”Vi ska flytta staden.” Så skrev Kiruna kommun i ett pressmeddelande i augusti 2004. Gruvbrytningen i Kiirunavaara orsakar sprickor i berget och markdeformationer. Successivt måste Kiruna stad flyttas längre bort från gruvan.
Minneslandskapet Loggbok skapas successivt och parallellt med rivningen av den gamla staden: kubiska gabionstrukturer fylls med krossat tegel och betong från de rivna husen. Husgrunder, enskilda ingångar, lägenheter eller enstaka rum markeras. Stadens struktur med dess vägar och platser finns kvar, men arkitekturen är numera ett eko av byggnaderna som stod här.
Vissa gabioner är högre och markerar den negativa formen av ett rum eller lägenhet. Andra bildar plattformar och murar där man kan stiga in i det forna huset eller uppfatta konturen av ett kök. Husens paneler har fått en ny funktion som sittplatser. I gestaltningen finns en inbyggd rörelse: Närmast staden är formerna mer sammansatta och monumentala, mot gruvan faller formerna isär. Det sker också en rörelse i hur materialet förvandlas: från hus till avfall, för att sedan bli till en gestaltning som bär på en historia och identitet. Och så småningom bli till plattformar för växtlighet.
Den slutgiltiga förvandlingen får Loggbok när Gruvstadsparken, som verket ligger i, hamnar bakom stängsel. Allteftersom rivningen fortsätter realiseras den konstnärliga gestaltningen successivt. Om några år kommer gruvans sprickbildningar så pass nära att säkerhetsstängslen behöver flyttas in mot staden. Parken hamnar då i det område som är avstängt för besökare. Formerna återerövras sakta av växtlighet och djurliv. Markdeformationerna kommer bryta isär och fragmentera avtrycken från de forna husen. Delar av materialet kommer att ramla ner i deformationssprickorna och tas tillbaka av berget. Kiruna omges av utsiktsplatser, och från dessa platser blir gestaltningen synlig som en loggbok över forna Kiruna. En loggbok som befinner sig i konstant rörelse.