atmosfärer och i kroppar.

Den här utställningen är en fortsättning på Åsa Elzéns långvariga arbete med arvet från Fogelstadgruppen, ett feministiskt initiativ som bildades här i Sörmland 1921, mest känd för att driva Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. I sitt arbete utforskar Åsa Elzen gruppens mindre kända praktik inom ekologi och resiliens.
Vi lever i en tid i behov av vilda omfantasier och vi behöver hjälp. Oavsett om det är genom nya former av berättande, genom att förändra hur vi förstår och förbinder oss med världen vi är en del av, genom att skriva om lagar eller genom att återupptäcka pågående men förbisedda praktiker.
I denna tid, på många nivåer, är det naturligtvis också av stort värde att ta en närmare titt bakom oss, med förnyat intresse och förnyad nyfikenhet, och ägna stor uppmärksamhet åt det som kom före oss. Att arbeta med Åsa med den här utställningen var en sådan tid för mig. En tid för djupare förståelse, för att utforska och avtäcka ny kunskap om vår gemensamma lokala historia, för kopplingar och gemenskaper över olika tider – och för oväntad tröst.
Och att upptäcka hur den tidiga kvinnorörelsen i Sverige, i synnerhet Fogelstadgruppen, inte bara tänkte i nya och radikala termer av kollektivitet för att omforma, förändra och återuppbygga metoder för politik och rättigheter inom vår demokrati. Men att de, på praktiska och experimentella, poetiska och konstnärliga sätt, samtidigt, gjorde detta i termer av att tänka på vårt förhållande till jorden och hur vi ska forma vår kollektiva framtid.
Elisabeth Tamm och Fogelstadgruppen var aktiva i början av det industriella jordbruket, och de var djupt kritiska till vad de såg komma, såsom kemiska bekämpnings- och gödningsmedel, och jordbruk i allt större skala, men med mindre biologisk mångfald. Gruppen anammade, långt före sin tid, ett sätt att tänka där de hävdade att ingen enskild fråga kan lösas på egen hand, snarare var de starkt övertygade om att allt – politiska rättigheter, fred, miljöfrågor – ingår i samma elaborerade väv.
Denna utställning är ett utvidgat och tvärvetenskapligt projekt, där gränserna mellan historiska material och konstverk ofta är flytande. I utställningen ingår såväl nya verk av Åsa själv som verk av konstnären Maja Fjaestad och fotografen Axel Fredriksson, som även var daglönare på Fogelstad, och verk av skulptören Maren Holebakk, tillika Fogelstads ladugårdsförman. Huvuddelen av materialet i utställningen kommer inte från institutionella samlingar eller offentliga arkiv, utan det är material som har hämtats tillbaka från en sorts allmän glömska, utlånad av privatpersoner med anknytning till eller som är ättlingar till Fogelstadgruppen.

ÅSA ELZÉN:
Att lämna jorden i träda betyder att låta den ligga obesådd för att återfå sin bördighet.
1919 beställde lantbrukaren Elisabeth Tamm vid Fogelstad Säteri en matta av Maja Fjaestad, med önskan att den skulle baseras på en träda, i linje med hennes övertygelse om vad vi nu kallar ekologiskt jordbruk, hållbarhet och resiliens. Maja Fjaestad konceptualiserade Elisabeth Tamms idé och designade mönstret,frv4 ikgtb4 och mattan med namnet Träda vävdes på systrarna Fjaestads väveri i Rackstad. Mattan placerades på golvet i biblioteket på Fogelstad, där den låg fram till slutet av 1960-talet då den var sliten och spröd, den placerades på vinden efter att den bokstavligen hade slitits ner av den första vågens feministiska rörelse (och dess hundar).
”Träda” är en mycket gammal term som används i jordbruket och innebär att odlad eller harvad mark lämnas obesådd, för att vila, som ett sätt att undvika utarmning av jorden.
Att låta jorden vila inbegriper vila från mänsklig produktion och ger i stället utrymme för andra liv.
Träda. Jorden som ligger i träda, jorden som vilar; återhämtning, förnyelse, paus, andras tid, andra liv.
Under lång tid växlade ägarförhållandena med trädans rytm. När marken lades i träda övergick ägandet från individuellt ägd eller odlad mark till kollektiv betesmark, där alla djur och människor tilläts vara. När marken togs ur träda återgick den till privat ägande. Och så vidare. Och så vidare.
Jag tänker på trädans påverkan inom jordbruket, men också som ett sätt att relatera till olika utsträckningar och formationer av tid, minne och historia. En hjälp för att förlika sig med både planetarisk och personlig utmattning. Trädan som en sorts tröst i tidsrummet. Jag tänker på trädans praktik och metod som sätt att sakta ner, lyssna på och förbinda sig med annat liv, mer-än-mänskligt liv, pågående världsskapande, och på tidigare praktiker som vi kan lära oss av. Trädatillståndet innebär också att aktivt ta ett steg åt sidan. Trädan är en plats för tvetydighet och oförutsebarhet. Det finns alltid en risk/ett hopp om att jorden som ligger i träda inte återerövras och återgår till produktionskretsen i endast mänskliga syften. Det är det första steget för att släppa taget. Det trasslar till det för den teleologiska, linjära uppfattningen om tid, med sitt fokus på framsteg och ekonomisk tillväxt som utgör grunden för både normativ historiografi och leder till ekologisk förödelse.
Trädan figurerar också som en plats för tvister; för att förstå jordbrukets snabba industrialisering kan man titta på hur trädan har disciplinerats. I takt med att produktionshastigheten har ökat har trädans tidsrum kuvats. Kemiska gödnings- och bekämpningsmedel har gjort den föråldrad. Vi har inte tålamod att vänta på att jorden ska regenerera. Ungefär som att ta droger så att vi kan sova mindre och arbeta mer.
Träda används fortfarande inom ekologiskt jordbruk och har återfått erkännande som ett sätt att öka den biologiska mångfalden. Trädaliknande platser har också dykt upp igen i konventionellt jordbruk, som miljöpolitiska ålägganden uppifrån. Nu med nya namn som ”ekologiskt fokusområde”, ”minsta andel jordbruksareal som ägnas åt icke-produktiva verksamheter”, ”minimiavsättning”.
Jag drogs till det faktum att Elisabeth Tamm, när jag visualiserade golvet i hennes bibliotek 1919, ville hedra trädan, det där besvärliga mittemellan med dåligt rykte, snarare än en framgångsrik avkastning, till exempel en rik skörd.
I ett brev där hon tackar Maja Fjaestad för mattan skriver hon: ”Jag tänker mig en träda som symbolen för en människas livsgärning, ett arbete, som glömmes o. döljes o. ändå är nödvändigt som en del, om än aldrig så liten, om det stora hela, o. vars rätt är kommande sådd o. skörd.”
Jag föreställer mig att Elisabeth och Elin Wägner går runt på trädamattan i biblioteket och pratar och tänker inte bara på ”fred på jorden” utan ”fred med jorden”, som också blev titeln på deras bok. Arbetar, högläser utkast till boken. Lade de sig också ner på trädamattan, kanske för att vila eller fundera på formuleringar, eller rulla runt, berusade av sitt samarbete och andra delade passioner?
Otaliga människor som var involverade i den tidiga kampen för demokrati, kvinnors rösträtt och miljön spenderade tid på trädamattan och alla som deltog i kurser på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad under de 30 år som den existerade samlades på trädamattan. Det förekom mycket dans också. Spenderade deltagarna på den betydligt mindre kända ladugårdsutbildningen för kvinnor vid Fogelstad också tid på trädamattan, eller föredrog de att kliva på trädorna utomhus? Denna skola drevs av Maren Holebakk, som har en stor plats i denna utställning, likaledes i mitt hjärta. Den modiga unga queerkvinnan, som i början av 1930-talet gick hela vägen från Norges västkust till Fogelstad, där hon deltog i både ladugårdsutbildningen för kvinnor och Kvinnliga medborgarskolan. Hon kom att stanna på Fogelstad hela sitt liv och arbetade som ”ladugårdsförman” och som lärare på ladugårdsutbildningen. Maren var också konstnär. När hon arbetade ute på åkrarna samlade hon lera från marken. Av lerjorden skulpterade hon porträtt av människor hon träffade på Fogelstad, och i synnerhet av sina elever. Maren gillade kvaliteten på obränd lera, den direkta kontakten med torkad jord och brände inte sina skulpturer. Detta gör dem ömtåliga, och många av dem har till synes gått förlorade. I åratal har jag letat efter Marens skulpturer för att kanske ta reda på mer om denna gäckande skola. Till min glädje återfanns några av dem i våras, men på grund av coronarestriktioner kunde vi inte ta hit dem. Men vid samma tillfälle återfanns Marens privata fotoalbum och de är här, hämtade från åren på en vind och generöst utlånade till oss. Ett av dem är fullt av små fotografier av dessa lerskulpturer, och de andra två skildrar livet på ladugårdsutbildningen för kvinnor, önskningar och samarbeten i och med jorden vid Fogelstad.

JOANNA NORDIN:
I dag är jorden vid Fogelstad fortfarande full av lera. Jorden minns och kallar fram minnen.
Trädamattan från Fogelstad är för spröd att kliva på. I linje med feministiska metoder för att transkribera söndervittrade texter eller brev, med avsikt att dechiffrera och bevara dem för framtiden, har Åsa gjort en avskrift av mattan. Genom att den består av återvunna tyger blir detta verk en plats för att ompröva och återbesöka några av våra föregångares praktiker och låta dem visa sig i vår nuvarande tid.
För att citera curatorn Lisa Rosendahl om Åsas verk: ”Avskriften, till skillnad från kopian, bildar en process i sammanvävning med nuet, där samtidens läsning tillåts bli en synlig del av, och en fortsättning på, historien.”
Trädan är ett tidsrum för kollektivitet med och i jorden.
Och om det inte vore för pandemin som för närvarande sveper över världen skulle vi ha bjudit er alla att komma och dela rummet på denna matta med oss ​​och fortsätta att vistas i dessa världar. I stället är ni välkomna att göra detta i er egen takt och på säkert avstånd. Och med den uppmaningen inbjuder vi er nu att spendera tid i utställningen.
Tack.

Trädkult nattetid av Katarina Bonnevier

Välkomna kära lyssnare.
Jag heter Katarina Bonnevier och detta är ”Trädkult nattetid”.
Det är sent på eftermiddagen, ni är inbjudna att följa mig och det queera paret Fylgia och Devinez in i skogen. Fylgia rör sig vant, ger ett resligt, kompetent intryck. Hon har en urtvättad lila keps, gummistövlar och en välanvänd kniv i ett läderfodral på bältet. Det är hennes skog, hon är skogvaktare och hon känner alla träd här. Hon känner dem såsom vi känner böckerna i våra bokhyllor. Devinez verkar späd bredvid Fylgia. Med böljande kläder, en lång kjol, mjuka näbbskor i läder och en vandringsstav av en skulle hon se udda ut när och var som helst, men också märkligt passande, tidlös. Hon har varit med, börjat som journalist, men nuförtiden når hennes kall bortom all kategorisering. Fylgias röst är låg och saklig när hon säger:

FYLGIA
Den bästa tiden i skogen är i skymningen, det är då jag kan röra mig här helt osynlig bland skuggorna. Hålla mig ur vägen från människor. Det finns en särskild sorts stillhet full av nyligen uppvaknade nattvarelser; vildsvin och deras kultingar, en uggla på jakt, änglar som dansar över mossan.

Det är en blandskog, löv, barrträd och lavar, buskage, vide och stammar. Nu på sensommaren har ormbunkar, slånbär och björkar skiftat till gult, lingonen lyser klarrött i små klungor längs vår stig. Både Fylgia och Devinez rör sig utan tveksamhet, jag har svårt att hänga med dem och känner mig klumpig i jämförelse med deras smidiga framfart. Rör de ens vid marken? De blickar rakt fram, terrängen är en del av deras fysik. Jag måste titta ner för att undvika att snubbla över rötter, stenar och pinnar. (Ni, mina kära lyssnare, kan välja hur ni rör er över landskapet i denna imaginära vandring. Kanske flaxar ni omkring som skogsduvor?). Fylgia stannar och sveper med handen.

FYLGIA
Här, intill berget, för tvåhundra år sedan, fanns här en torvtäkt, ser du fördjupningarna i mossan? (Markytan är lätt kuperad, det är möjligt att ana några överväxta, knappt märkbara diken.) Numera har riporna sina häckningsplatser här på våren.

Devinez tar ett djupt andetag, som om hon smakar på luften, och nickar långsamt. Hon är nöjd. Marken är våt, alldeles grön och näringsrik. Jag hyllar tyst mina vandringskängor, mina tankar glider iväg, stövlarna har varit mina följeslagare i nästan tio år. De klarar av snö och slask, och på sommaren skyddar de mot hettan och taggar. Ibland har jag på mig dem när jag föreläser. I föreläsningssalen fungerar de som en påminnelse om naturen; att klättra över sluttningar med klappersten, hålla sina fötter torra genom en jåkk. Oavsett om det är på mossa, grus, betong eller mattor står jag stadigt på jorden. Det är ingen större skillnad. Jag står ovanför jorden som jag trampar på. Stövlarna ger mig stöd och får mig att klara av vad som helst. Jag blir självhävdande i mina stövlar, jag utvecklar en queer flatas kropp. Med djärva kliv går jag runt stadskvarteren i mina bästa stövlar. Om någon undrar har jag rätt att gå här, tidigt eller sent, och att vara den jag är. Stövlarna passar bra i betongens vildmark. Men, vänta, låt oss återvända till den levande vildmarken.
Medan jag funderade på mina stövlar fortsatte jag att röra mig. Om vi ​​vänder oss om och ser tillbaka på stigen jag just tog över torvmossen har mina fotsteg gjort små pölar i den våta jorden. Avtrycken sår en misstanke i mitt hjärta, jag kommer ihåg en radiointervju med författaren och konstnären Tove Jansson och hör hennes röst i mitt huvud: ”Tredje gången du kliver på mossan dör den.” Mossan bad mig inte komma hit.
Devinez och Fylgia har börjat klättra uppför den steniga sluttningen framför oss. Låt oss komma ikapp dem. Flåsande slänger jag ur mig några frågor till Fylgia: Hur ser du på din roll som skogvaktare? Jag menar, det är så du försörjer dig, eller hur?

FYLGIA
Tja, vi påverkar inte vegetationen i detta område, vi tunnar inte ut, vi tar inte bort stormfällda träd. De flesta av våra ägor har planterad skog, främst granar, men vi har en relativt stor mängd blandskog. Gården är 406 hektar, varav 260 hektar är produktionsskog. Cirka 15 procent av vår mark lämnas orörd och blir en naturlig skog, som den vi befinner oss i just nu. Vi kan göra detta tack vare FSC-certifieringen, de 15 procenten krävs för att få etiketten. Vårt skogsbruk är FSC-märkt, vilket innebär att hållbarhetsperspektiv på miljöfrågor och kulturarv är en del av verksamheten.

Fylgias mobiltelefon börjar ”råma” – någon ringer.

FYLGIA
Ja? Ah-hum, kolla i verkstan, jag tror den ligger vid tryckluften. (Hon lägger på). Förlåt.
Jag studerar så kallade ”alternativa” sätt att odla och skörda, som permakultur, skiktat skogsbruk, att fälla utan avverkningsområden och så vidare, för att byta system, men vi får se. Det är ett familjeföretag och min pappa är övertygad om att vi inte skulle ha råd med sådana metoder. En hippiebluff för de rika, säger han. Han sade det om solenergi också, och nu säljer vi till elnätet. Tja, så småningom kommer vi att ha kunskapen, färdigheterna och argumenten… och eventuellt någon officiell finansiering.

Jag är imponerad av Fylgias resonemang, hennes långsiktiga engagemang för att förändra och jämför det med min egen rastlöshet. Medan vi fortsätter att vandra uppåt fortsätter jag att debattera med mig själv, jag vill ha… ha ordentligt på fötterna – jag tänker förlita mig på argument som bygger på noggrann forskning. Metaforiskt, det vill säga. I praktiska termer bör fötterna hållas torra och förstärkas med dubbla lager strumpor. Stövlarna ordentligt snörade och med solida sulor. Förstärkta tåhättor och vaxade sömmar. En teknologi som skapar ett mikroklimat runt foten som skiljer mig från naturen och markytan. Mina stövlar skyddar mig från terrängen, men manar mig också att gå utomhus. Jag kan avstå från vägarna, även de upptrampade stigarna. Röra mig fritt. Med gott humör och mod. Ändå kanske det gör att jag kliver på örter och små insekter. Sulorna gör mig till en nybyggare som paraderar i koloniala stövlar. Erövrarens klumpiga sätt att gå genom landet skiljer sig från hur de som redan bor här går. Jag känner en klump i solarplexus. Devinez tittar på mig, och som om hon har hört mina tankar säger hon:

DEVINEZ
Om mänskligheten inte var så lat och rastlös skulle vi leva i en himmelsk trädgård, med, och inte ovanpå, denna planet. Du vet vad jag heter. Det är en kallelse. ”Devinez” [Föreställ dig]. Föreställ dig något annat. Begär har en märklig kraft. Vi behöver en vision av en värld med mening för att begärets kraft ska bli levande igen. Fantasi rymmer en riktning mot den systemförskjutning vi behöver, från ett herravälde med hänsynslös förödelse där naturen är billig, till en näringsrik jord där allt, även människor och platser, utgör delar av en levande organism.

En ekorre passerar vår väg, hoppar in i en liten gran och är borta.

FYLGIA
Dessa tallar ser små ut, men de är uråldriga. Jag gjorde ett kärnprov på en av stammarna, årsringarna var så täta att jag var tvungen att använda ett förstoringsglas och min knivspets för att räkna – den var över 450 år gammal.

DEVINEZ
De uråldriga vet. Berättelser som i sig är gamla berättar om ännu äldre tider när önskningar fortfarande hjälpte. Låt oss lyssna.

Vi sätter oss på en silvergrå stock som har fallit över granitklippan, träet är mjukt, ingen bark kvar. En flock duvor kommer flygande, när de landar genomgår de en metamorfos och förvandlas till gestalter, så hisnande att jag inte finner ord för att beskriva dem (de är naturligtvis ni, min kära publik, i ert mest magiska utseende). Fladdrandet lägger sig när mörkret faller och den nattliga lektionen börjar. Det känns helt naturligt att träden börjar tala:

TRÄDEN
Våra äldre står i sprickor i berggrunden, knotiga och vridna av vinden, med tillväxtringar tunna som papper. Våra rotsystem kan bli extremt gamla, på Fulufjället finns det granar vars rötter har arbetat sig igenom jorden i över 8 000 år. Old Tjikko är 9 550 år gammal, det är den kända världens tredje äldsta levande organism och världens äldsta individuella trädklon. Vi grodde och slog rot, min klan och jag. På människors vis har vi fått namn, de kallar oss björk, asp, ek, hassel, gran och tall. Våra sorter är vanliga i denna del av världen, faktum är att vi träd och skogar utgör grunden för en kultur som är gemensam för hela regionen. Samtidigt är var och en av oss helt unik. Vi är som människor, eller kanske bättre än människor.

DEVINEZ
Bravo. Kära träd, ni har ett stödsystem så perfekt att varje ekonom vrider sina händer i avund. Kan ni vänligen berätta om era kloka, förutseende och fruktbara sätt att agera?

TRÄDEN
Du ligger i med ditt smicker… Tja, på hösten innan vi björkar och aspar tappar våra löv suger vi åt oss några viktiga substanser och sparar dem under vår bark fram till våren. Andra substanser faller till marken med bladen, men det är okej, för de förmultnar under vintern och sugs upp igen från jorden av våra rötter. Vi björkar är pionjärträd som skapar buskage och lundar, som växer snabbt och lätt när marken blottas av kalhyggen, stormar, skogsbränder och liknande. Efter det kommer vi granar och tallar, slitstarka och härdiga, vi växer upp i redan täta skogar och får ofta stå i hundra år eller mer eftersom vårt fina virke bygger samhällen (vi andra måste acceptera att gallras).

DEVINEZ
Man bör tänka sig för innan man hugger ner ett eller flera grupperade träd. Träden som står kvar mår dåligt, vissa grenar torkar ut och det är inte som att du plockar upp dig själv och breddar dina kronor. Min gissning är att det beror på vinden och att ni, precis som vi människor, måste anpassa er, vänja er vid att stå ensamma.

TRÄDEN
När du fäller ett träd, vilket som helst, kan du vara säker på att du stör viktiga sammanhang nere i de dolda jordlagren. Här har vi nämligen relationer från ett träds rotsystem till ett annat. Det är inte så varje träd provianterar isolerat eller förbereder näring enbart i sitt eget kök. De större träden med ett rotsystem som är mer förgrenat tar upp näring och matar de svagare träden underifrån, medan det ur rotlösa varelsers icke-jordperspektiv kan se ut som om de hindrar och skuggar de mindre.
Om detta kollektiva system hastigt störs av blixtar eller yxor, så att ett stort rotsystem torkar ut, lider också vi granar och tallar, medan ni människor orerar: ”Nå, nu har ni en plats i solen, väx upp!”
Ni bygger en hel filosofi på denna idé om kampen i naturen för en plats i solen, som i sin tur tjänar som grund för teorin om krigens nödvändighet och den starkes överlevnad.

DEVINEZ
Vi människor beter oss som om vi har glömt att när styrka ställs mot svaghet utlöser det en önskan att beskydda. I själva verket älskar människor svaghet; annars skulle spädbarnet inte ha en chans. Livet är den gåva de starka ger till de svaga. De starkas frivilliga offer spelar en större roll i bevarandet av livet än de starka som framtvingar makt över de svaga. Om den välbyggda bär lasten kan den späda sticka i förväg och staka ut terrängen.

TRÄDEN
Så sant. Livet har utvecklats genom samarbete snarare än konkurrens. Genom flockar, folkmassor, koalitioner, förbund och kamratskap mellan alla levande varelser på jorden: människor, fiskar, änglar, hinden på betesängen, träden i dungen och blomman på fältet. Levande organismer och icke-organiskt material, skogar, oceaner och bergskedjor är alla del av ett dynamiskt system som skapar biosfären och upprätthåller möjligheten till liv på planeten.

För att understryka sina utsagor fångar träden ett moln av dålig lukt och häller det över oss. Det är fyllt av de kvävande orden från en kör som heter KRIGSMASKINERIET, jag tror att vi alla har hört de där orden tusentals gånger.

KRIGSMASKINERIET skanderar:
”Krigföringens principer styr naturen. Träden strider i skogarna, djuren kämpar för födan, människorna segrar, alla vill ha en plats i solen!”

TRÄDEN
Det är vad de säger. De som inte känner till trädens hemligheter.

I stillheten efter deras tal kan vi höra gräset växa. Min hud, varje del av mitt väsen lyssnar. Långsamt börjar jag uppleva en svag men enorm, allomslutande, nästan tyst vibration, vad, eller, vem är det? Det är ord som kommer underifrån, under mina fötter, mullrar genom varje cell i min kropp.

GAIA
Jag, jorden, har ett egetintresse. Jag är kapabel att agera utifrån mitt eget intresse. Jag är en levande organism. Jag lever av ett hjärtas slag.

Och det, kära lyssnare, är här vår imaginära promenad i skogen slutar.
Tack.

Presentation av Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap av Malin Arnell och Åsa Elzén

I dag är det den 10 september 2020 och klockan är ungefär 15:00. Vi sitter i två bussar som tar oss, 50 personer, genom Södermanlands landskap. Om cirka 40 minuter släpper bussen av oss för andra gången på denna resa. Denna gång kommer det att vara på en grusväg som ligger på Fogelstad Säteris marker, nära sjön Aspen i Julita, Katrineholms kommun.
Vi kommer att kliva av bussen och går nerför grusvägen i cirka 15 minuter innan vi kommer in på de 3,7 hektaren i form av en triangel, som är i sitt vardande – ett offentligt konstverk, en skog och en livsmiljö för ändlös och ändlös död och materia som sjuder av liv.

Ur ett svenskt skogspolitiskt perspektiv är det ingenting som skiljer denna specifika skog från närliggande skogsområden. Allt definieras och används som produktionsskog. Mindre än 10 procent av skogen i Sverige är kvalificerad som ”gammelskog” och det är diskutabelt om vi ens har skog som kan definieras som ”urskog”. Med detta perspektiv i åtanke kommer vi att gå in i en trä-, pappers- och massafabrik – ett maskineri av nationell stolthet och egendomsvärde. Ett historiskt dokument. En historia om arbetskraft och effektivitet.
Vi, Malin Arnell och Åsa Elzén, har gjort ett avbrott. Ett avbrott i avskogningsplanen. Vi ingick ett 50 år långt hyresavtal. Hyresavtalet gör det möjligt att ta skogen ur produktion, som ett medel för att säkra dess agent och överlevnad för evigt.
Som i många äldre produktionsskogar uppstår fortfarande liv i gränslösa variationer, skapandet av världar pågår. Vi har ännu inte genomfört någon artinventering av livsmiljön. Ingen har gjort det, så inga nyckelbiotoper har hittills deklarerats, och det finns därför inget biotopskydd. Vår förhoppning är att de 3,7 hektaren inom de närmaste 50 åren kommer att kvalificeras som en ”äldre naturlig skogliknande skog” som är skyddsvärd. Vi kommer att röra oss i flera riktningar. Triangulära formationer. Vi tar ett steg bort från skogen samtidigt som vi tar ett steg framåt och gör ett anspråk på skogen och dess kontaminerade samarbeten och processer.
För några dagar sedan gav Världsnaturfonden ut en ny rapport som pekar på att skogens arter och ekosystemtjänster står på spel. Om politiker inte agerar kraftfullt för att stoppa den negativa utvecklingen riskerar det att slå hårt mot Sverige, både miljömässigt och ekonomiskt.
Rapporten belyser effekterna av historiskt och nutida skogsbruk. Trots att Sverige rapporterar till EU att livsmiljön i 14 av 15 skogstyper inte är gynnsam för den biologiska mångfalden avverkas årligen motsvarande cirka 32 000 fotbollsplaner av biologiskt värdefull skog. Enligt SLU Artdatabanken påverkas nära 90 procent av skogens 2 041 rödlistade arter negativt av skogsbrukets avverkningar. Många av dessa arter kommer sannolikt att dö ut om inte den skogspolitiska ambitionen stärks. För att åstadkomma detta måste den svenska skogspolitiken förändras.

Som en del av Föreningen JA! flyger vi till New York 2016 för att slutföra Hannah Arendt Memorial Smoking Porch, som ingår i projektet SMOKING AREA, som påbörjades 2012. Vi vill hedra den judiska tysk-amerikanska politiska teoretikern Hannah Arendt genom att installera ett minnesmärke i form av en mässingsplakett på verandan till Hannah Arendt Center vid Bard College, Upstate New York.
På plaketten står citatet: ”Det råder inga tvivel om att förmågan till handlande är den farligaste av alla mänskliga förmågor och möjligheter.”
För Hannah Arendt skapar handling och tal ett rum mellan deltagare, som kan hitta sin plats nästan när och var som helst. Det är framträdandets rum. Rummet där jag framträder för andra, såsom andra framträder för mig. Genom att montera minnesplaketten förordar vi att verandan blir ett framträdanderum – ett rum avskalat vissa lager, ett rum för att förhandla, engagera, pröva och agera.
Senare går vi runt i New York Citys kommersiella galleridistrikt Chelsea. Vi går in och ut ur några olika gallerier. Vi besöker A.L. Stainers utställning 30 DAYS OF MO:)RNING på Koenig & Clinton Gallery. Stainer säger: ”Hej, jag ska göra mitt bästa för att tillfredsställa galleriets behov mitt i vår antropocentriska kapitalistiska globala implosion.” Vi sätter oss ner och lyssnar på Stainer som läser ur ekofagiböcker.
Våg av hetta! Stynget av vemod leder oss bort från Chelsea, till andra rum, till andra sammankomster. Andra växande platser. Grönare områden. Stadsodlingar på taken i Greenpoint, Brooklyn och vidare. Hemma läser vi mer av det Stainer läste för oss; Anna Tsings bok The Mushroom at the End of the World: On the Possibility of Life in Capitalist Ruins.
Återigen är vi tillbaka i skogslivet. Latent eller pågående hoppfullhet kan skönjas. Ett skimmer urskiljs ännu en gång. Vi glömde aldrig, men under ett decennium av intensivt samarbete och delat liv pratade vi aldrig riktigt om våra barndomsskogar.

Den 21 april 2018 skriver Malin ett mejl:
Kära Åsa, kolla in det här!
Och en länk till Konstrådets uppmaning till konstnärer att ansöka om finansiering till lokala konstprojekt.
Kanske något för våra fortsatta sammanvävningar:
”Trädan” möter ”omvårdnad” kanske, någonstans på en avlägsen plats mitt i det lokalas periferi? Kram, Malin

Den 23 april 2018 svarar Åsa:
Spännande! Vi kan väl spåna om det på fredagens skypemöte. Förresten har jag gått med i KRO [Svenska konstnärsföreningen] igen.
Kram, Åsa

Vi bestämde oss för att ansöka för ”engagemang, omsorg och samhörighet mitt i ovissheten”. Vi skriver en ansökan. Vi kallar vårt projekt Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap.
En del av skogen, som vi snart kommer att gå igenom, planterades under lantbrukaren Elisabeth Tamms tid som Fogelstads ägare. En del av den, särskilt vissa områden av de spridda kärren, fanns redan och växte till under lång tid.
Tillsammans med pedagogen Honorine Hermelin, yrkesinspektören Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson och författaren Elin Wägner grundade Elisabeth Tamm Fogelstadgruppen 1921. Gruppen träffades genom den gemensamma kampen för fred, demokrati och kvinnlig rösträtt. De drev Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad (mellan 1925–1954) och publicerade den politiska veckotidningen Tidevarvet. Gruppen var politiskt engagerad, men oberoende av alla politiska partier och starkt engagerad i ”jordfrågan”, som i dag kan förstås som del av en större diskussion om social, ekonomisk och ekologisk resiliens.
Skogen blir ett monument – ett pågående, transformativt, performativt offentligt konstverk. När skogen förstås som ett offentligt konstverk lyfts den ur sin förutbestämda kontext och blir ett slags motstånd mot det västerländska teleologiska begreppet tid. Skogen lever vidare i en annan temporalitet, där en tidsaxel från Fogelstadgruppen och deras kamp för ”fred med jorden” får fortsätta, i stället för att avbrytas genom kalhyggen.
”Fred med jorden” refererar till en bok skriven av Elisabeth Tamm och Elin Wägner, publicerad 1940. Ett citat från boken: ”Mot dagens ideal: mekanisering, specialisering och fart, ställer vi medvetet upp de ideal som vi tror blir morgondagens: självverksamhet – mångsidighet – tålamod.”
Hur relaterar våra handlingar till den koloniala historien? Vi började kalla de 3,7 hektaren skog som vi förhandlar kring för vår skog. Vad gör känslan att detta är vår skog, vår bit jord, med oss, med skogen?
Vilken är vår skyldighet gentemot skogen? Vårt ansvar? Vem ska vi lyssna på? Något viskar att det är helt omöjligt att äga ”natur”, att äga jord. Att tjäna pengar på det gemensamma, jorden, är en förlust av vår framtid.
Var uppmärksam på mängden kommunikativa register – ljud, dofter, beteende, de blommande träden, årstiderna, fåglar som kommer och flyger iväg, insekter och andra varelser, ylandet, och tystnaden likaså: hela myriaden av levande varelsers kommunikation när de sjunger upp sig själva och sina sammankopplingar.
Här erbjuder Skogen kallar rum för olika begär och beroendeformationer. Vi föreställer oss ett queert kontinuum, eller ett kontinuum av ekosocialt begär. Begär i skogen, begär inom kontaminerade samarbeten och bland mer-än-mänskliga livsformer, vårt begär att vara en del av ett större tidsrum och en annan framtid.
Äldre skogshuggare delar minnen av relationer, samarbeten (och tvång) mellan skogens världar, timmerhästar och människor. Timmerhästarna hade förbindelser med skogen, en djup kunskap om snö, orientering och annat liv. Under somrarna släpptes de fria. De strövade i skogarna i flockar och vilade i stora cirkelformationer under nätterna, med huvudena vända utåt, som solstrålar. Under några månader blev de tama hästarna vilda.
Hästarna och skogshuggarna arbetade hårt på vintrarna med handsågar och de hade dåligt betalt, per träd. När motorsågen infördes under 1950-talet sjönk lönen per träd, och för att tjäna samma lön som tidigare var skogshuggarna tvungna att fälla många fler träd. Efter ytterligare några år blev även motorsågen föråldrad och ersattes av större, extremt effektiva maskiner.
Framför oss ser vi ett diagram från Sveriges lantbruksuniversitet som visualiserar ”Produktivitetsutveckling i skogen, kubikmeter per dagsarbete, 1950–2007”. Kurvan börjar vid 2 kubikmeter per dagsarbete och stiger med 45 grader de allra närmaste åren, sedan blir den brantare och går nästan rakt upp till 26 kubikmeter 2007. Hastigheten och omfattningen av denna industriella expansion av skogsförstöring är svår att greppa.
”Det råder inga tvivel om att förmågan till handlande är den farligaste av alla mänskliga förmågor och möjligheter.”
De flesta av oss lär oss att ignorera artmångfalden som omger oss. Projekt för att restaurera nyfikenheten är ett viktigt arbete för att kunna leva med andra. Vi är kontaminerade av våra möten.
Just nu är vi nyfikna på granbarkborrarnas livliga liv. De dansar, lämnar detaljerade mönster eller meddelanden, som ingen kan ignorera. Vill vi följa dem i deras dans? Är de våra allierade i förespråkandet att: ”Skogen ska föryngras i enlighet med principer för blandskogar”, fastslaget av Women’s Organization for World Order 1937, som så starkt påverkade Fogelstadgruppen.
”Landskap utgör inte bakgrund till historiska handlingar: de är själva aktiva. När man tittar på landskapsbildandet visar det hur människor förenas med andra levande varelser för att utforma världar.”
”Alla har en historia av kontaminering; renhet är inte ett alternativ.”
”Sammanflätningar splittrar kategorier och vänder upp och ner på identiteterna.”
”Nästan all utveckling kan vara samutveckling. Till skillnad från tidigare fokus på livet som internt självorganiserande system.”

När vi kommer fram får ni ingen karta över Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap. I stället inbjuder vi er att följa oss i genomförandet av en serie oförutsebara övningar.
Vi guidar er mestadels under tystnad. Vi kommer att röra oss längs den triangelformade gränsen.
Är en karta alltid oupplösligt sammanflätad med antropocentrisk, kolonial praktik? Troligtvis. Vad sägs om fågelperspektiv? Kalla in människor i varelsebeskaffenhet och sammankoppling. Att se ett landskap uppifrån, som en fågel?
I lyckliga stunder halvviskar, halvropar vi och pekar mot himlen: ”Titta, en örn!” Vi vill dela med oss att vi har upptäckt en fågel. Men i det ögonblicket har fågeln redan tittat på oss under en lång, lång tid. Inte bara i det enstaka mötet mellan två individer, utan även som art.
När Hannah Arendt lärde oss om ”framträdandets rum” ansåg hon, eller åtminstone vi, att detta bara gäller i fråga om andra människor. Men om skogen är framträdandets rum, det rum där jag framträder för andra, såsom andra framträder för mig? Där handlande och tal skapar ett rum mellan deltagarna, som kan hitta sin plats nästan när och var som helst? Skogen tittar redan på oss och vi tittar tillbaka och möter skogens ögon. Vågar vi hålla blicken stadig?
Å andra sidan, kan vi ens prata om skogar som om de var separerade från oss?

Aktivering genom Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap av Malin Arnell och Åsa Elzén

VID BUSSHÅLLPLATSEN – INSTRUKTION 1 (MALIN)
Välkomna till Intervall 5, Aktivering genom Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap.
För dem som inte vet heter jag Malin Arnell och det här är Åsa Elzén.
Vi kommer nu att gå nerför grusvägen i cirka 15 minuter innan vi kommer in på de 3,7 hektaren i form av en triangel, som är i sitt vardande – ett offentligt konstverk, en skog och en livsmiljö för ändlös och ändlös död och materia som sjuder av liv.
Vi inbjuder er att följa oss när vi genomför en serie oförutsebara övningar. Vi guidar er mestadels under tystnad. Vi kommer att röra oss längs den triangelformade gränsen.
Om ni inte vill följa med oss ​​in i skogen är ni välkomna att stanna här eller gå längs grusvägen och möta oss vid bussarna om en timme. Har ni några frågor om detta?
Vänligen sätt era telefoner i flygplansläge.
Okej, låt oss börja gå. Håll avstånden.

Vi går längs grusvägen.

VID HÖRN 2 – INSTRUKTION 2 (ÅSA)
Vänligen sprid ut er.
Vi kommer nu att gå in genom denna passage, som vi i dag kallar hörn 2, och vi kommer gemensamt att gå mot hörn 1. Vi kommer att röra oss under tystnad.
Vi går först och hittar en gångtakt som gör att vi kan vara tillbaka här, på denna plats, om 45 minuter.
Vi inbjuder er att följa vår takt och utföra samma handlingar som vi, till exempel när vi sätter oss ner föreslår vi att ni också sätter er ner. Där skogen tillåter att vi sprider ut oss kommer vi att göra det, och när vi behöver gå igenom någon form av passage kommer vi att gå i rad, den ena efter den andra.
Vi hoppas att vi kan göra dessa koreografiska rörelser smidigt genom att vara uppmärksamma på varandra och omgivningarna. Försök att hålla avståndet på 1,5 meter i åtanke. Driv inte iväg från varandra, så håll ett avstånd på högst några meter till personen närmast dig.
Vi ska försöka röra oss som om vi är en del av en enda kropp.
Var uppmärksam på skogens många kommunikativa register – ljuden, lukterna, vårt beteende, träden, denna specifika årstid, fåglar som kommer och flyger iväg, insekter och andra varelser, och tystnaden likaså. Låt din andning hitta en långsammare takt. Delta.
Omfamna det du möter som om du var förälskad i dem och bete dig så med nyfikenhet, sårbarhet och tillit.
Vänligen följ efter oss, i rad, en efter en till att börja med.

Vi sprider ut oss och går över kullen och ner till skogsvägen, där kärret börjar finns en passage där alla måste gå i rad, och innan vi når hörn 1 sätter vi oss ner.

NÄRA HÖRN 1 – INSTRUKTION 3 (MALIN)
Under nästa del av vandringen kommer vi att förflytta oss mot hörn 3. Under den här delen vill vi att ni begrundar gränsen vi går längs – när det gäller olika perspektiv på gränsen, vilka är dessa perspektiv och vad gör de? Lägg till exempel märke till djurstigar som korsar gränsen.
Nu när våra kroppar har varit närmare marken en stund, och vi kanske har känt fukten från mossan, kommer vi att fortsätta vår rörelse genom att först ställa oss upp en efter en och gå upp till trädet med det vita märket där borta, en efter en, för att få en vy över den röjda passagen längs gränsen mellan dessa två markägor.
Vi följer varandra längs den röjda passagen och vidare genom ett kärr tills vi kommer fram till något som kan kännas som en glänta.
Vänligen fortsätt att vara tysta och engagera er i omgivningen genom uppgiften.

Vi går i rad efter varandra nerför backen och genom ett större kärr, tills vi är på andra sidan där granbarkborrarna lever.

VID GRANBARKBORRARNAS TRÄD – INSTRUKTION 4 (ÅSA)
Vi stannar till här och sprider ut oss igen.
Där borta ser ni det tredje hörnet av triangeln, men vi kommer att stanna här en stund. På andra sidan den där lilla kullen finns en plats som nyligen har avverkats.
Här kan ni se granbarkborrarnas sjudande liv. Lägg märke till ljuset, det gröna gräset som kommer upp i mossan, känn lukten av kådan, det är den granarna använder för att skydda sig från invasionen.
Vi börjar nu gå tillbaka till hörn 2 där vi gick in i denna skog. På vägen uppmanar vi er att titta närmare på de detaljerade mönster eller meddelanden som granbarkborrarna har lämnat på trädstammarna här.
Därefter fortsätter vi att gå längs denna gräns. Vi kommer att passera en triangelformad sten på vår vänstra sida. Vi vill inte att ni ska gå fram till den utan snarare ”möta det triangelformade ögats blick” när ni passerar.
Vänligen följ efter oss, sprid först ut gruppen tills vi återigen kommer att gå genom kärrets passage i rad.
Vänligen fortsätt att vara tysta. Var uppmärksam på era andetag och rörelsen hos vår kollektiva kropp.

Åsa går längs kärret och Malin tar den yttre kurvan. Vi passerar den triangelformade stenen, går uppför och nerför den lilla kullen, med de många djurstigarna, innan gruppen återigen går i rad och passerar genom kärret. Sedan fortsätter vi att gå, nu sprider vi ut oss ännu mer, över fältet tills vi kommer närmare vägen.

INNAN HÖRN 2 – INSTRUKTION 5 (MALIN)
Vi stannar till här.
Innan vi lämnar skogen vill vi bjuda in oss alla att krama ett utvalt träd.
När du hittar ditt träd, blunda och var uppmärksam på kramen. Du kanske har kramat ett träd tidigare, tänk snabbt tillbaka på det ögonblicket. Vad är annorlunda nu?
Stressa inte, stanna kvar i kramen en stund.
Efter kramen är ni välkomma att följa med oss ut ur skogen och tillbaka till grusvägen. När vi är tillbaka på vägen slutar aktivering av Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap, och vi går tillbaka till bussarna.
Om ni vill fortsätta vara tysta när ni går tillbaka till bussarna är ni välkomna att vara det, men vi inbjuder er också dela med er av några av era tankar och känslor från dagen så här långt, under vandringen.
Tack! Gå och krama ett träd!

Dansande skogar och andra berättelser av Merete Røstad

[Obs: denna text är en transkribering av ljudverket Dansande skogar och andra berättelser (2020)]

Kan en skog vara ett deltagande monument?
Låt mig ta oss till skogen med en övning för att öppna våra sinnen genom radikalt lyssnande.
Denna övning låter oss utforska lyssnandet genom att aktivera vårt alldeles eget förkroppsligade ljudarkiv. Förkroppsligade ljudarkiv är sammanfattningen av alla våra möten med ljud under våra liv. Låt oss föreställa oss att våra personliga ljudarkiv (är ljudspåren i våra liv) och att de skapar ett narrativ om alla våra upplevelser. Att lyssna är en metod inom konstnärlig praktik och forskning om det offentliga rummet som har potentialen att vara såväl en delad som en individuell upplevelse.
Låt oss utforska, lära känna vårt ”Förkroppsligade Ljudarkiv” genom att gå in i skogen. Medan ni lyssnar leder jag er in i skogen. Innan jag börjar förklara vad som utgör ett deltagande monument börjar vi med en hörövning för att träna vår relation till skogen.

Låt oss börja med övningen. Tänk på en skogsmiljö som får dig att känna dig trygg:

  • Vilka ljudminnen öppnar skogen upp?
  • Tänker du på ett eller flera ögonblick?
  • Är du i sällskap med andra?
  • Hör du röster eller oväsen från människor eller andra än icke-mänskliga ljud?
  • Blunda och lyssna.

(ljud tonar in)
Låt oss fortsätta blunda och lyssna när jag delar mitt inträde i min förkroppsligade skog.

Upplev Synen av
grönt, brunt, döda träd, fallna träd, stockar, grenar, kvistar, fallna löv, ormbunkar, undervegetation, mossa, buskar, bärbuskar, tallbarr, tallkottar, ekollon, insekter, harar, fåglar, ekorrar, möss, rävar, spindelnät, rådjur, soldränkt, skuggigt, stenar, schakt…

Upplev Ljudet av
knakande grenar, traskande fötter genom riset, tjattrande ekorrar, prasslande löv, vinande vind som rister i löven, fågelsång, surrande och knirrande insekter, rasslet av djur som rotar i undervegetationen, krafsandet av ödlor på trädens bark, grenar…

Upplev Lukten av
träd, tall, vilda blommor, jordig lukt, djurdofter, ruttnande trä, färsk, unken, fuktig, våt, dofter i vinden från närliggande platser, vatten, vedrök, lera, vild mynta, örter, förfall, myrar, stillastående vattenpölar…

Upplev Smaken av
jordig luft, söta och sura bär, nötter, svamp, frön, bitter mynta, grusig, kryddig, arom, smakprov, saltig, syrlig, söt, smakfull, sur, smaklös, mild, nötig, rå…

Upplev Känseln av
grov trädbark, fallande löv, grenar som bryts av och smäller till, ojämn mark, knotiga rötter under foten, klibbig sav, undervegetation som trasslar in sig och griper tag, kvistar som knäcks, brännande nässlor, hala löv, kvistar som fastnar i håret, kliar i ansiktet, kittlande hängande mossa, spindelvävstrådar på huden, mjuka strån och mjuk mossa…

Vi har gått in i skogen, fyra hektar stor.
Vi är redo att lyssna på föreläsningen som undersöker den hållbara egenskapen hos deltagande monument. Det sker genom linsen på ekologi och konstnärlig forskning i det offentliga rummet, det vill säga i det offentliga rummet och publikens fantasi, utifrån Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap. Dessutom undersöker denna föreläsning hur platser och rum i förhållande till deltagande erfarenheter omvandlas till konstverk. Skogen kallar försöker utvidga förståelsen av skogen som ett deltagande monument genom att utforska den som ett förkroppsligande av sensoriska platser och som ett utökat socialt vokabulär. Skogen värdesätts i många kulturer för sin koppling till mänsklig och mer-än-mänsklig samexistens. Skogen har en specifik sammansättning av symbioser, historier, temporaliteter och av våra relationer med andra livsformer såväl som med mänskliga rörelser. När vi forskar i undersökningen av historiskt och vetenskapligt material översätter vi levda erfarenheter till ett arkiv av metodik och en vokabulär för läge och plats. Vi hävdar att ju mer vi fördjupar oss i det offentliga rummets utvidgade konstfält, desto mer kan vi samla ihop förståelsen av oss själva och vår plats i världen. Följaktligen måste man titta på platsens och rummets politik genom att fokusera på våra delade upplevelser som vittnen i det offentliga rummet. Därför undersöker ett konstverk som Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap hur vi väljer att återkalla och aktivera minnet som en integrerad del av konst och konstskapande. Det kräver etiska praktiker som är insatta i hur vi förhåller oss till varandra och vår miljö. Detta erbjuder dessutom konstnärer som arbetar inom den offentliga sfären möjligheten att ytterligare undersöka konstnärens roll i den sociala världen. Konstnärlig forskning om plats och rum i det offentliga rummet har utmanat såväl min egen förståelse av konst och minne som deltagarnas och samarbetspartnernas. Jag anser att konstskapande och att tänka på konstskapande i sig självt är en metod för forskning. Det är linsen genom vilken tänkande sker. Följaktligen har min undersökning av förståelsen av framtida, förflutna och nuvarande minne och glömska i det offentliga rummet baserats på Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap – som har utforskat potentialen i det performativa monumentet och inneburit att jag har upptäckt och definierat termen ”deltagande monument”. Jag har angett följande punkter för att klargöra denna term.

Det deltagande monumentet:

  • Tar in publiken i verket och engagerar den som deltagare genom interaktion med minne och glömska.
  • Kan inkludera alla som är intresserade och villiga som deltagare.
  • Aktiverar minne och bidrar till att forma kollektivt minne genom deltagande och dialog.
  • Baseras inte på en skriven dialog och styr inte deltagarnas beteende eller rörelse.
  • Inkluderar deltagare som vittnen, observatörer och medverkande.
  • Har ett ramverk som är temporärt och tidsbegränsat till sin natur och inriktat på kritiskt material och en social situation vid den initierade tidpunkten.
  • Definieras inte av eller begränsas till särskilda medier, material eller tekniker.
  • Ger konstnären rollen att skapa en situation, plats eller händelse som öppnar för ett utbyte mellan verkets narrativa material och deltagarna.
  • Kräver att konstnären är närvarande i skapandet av verket och är tillgänglig och inkopplad i varje steg i processen.

Jag betraktar Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap som ett deltagande monument. För det första på grund av den deltagande karaktären hos Skogen kallar och hur verket bara aktiveras genom deltagande.
Detta är min erfarenhet av deltagande monument, både i mina egna verk och i andra, detta är sant oavsett om du upplever verket på plats eller online. Dessutom kan ett deltagande monument finnas både i det offentliga rummet och den offentliga sfären, beroende på formen av engagemang, eftersom konstverket bara aktiveras genom publikens deltagande. Deltagarna är bärare av kollektivt minne och aktiverar det offentliga rummet eller den offentliga sfären genom att dela sin konstupplevelse med andra. Enligt min mening demonstrerar detta hur det deltagande monumentet ger sina deltagare egenmakt. Deltagarnas närvaro gör kunskapen om konstverken verklig, vilket aktiverar dem och demonstrerar hur konst kan vara en del av diskursen om minne och glömska i det offentliga rummet.
För det andra, eftersom deltagande och socialt engagerad konst tar in publiken i konstskapandet genom att utvidga det till att omfatta tvärvetenskapliga undersökningar och samarbeten, måste det jag kallar ett deltagande monument också införliva etiska processer i metodiken och inom ramen för konstskapandet. Var och en av deltagarna måste behandlas med vederbörlig etisk hänsyn och transparens är en avgörande komponent när man arbetar med minnet. Det är så vi engagerar oss på personlig nivå och utvecklar en gemensam förståelse för hur informationen deltagarna ger kommer att användas, och sekretess är ett krav när man arbetar med publiken. Deltagarnas samtycke måste erhållas innan deras medverkan presenteras eftersom du väljer att gå in i skogen och engagera dig därinne på dess egna premisser; rätten att avsluta deltagandet kan ske när som helst. Därför är det viktigt att klargöra villkoren och nå överenskommelser på alla nivåer om materialet som samlas in genom samarbetet och att diskutera hur de medverkandes deltagande kommer att presenteras. Det är ett kontrakt som konstnären måste vörda i arbetet med kollektivt minne och kollektiv plats.
Det är i sin tur viktigt att verkets inriktning måste vara berikande utbyten med deltagarnas framtid, förflutna och nu.
För att anta detta kontrakt krävs aktivt lyssnande. För det tredje har jag således funnit att sådana lyssnande handlingar kräver tålamod, resiliens och tolerans. Det är det öppna utbytet med deltagaren som gör att skillnader kan omfamnas och medvetandet växa. Närvaro är en form av förkroppsligad översättning av språk.
Slutligen har jag insett att minnet kan föreställas som ett ljus som reflekteras genom en prisma, som reflekterar delar av historien, men aldrig helheten. Deltagande monument är ett försök att använda detta ”prisma” som en strävan att förstå minne genom konstskapande. Om vi ​​inte kommer ihåg det förflutna, sägs det ofta, är vi dömda att upprepa det. Jag tror att hågkomst utan att få större förståelse också kan vara destruktivt och fördömande. Vi förstår fortfarande för lite om hur identitet, kön och klasskillnader präglar vårt kollektiva medvetande. Det kvarstår ett kritiskt behov av en pågående undersökning av vårt kulturella, koloniala förflutna och vår pågående kolonialism genom minnes- och glömskemetoder. Vi har ännu inte helt öppnat upp historien bortom konventionen att den återges från mer privilegierade positioner och även detta är till men för andra. Genom att bjuda in deltagare i konstverket aktiverar Skogen kallar ett annat sätt att praktisera åminnelse genom att öppna sig som ett prisma för att reflektera ljus i de mörkaste hörnen av våra gemensamma historiers förflutna och nu.
Samtidigt som många konstnärer under de senaste decennierna har adresserat olika deltagandeformer i offentliga rum måste vi förbli aktiva, ständigt vaksamma, i att omvärdera det förflutna i nuet och föra in mer upplysta perspektiv, inte bara i den akademiska diskursen utan också i det dagliga livet och vårt kollektiva medvetande. Vi måste uppmuntra till ytterligare undersökningar inom fältet, eftersom vi finner att det finns ett akut behov att omdefiniera konstnärens roll och position i denna offentliga diskurs. För oss konstnärer översätts våra inre världar och reflektioner till konstverk och möter publiken genom konstupplevelsen. Det deltagande monumentet är ett bidrag från konstnärer som medvetet arbetar med deltagande och socialt engagerad konst, såväl som med tidigare, nuvarande och framtida deltagare i den offentliga sfären.
Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap reflekterar över hur vi undersöker och tolkar kollektivt minne och hågkomst som konst och praktik i den offentliga sfären, det vill säga i det offentliga rummet och publikens fantasi.
Dessutom utvecklar och undersöker det hur hågkomst och minne omvandlas till konstverk. Ett deltagande monument försöker utvidga förståelsen av medvetenheten genom att utforska den som ett förkroppsligande av sensorisk utövning och som en utökad social vokabulär. Minne härbärgerar i våra vardagliga sociala relationer, rörelser och beteenden såväl som i minnesmärken och hågkomstens traditioner. Således när vi tittar på hågkomstens och glömskans politik genom att fokusera på våra personliga upplevelser som vittnen i den offentliga sfären. Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap utforskar en plats, ett historiskt material och översätter dessa levda erfarenheter till ett arkiv av metodik och en vokabulär för hågkomst och glömska.
Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap för fram dolda historier om marginaliserade röster, och sätt att samexistera i den offentliga sfären. När ni går in i skogen i Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap vill jag att ni ska konfronteras med en rad väldigt specifika frågor: Vad materialiseras när mänskliga och mer-än-mänskliga historier och minnen kolliderar? Vilka värnar skogen som ett levande arkiv? Vilka av våra minnen är värda att behålla? Om vi ​​kunde radera de mest smärtsamma, borde vi göra det? Innan ni tänker på svaren har jag hittat en nyckelfråga som lotsar de kritiska in i verket. Det är en intim fråga utan något kort svar: Vems berättelse har rätt att återberättas och bli ihågkommen? Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap är ett deltagande monument, som aktiveras av berättare och lyssnare – vittnen i tiden.
Genom närvarohandlingen gör Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap det möjligt för oss att förstå vår önskan att skapa ett oskiljaktigt band mellan minne och platser. Jag tror att konstverk kan uppmuntra oss att dela och reflektera över våra minnen, historier och erfarenheter. Dela hur vi uppfattar ögonblick i tiden och fördjupa vår samexistens, som i gengäld bygger relationer, empati och en större förståelse av våra personliga och kollektiva identiteter. Vi minns och hugfäster alla på olika sätt, och våra tolkningar av våra minnen utvidgar vår växande kunskap och överskrider våra skillnader.
Att skapa konst är ett kraftfullt sätt att kontextualisera minnen och uttrycka dem för andra. Genom att lyssna på vår miljö blir dess ljud en del av vårt medvetande. Upplevelsen av närvaro kan bidra till egenmakt, eftersom det får oss att reflektera över våra egna minnen och koppla dem till specifika ögonblick i våra egna liv.
Att arbeta med minne är smärtsamt. Det är svårt och det gör dig väldigt sårbar, eftersom det är emotionellt till sin natur. Att arbeta med minnesplatser i det offentliga rummet är en krävande process. Att berätta om minnen som speglar oss alla är ett delat ansvar, att skapa medvetenhet om representation och, ibland, dess frånvaro i det offentliga rummet. Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap kräver således medvetenhet om varje levande varelse.
Under vår livstid upplever vi otaliga monument, minnesplatser – som alla är verk för att hedra minnet.
För mig är Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap en påminnelse om vårt delade ansvar och att det är avgörande att vi utforskar nya sätt att samexistera. Som medverkande i det deltagande monumentet är vi alla berättare och vittnen av andra temporaliteter och läsningar av minnesplatser. Det är dags att skydda skogens agent och livskraft för en oändlig framtid som gör det möjligt att omvärdera och agera för att på nytt föreställa oss världen genom väven av våra överlappande narrativ.

Atlantskogen: Strypsnaror odlas, jorden brister och bergen kollapsar av Maria Theresa Alves

Coigbâcete recou är ett tupiord som betyder: Styrka, som vi säger, kommer från skogen.
Jag vill tacka Malin Arnell och Åsa Elzén för att de att de har bett mig medverka med ett föredrag till deras utställning, Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap.
Mitt arbete utvecklas vanligtvis utifrån interaktioner med fysiska och sociala miljöer på platser där jag bor eller besöker för utställningar eller residensvistelser. Av respekt för Fogelstadgruppens viktiga arbete och historia skulle jag gärna ha spenderat lite tid i skogen i Fogelstad, så att jag sedan kunde tala om det. Men covid-19 har ändrat på detta.

Därför kommer jag att prata om Atlantskogen i São Paulo, varifrån jag kommer i Brasilien. Och detta blir ett avbrott på er resa.
Jag har delat in föredraget i tre sektioner, vart och ett med en titel på ett tupiord från ursprungsfolken, tupinambá, vars territorium detta tillhörde. Det är en del av mitt verk, Metaplasmos, som är bronser av frukter och fröer från Atlantskogen – det är början på ett ABC på tupi, tupinambás språk som inte längre talas i Ubatuba, men som hade ett utpräglat sätt att tänka och se på världen exakt där och ingen annanstans.

Coigbâcete recou är ett tupiord som betyder: Styrka, som vi säger, kommer från skogen.
Atlantskogen sträcker längs Brasiliens kust, men också inåt landet och täcker totalt 16 stater och snirklar sig till Argentina och Paraguay. 34 000 hektar av skogen fortsätter att skövlas varje år. Endast 11 procent av den ursprungliga vegetationen finns kvar.
Jag föddes mitt i det område där Atlantskogen gjordes icke-existerande – i staden São Paulo. I likhet med många andra hade mina föräldrar lämnat landsbygden för att hitta jobb i storstan. När jag besöker det jag fortfarande betraktar som ”hemma” – städerna São Luiz do Paraitinga och Ubatuba i São Paulo – tar jag en buss från stan till Ubatuba via São Luiz. Under en bussresa på några timmar avslöjas historien om koloniseringen av landet. Jag minns de stora vidderna längs motorvägen under 1970-talet, med orangeröd jord som såg skövlad och exponerad ut på grund av den nyligen avverkade skogen. En mängd maskiner var involverade i att avverka, jämna ut och omforma jorden för att bygga nya bosättningar för arbetare som behövdes i de växande industrierna, såsom bilfabrikerna, i São Paulo. Efter ytterligare en timme eller två kommer de sorgliga karga kullarna på landsbygden. Jorden, som har kollapsat av erosionen, blöder lila här.
Skogen runt São Luiz do Paraitinga, liksom många icke-inhemska bosättningar i området, avlägsnades först för kaffeodlingar, som på cirka sju år utarmar alla näringsämnen i jorden. När jorden utarmas och kaffe inte längre kan odlas planteras sockerrör. Efter att sockerrör inte längre går att odla kan den avverkade jorden fortfarande användas för fodergräsodling till nötkreatur. Den frigående boskapen trampar upp och nerför kullarna och stampar ner jorden. När jorden sammanpressas kan den inte absorbera vatten. Detta resulterar i erosion. Det resulterar också i voçoroca, som på tupi betyder jordförstöring. Vattnet stannar kvar i vissa jordlager och har ingenstans att ta vägen på grund av den kompakta jorden, som så småningom spricker och kollapsar.
Boskapen som kom förde med sig fröer från en afrikansk savann på sina kroppar. När fröerna föll på den avverkade, av människor utarmade, jorden började stora taggiga buskar att växa. Boskap som åt av de vassa bladen dog av inre skador. Ranchägare satte eld på buskarna för att ta bort dem från sina marker. Det är en växt från savannen där bränder är vanliga. För att överleva har den utvecklat en lång rot som ser till att den håller sig vid liv medan bränder rasar ovan jord och den har lärt sig att snabbt börja gro igen efter en brand. Skogsplantorna kan inte konkurrera med den. Dessa buskar tog över den förstörda jorden och resulterade i att all boskapsskötsel upphörde i São Luiz.
Jag trodde då att skogen kunde komma tillbaka.
Men eukalyptusträd planterades. De växer nu i ordnade rader i hela regionen. Det är ett träd som har lärt sig att överleva torka i sitt hemland Australien genom att extrahera så mycket vatten som möjligt från jorden, på bekostnad av allt annat som växer runt omkring det. I jorden som stampades ner av nötkreatur och där vatten har svårt att absorberas hittar eukalyptusträdets rötter vilken fukt de kan för att överleva och orsakar därmed ytterligare jorderosion. Jag har sett en plantage i São Luiz där jorden kollapsar runt själva rötterna på träden. Eukalyptus odlas för att bli toalettpapper.
Skogen här kommer inte tillbaka.
Det finns en tidigare ranch, numera en eukalyptusplantage, som syns tydligt på höger sida av vägen. Inom ett litet område mellan kullarnas branta sluttningar överlevde resterna av en skog i århundraden. Det var för brant för att odla kaffe eller sockerrör och ingen boskap kunde nå det för att beta där. Men det är perfekt för att odla eukalyptusträd. Men nu är det inte längre tillåtet att avverka skogen. Det är en så liten yta med inhemska träd på den ranchen och ändå är det fortfarande en förolämpning mot den icke-inhemska markägaren. Det finns en metod för att döda träd som heter The Ring. Eukalyptusträd planteras för att omringa en inhemsk skog. Eukalyptusträd växer snabbt. De kommer så småningom att kväva de inhemska skogsträden.
Helt öppet – en offentlig hemlighet.
Regn kommer fortfarande, men jorden har gjorts ogenomtränglig för vattnet efter att skogen avverkades och den återstående jorden stampades ner av nötkreaturens hovar, slets sönder av de efterföljande voçorocas och erosion, och torkades sedan ut av eukalyptusträden. Det strömmande vattnet stannar inte kvar eftersom jorden är för kompakt och det rinner i stället snabbt nerför kullarna.
För några år sedan regnade det väldigt mycket – såsom det ibland gör. Vattnet forsade nerför kullarna utan vegetation eller träd för att hejda det. Vattnet forsade nerför kullen med stampad jord. Vattnet strömmade ut i floden, som steg. Denna flod mötte en annan flod som också hade stigit. Tillsammans steg de högre och högre och staden översvämmades. Dess historiska koloniala centrum – ett monument över slaveriet – förstördes.
Den är känd för sin karneval nu, vilket var regeringens lösning när staden gick i konkurs efter att boskapsskötseln upphörde. De sade ”dansa karnevalen”. ”Att dansa karnevalen” hade förbjudits av den katolska kyrkan sedan 1930. Vi lärde oss att dansa karnevalen. Staden med några tusen invånare svämmas nu över av hundratusentals turister under karnevalen. Fastighetspriserna har stigit.

Aimõbucu är ett tupiord som betyder: Att dröja kvar för att skjuta upp sina önskningar.
På bussen från São Luiz do Paraitinga till Ubatuba, som ligger vid kusten, efter att ha passerat The Ring Death Trap Plantation och välvårdade ståtliga koloniala hem som sköttes av förslavade arbetare fram till 1888, börjar man klättra uppför la serra – berget. Den statliga parken Serra do Mar stoppade en del av den pågående skogsskövlingen i slutet av 1970-talet. Och där parken börjar fortsätter ett krig att rasa. Den icke-inhemska ägaren av halva berget vägrar att låta ett enda träd växa där – det är ett brott för honom. På den andra halvan börjar den statliga parken och likaså skogen.
Under många år skulle jag hålla andan och gå dit upp med rädslan att upptäcka att skövlingen skulle fortsätta. Men under det senaste decenniet har jag tillåtit mig att andas med tanke på att ett moratorium hade uppnåtts. Men för två år sedan var vägen full av utspridd vegetation, uppryckt med rötterna, och prydligt staplat timmer låg vid sidan av vägen. En ny väg skär rakt in i berget för att ge åtkomst för ännu fler turister.
Invasionen från Europa kom direkt till Ubatuba, vilket resulterade i folkmordet på ursprungsfolket, tupinambas, de som överlevde antingen fördrevs längre upp längs kusten eller försökte hålla sig gömda i skogen – jägare skickades ut för att hitta dem och antingen förslava eller döda dem. Orden för de tusentals endemiska växterna i Atlantskogen som hade utvecklats under ett årtusende är numera nästan obefintliga. Vi känner numera till dessa växter nästan enbart med vetenskapliga latiniserade ord eller i ordljuden på erövrarens portugisiska. Guaranisamhällena har reducerats till tre reservationer och måste fortsätta kämpa för markavgränsning.
På 1980-talet träffade jag en av Ubatubas två skogvaktare. De ansvarar för att inspektera och skydda 332 000 hektar – vanligtvis till fots. Jag frågade skogvaktaren hur han blev intresserad av miljön – som vid den tiden i Brasilien inte var något känt begrepp. Han förklarade att när han var tvungen att göra sin obligatoriska militärtjänst var Brasilien en militärdiktatur. Han hade vägrat att tortera fångar och straffades av armén genom att skickas till skogen. Han har kommit att bli förälskad i skogen. Och är dess ivriga och omutliga beskyddare.

Aicoabeeng är ett tupiord som betyder: Att erbjuda något till någon i vänskap eller i en väluppfostrad handling.
Det finns många historier om motstånd i Ubatuba. Det var där portugiserna tvingades underteckna sitt första fördrag med ursprungsfolken med löftet att inte förslava tupinambas. Inte långt senare skulle portugiserna bryta detta fördrag och återuppta förslavandet av urbefolkningar. Deras ättlingar kämpar för synlighet och land. Det var där quilombos, fria svarta samhällen av förrymda slavar existerade mitt i slaveriet. Det var där vänstersympatisörerna gömdes när armén jagade dem på 1960-talet. Det är där, även om det finns ett konstant hot, det fortfarande finns ett visst skydd för skogen.
Jag beundrar familjen de Oliveira i Ubatuba väldigt mycket – generationer av aktivister för mark-, arbetskrafts-, utbildnings-, kultur- och miljörättigheter. Jag har bett två medlemmar att var och en berätta om en incident som involverar denna skog.
Romulo var som ung man fackföreningsorganisatör med sin far senhor Pedro. Nu är han pensionerad ingenjör som har arbetat för kommunens vattenföretag. Han berättar historien om nedbränningen av bergstoppen Corcovado i Ubatuba. Detta är bergets högsta punkt och eftersom den var svårt att nå fanns där mycket orörd vegetation. Det sägs att några ungdomar klättrade upp och tände fyrverkerier och toppen på Corcovado brann ner.
”Så låt oss börja historien. Det hände på lördagen mycket tidigt på morgonen. Jag hade gått in till stan på fredagen, druckit lite öl, dansat. Kom tillbaka runt 3–2:30 på morgonen. Jag sov. Lacerda var en god vän till min far, mor och oss. Jag halvsov – halvfull. Plötsligt står jag upp. Någon hade tagit tag i mig vid bröstkorgen och ställt mig upp och sagt till mig: ’Kom med mig. Kom med mig. Du är den ende jag litar på för att bära maten. De andra är för svaga för att kunna bära den och de kanske till och med äter allt innan vi kommer dit. Du ska följa med mig till Corcovado nu.’ Jag var fortfarande såväl full som sömndrucken och tänkte okej och började gå ut med säcken till skåpbilen och lade in den. Det var jag, Lacerda, Valdemar, Little Son Fragoso, som var son till en man som heter Son, Marcio, min bror och Jair, och även min brorson Rodrigo, som måste ha varit sju år gammal. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år det var. Vi åkte i skåpbilen i gryningen och passerade vattenfallet Buraco do Macaco och stannade vid Fundão. Vi kunde fortfarande se stjärnor – jag tror att planeten Venus syntes. Vi tog ut redskapen från skåpbilen och jag hade den lasten på ryggen. Den måste ha vägt 30 kilo. Att klättra mitt i en skog med den vikten är svårt. Jag var yr och halvt om halvt sömndrucken men avslappnad och inte ens orolig för den tunga vikten, bara orolig för barnen. Vi började gå in i skogen mot Corcovado, sex, sju, kanske åtta kilometer bort. Vi började gå. Efter två timmar gav Jair och Marcio upp vandringen. Så, hur ska vi göra då? De lämnade sina kläder, sina kit. Eftersom vi planerade sova på Corcovado var vi tvungna att ha med en madrass och filtar. De lämnade detta kit. Sedan fortsatte vi vår vandring. Lacerda tog fram en fiskpaj och aroeirajuice. Lacerda var en kille som visste mycket om skogen. Han gjorde te från olika växter och hade stor kunskap om vad de var till för. Om jag hade vetat bättre hade jag sett till att lära mig mycket mer av honom än vad jag gjorde. Och vi fortsatte att vandra till Corcovado. Längs vägen såg vi en tapir, men vid den tiden hade vi ingen kamera, vi såg många tofsprydda kapuciner och fåglar. Men det jag lade märke till mest var växterna. Så många blommor, inte någon stor mängd men en stor variation av blommor. En blomma med överdådiga färger följd av en med tre eller fyra färger. Det var en färgexplosion, men med få färger och allt var så intressant. Och träd i så många olika former. Den var väldigt vacker den där vandringen. Leden är stängd numera och används inte längre.
Efter flera timmar kom vi fram till Corcovado ungefär klockan fyra på eftermiddagen. Det började regna. Det regnade. Eftersom vi var högt uppe, Corcovado ligger 1 700 meter över havet. Vädret är helt annorlunda än här nere – även om vi är i samma kommun. Det var väldigt kallt, ett konstant regn och mycket fuktigt. Valdemar och jag lade Lacerda, Rodrigo och Little Son att sova tillsammans. Vi hade lindat alla kläderna runt dem så att de skulle hålla sig varma. Speciellt Lacerda och Rodrigo. Och de förblev torra och varma. Valdemar och jag stod kvar. Hoppade upp och ner till gryningen. Hoppade så att vi inte blir så kalla eftersom det var kallt. För oss som är här nerifrån var det för kallt. Och morgonen kommer. Och överraskningen. Vi tittar på Corcovado och allt är bränt. Som att titta på en fotbollsplan full av kol. Det rykte inte eftersom det brunnit ner flera dagar tidigare. Några dagar tidigare, eller fem eller sex dagar, skedde branden på Corcovado. Och så, tidigt på morgonen säger Lacerda, ’Ta säcken med mat.’ Jag öppnade den och det var bara fröer. Några dagar tidigare hade Lacerda gått runt i skogen, han kan allt här i Ubatuba. Han gick i skogen och samlade fröer, alla sorters fröer som han hittade längs vägen. Han samlade alla fröer han kunde. Han bad människor som bodde i skogen långt från stan, att samla fröer. Jag vet att vi kom dit med 30 kilo fröer. Att komma fram med 30 kilo – det är mycket fröer. Och sedan tog han den där säcken och sade: ’Vi ska plantera om denna plats.’ Tänk dig, jag tror att detta är mellan -88 eller -84. Ingen pratade om miljön. Väldigt få människor tänkte på det. Och där hade vi gått för att plantera om. Till och med hur vi planterade om – att blanda fröer. Jag visste ingenting om det då. Jag kom att lära mig om detta sätt för återplantering av skog för bara ungefär ett år sedan. Vi sådde fröerna överallt i all den där kolen. Föreställ dig en fotbollsplan som bara är fylld med kol. Det var grästorv, grästorv brinner kontinuerligt i två till tre dagar underifrån. Och vi sådde alla dessa fröer, jag, Lacerda, Valdemar och Rodrigo – så glad. Han skrattade och skrattade. Jag har aldrig sett en liten pojke på sju så glad. Little Son Fragoso var också där. Vi sådde alltihop. Sedan sade Lacerda, ’Nu är det dags att gå.’ Han gick upp dit bara för att göra detta.”
För några decennier sedan tillbringade jag tid med senhor Teofilo i Saca das Bananas i Ubatuba. Han är caiçara, en lokalinvånare av inhemsk härkomst. Han pratade om områdets lokala levande väsen.

Några träd i Ubatuba
Bastão, Bauva, Bicuiba, Brejaúva
Caeté Banana, Caeté Imbira, Candiúba, Canela
Castanha, Cedro
Figueira
Guaraguãtá, Guarecica
Inga
Jacaré
Palmito, Peloteira
Samambaia, Sexta-Fios, Sibiuva
Tarumã, Tocu

Några djur i Ubatuba
Antra
Cabrito do Mato, Cachorro do Mato, Cutia
Gamba, Guatika, Guaxini
Irara
Lebre, Liraninha, Lontra
Mono
Onça, Ouriço
Paca, Pirara, Preguiça
Tamanduá, Tatu
Viado

Maria das Dolores är Romulos äldsta syster. Hon har undervisat barn i över 40 år, som lärare i det offentliga skolsystemet i stan och på landsbygden. Innan vi börjar med hennes berättelse skulle jag vilja berätta en kort historia, som Dolores berättade en gång för flera år sedan. En granne, vars vanskliga försörjning var att samla papper och kartong på gatan för att sälja, skulle spara sina pengar och köpa burfåglar och gå till skogen för att befria dem.
Dolores berättar om skogsförstörelsen:
I dag är cirka 80 procent av Ubatubas skog bevarad, men det finns vissa områden som fortsätter att bosättas eller förstöras på grund av olika skäl, såsom bostäder, andelshus, vägar, offentliga eftergifter och hantverk. Under åren 2002 till 2003 arbetade jag på en lantlig skola med barn i förskolan. Det var en vacker plats omgiven av Atlantskogen. Även om det var ett landsbygdsområde fanns det inte mycket av landsbygdens aktiviteter. Majoriteten av föräldrarna försörjde sig genom exploateringen av skogen – de gjorde hantverksföremål av trä. Detta grannskap har blivit känt och utnämndes senare av en borgmästare till Rota do Artesanato, Hantverksrutt. Strax efter att jag började arbeta där fångade barnens intressen och deras föräldrars aktiviteter min uppmärksamhet. Men det störde mig. Det var alltid så att när lektionerna började tidigt på morgonen att ljudet av sågar eller yxor ekade i hela skogen. Detta orsakade mig enormt obehag och oro. Det var då mitt skolprojekt började. Jag tyckte att det skulle vara intressant att prata med föräldrarna för att tillsammans utveckla ett projekt för att odla inhemska trädplantor, särskilt de som föräldrarna tog bort från naturen för att göra sina hantverksföremål av: väggdekorationer, skålar, nyckelringar, träskedar och andra saker.
Jag skrev upp förslaget och visade det för rektorn på skolan där jag arbetade, som också blev entusiastisk, särskilt över föreläsningar och möten för och med föräldrarna. Föräldrarna som arbetade med hantverk och deras barn började engagera sig i projektet. Under en föreläsning av en biolog kunde föräldrarna förstå vikten av återplantering av varje träd som de tog bort från naturen. Likaså att förstå livscykeln för träden som de använde så mycket av som sin råvara. Vi skapade ett växthus med plantor av de inhemska träd som föräldrarna tog bort från naturen. Projektet bestod av flera hållpunkter: att lära känna Atlantskogen för att förstå henne. Ett åtagande att återplantera en planta för varje träd som höggs ner. Att förstå livscykeln för de träd de ville hugga ner, så att de kunde välja dem som redan var utdömda. Att välja fröer och ta med dem till vårt växthus. Att använda allt material som avlägsnas från naturen genom att skapa mindre föremål, skapa nya sorters hantverksföremål som ger mervärde åt råvaran som de avlägsnade. Året därpå stängdes skolan på grund av pengabrist. Det var billigare för kommunen att transportera eleverna till skolor i andra samhällen. I dag är såväl området som hantverkarna övergivna.

Några fåglar i Ubatuba
Alma-de-Gato, Andorinha, Anu, Aracari
Baitaka, Beija-flor
Caçaroba, Carapeá, Colero, Coriabu, Coruja, Cuhuria
Jacu, Juriti, Juruna
Macucu
Papagaio, Papo-Banana, Passaro-Preto, Pato d’Agua, Pavó, Periquito, Pica-Pau
Sabiá
Tesurinha, Tico-Tico, Tié, Tifela, Tijitica, Tiriba, Tubaca, Tukano
Uru, Urubu
Och senhora Beneditas, Dolores mors, favoritfågel som heter Sairá.