Vájaldibme – Vandring

Vertikalt strävande pålar. En lång och gäckande horisont. Mytiska och taktila fotspår. Katarina Pirak Sikkus tredelade Vájaldibme – Vandring bjuder in till en vandring genom historiens många lager.

Om Vájaldibme – Vandring

Minnet är centralt i Katarina Pirak Sikkus mångbottnade konstnärskap. Historiens kollektiva minne, inklusive det som förtigits och förträngts. Individens personliga minnesbilder. Naturens självklara sätt att bära med sig det som skett i årsringar och knappt märkbara spår. Allt finns med i det tredelade verket Vájaldibme – vandring, som också gör det samiska urfolket synligt på campus Mittuniversitetet Östersund.

Skogen av skulpturala och vertikalt strävande stockar, Máttarmuora, är en åminnelse av skog och samiskt konsthantverk. Men de graverade stammarna bär också personliga minnen av snideri som ett naturligt sätt att fördriva tiden och fylla vardagen med kreativitet.
De segvuxna furorna har dessutom sin egen historia och har blivit konstnärsmaterial efter att rötterna brunnit upp i en skogsbrand.

Den långsträckta teckningen, Almerabda, ger en autentisk bild av den vandrandes förnimmelse av en mäktig horisont. Men bär samtidigt något gåtfullt som värjer sig från säker tolkning. Precis som de fotspår i tenn, Mijá luotta, som är infällda i golvet. Här finns självklara referenser till samisk mytologi, men också ett bokstavligt möte mellan de fötter som går över korridorsgolvet och de bara fotsulorna.

Curatorstext Vájaldibme – vandring

Katarina Pirak Sikku beskriver sig själv som saktfärdig men snabb ändå. Det är bra karaktärsdrag för en konstnär som under ett kort halvår ska gå från skiss till färdigt verk. När Pirak Sikku började skissa på en konstnärlig gestaltning för campus Östersund befann hon sig på en forskningsresa i Australien där hon vandrade och studerade urbefolkningens mönstervärld. Idén om mönster och vandring tog hon med sig. Östersund är staden vid fjällen där många har vandrat, värnpliktiga såväl såsom studenter. Hennes verk Vájaldibme – vandring är en del av utbyggnaden av campus Mittuniversitet Östersund och färdigställdes 2019. Konstverket består av tre delar; Máttarmuora, Mijá luotta och Almerabda.

Samband
Vad kommer du ur? Frågan är påtaglig både i Pirak Sikkus liv och i hennes konst. Varje material i Vájaldibme – vandring har valts ut ur den frågan. Därför är virket i den stora utomhusinstallationen Máttarmuora hämtat från de områden i Älvdalen som brandhärjades under torkan sommaren 2018. När Fortifikationsverket till följd av bränderna avverkade skogen skänktes timmer till konstverket. Inne bland de rättuppstående stockarna i Máttarmuora finns sittplatser av återbrukad sten från nuvarande campusområdet, en gång i tiden Norrlands artilleriregemente A4. Inuti byggnaden (K) finns Mijá luotta som infällda tennsteg i kalkstensgolvet. De är monterade med fotsulan uppåt. Varje naken fotsula möter dagligen flera studenters skosulor på väg till och från föreläsningar. Tenn är ett traditionellt samiskt hantverksmaterial som här får en helt ny form. Fotsteg för fotsteg är tennavgjutningar av konstnärens fötter. Slutligen teckningarna Almerabda, en lång teckningssvit skapad i Årrenjarka där Pirak Sikku har utsikt över ett vidsträckt fjällandskap. Här finns landskapet som påminner henne om barndomens somrar, om viken där hennes far växte upp och vandringen som tar henne till familjens ombyggda kåta. Vájaldibme – vandring kommer ut allt detta. Men också ur det på sin tid radikala konstnärskap som hennes far Lars Pirak överlämnade till nästa generation.

Vandringen
Landskapets möte med vattnet och elden finns när en rör sig mellan Máttarmuora, Mijá luotta och Almerabda. Almerabda har sin kraft från landskapet där älven är fri och inte uppdämd. Stockarna i Máttarmuora har slickats av elden som tog det mesta i sin väg. När älven blir uppdämd tar vattnet allt i sin väg, inte så olikt hur elden drar fram. Med avstamp i både nutida händelser i naturen och Pirak Sikkus relation till det egna arvet är Vájaldibme – vandring ett nyskapande verk.

Om Katarina Pirak Sikku

Katarina Pirak Sikku är född 1965 i Jokkmokk, där hon också är bosatt. Hon är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå. I Pirak Sikkus konst finns en fin gränsdragning mellan ute och inne, mellan vild natur och arkitektoniska rum. Som konstnär har Katarina Pirak Sikku bredd i material och tematik, konstnärskapet bär både på aktivistiska sidor och estetiskt berättande. Hon har i flera projekt sökt konstnärliga formuleringar kring den svenska rasbiologins historia. 2014 fick utställningen Nammaláhpán på Bildmuseet i Umeå stor uppmärksamhet, där Pirak Sikku konstnärligt formulerade en berättelse åt de människor som reducerats till siffror i 1900-talets rasbiologiska dokument. Under vinterhalvåret arbetar hon mestadels med landskapsmåleri och teckning. Vájaldibme – vandring är Katarina Pirak Sikkus första offentliga permanenta konstverk.