En curators tankar om konst i tidigt skede

Statens konstråd curator Kristina Möster Nilsson om Konstnärlig undersökning av Södra Möckeln, ett samarbetsprojekt med Älmhults kommun där konstnärer, kommunen och Statens konstråd har undersökt vad konst i tidigt utredningsskede av fysisk planeringsprocess kan vara och tillföra.

Med utvecklingen av naturområdet Södra Möckeln klev Älmhults kommun direkt in i framtiden. Tematiken och de gestaltade idéerna befann sig i en framrusande tid präglad av Covid19-viruset som under loppet av en kort tidsperiod kom att förändra det mesta i livet. Om allt detta visste projektgruppen förstås ingenting när den samlades första gången 2018. Detta skrivs ett halvår in i pandemin. I Sverige har vi genomlevt en vår, sommar och höst där Länsstyrelserna har kunnat rapportera om ett ökat besöksantal i landets naturreservat. Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell har nämnt att framtidens gemensamma miljöer kan komma att behöva planeras annorlunda. En tillbakablick på konstnärlig medverkan i tidigt skede i Södra Möckeln visar att finns det mycket kvar att lära om framtida gestaltning av gemensamma naturmiljöer. Det blev tydligt inte minst tack vare de medverkande konstnärernas progressiva världsbild.

Den här texten handlar konst i tidiga skeden, eller för att vara mer exakt, om konstnärers medverkan i tidiga skeden vid översikt och planering av framtida samhällsbyggande i Älmhults kommun. Och visst är det spännande! Hur ska vi beskriva den värld vi ska leva i långt innan den omger oss? Och vad formar och påverkar vår framtida omgivning? Älmhults kommun planerar att utveckla naturområdet Södra Möckeln med syftet att öka rekreation, tillgänglighet, upplevelser och lek. Målet är att skapa en länk mellan Älmhults centrum och sjön Möckeln samtidigt som ett större sammanhängande friluftsområde tar form. Sjön är geografiskt en del av centrala Älmhult, men befinner sig i det vardagliga livet långt från centrum. Älmhult är en kosmopolitisk plats i världen och det avspeglas inte vid första anblick i sjöområdet. Detta faktum kan inte konstnärer förändra, men vad kan de tillföra?

Konsten och den kommunala agendan

Det finns de som ser konsten som helt befriad från att gå någons ärenden. Som arbetande konstnär i planutvecklingsprocesser bör alla sådana tankar ha bearbetats innan klivet tas in i ett kommunalt samarbete. Varje kommun i utveckling har sin agenda, där till exempel komplicerade begrepp som ”attraktivitet” ingår. Ofta är det begrepp som inte har mycket gemensamt med samtida konstnärskap. Innan konstnärerna bjöds in i processen beslutade Älmhults kommun att de skulle agera utifrån respektive konstnärskaps kvaliteteter och utanför kommunal byråkrati. Det synliggjordes också tidigt att det som projektet behövde var det som kommunen inte hade nycklarna till den tysta kunskapen. Denna transparens och överenskommelse mellan beställare och inbjudna konstnärer var viktig.

Konstnärerna som bjöds in var Caroline Mårtensson och Jonas Liveröd. Deras konstnärskap är väsensskilda, men förenas av ett stort intresse för människors deltagande i konsten och publikens roll. Deras uppdrag var att medverka i ett tidigt utredningsskede av fysisk planeringsprocess. När projektet inleddes var det mesta business as usual. På lång sikt ville kommunen få med sig erfarenheter från konstnärlig gestaltning i stadsplaneringsprocessen, vad det konkret kunde innebära och vilka värden konstnärers medverkan skulle kunna ge. Politik för gestaltad livsmiljö var ett stöd för att kunna gå från teori till praktik i den testbädd som Södra Möckeln blev.

Caroline Mårtensson och Almdungen vid den stora sjön

Caroline Mårtenssons uppdrag i Södra Möckeln var ett konstnärligt utredningsarbete, ett uppdrag hon tog sig an med tillförsikt. Mårtenssons ingång var att varje förändring betyder något i ett vackert och av många älskat naturområde. Genom att fånga den tysta kunskapen och de för ögat ibland osynliga värden som finns på platsen var hennes ansats att redovisa och förtydliga. Ingången blev att bevara och modifiera, istället för att skapa allt helt på nytt. Med utredningen Almdungen vid den stora sjön (2019) bad hon alla att lyssna till och betrakta vad som är unikt i Södra Möckeln, innan ett utvecklingsförslag läggs fram. Den konstnärliga metoden var att lägga ett pussel av insamlat material och kunnande från arkiv, boende, forskare och föreningsliv. Den mångfacetterade kunskap som utkristalliserades tillsammans med observationer på plats kartlade ett urval av sköra värden. Att konstnärligt bearbeta insamlat material gör utredningen konkret; sjösänkningen av Möckeln 1852-1857, fossil åker, fladdermöss, tystnad och mörker. Almdungen vid den stora sjön blev sedan visuell genom att bli till ett konstobjekt och därmed synliggjort som mer än ett textmaterial. Utredningen låg också som bakgrund till sommarutställningen Fältnoteringar, Stjärnsikt (2020) i Bökhult.

Projektets innehåll och konstnärliga stringens växte fram under samtal i en mycket vid och rörlig projektgrupp som samlades runt några nyckelpersoner i kommunledningsförvaltningen. Konstnärskap i förhållande till naturområdet diskuterades. Det slutliga valet att bjuda in just Caroline Mårtensson var strategiskt. Mårtensson är en mycket klimat- och naturintresserad konstnär. Hon är en förespråkare av ekologisk läskunnighet, det vill säga en vardagsnära läsning av naturen. Som konstnär sedd i backspegeln av pandemin är hon progressiv. Det är speciellt intressant att ekologisk läsning är en typ av läskunnighet som många svenskar övat upp och förundrat tagit till sig under pandemins första år. Mårtenssons milda konstnärliga uttryck till trots kan hon kallas konstnärlig aktivist.

Jonas Liveröd och Allemansmonumentet

Alla medverkanden i utredningen och kommuninvånare som råkat korsa dess väg hade nu vetskap. Men alla andra då? Hur skulle samtalet bli större och bredare? Kunde dialogen vidgas genom fler konstnärliga röster och händelser runt Södra Möckeln? Projektgruppen var enig i övertygelsen att pröva ytterligare ett konstnärligt scenario för att både skapa bredd och lekfullhet vid sjön. Jonas Liveröds konstnärskap är expressivt, han tänjer estetiska gränser och gestaltar yvigt ibland direkt i naturen. Liveröds konst ringade in det projektgruppen sökte. Liveröds spontana uttryck och humor var viktiga för uppdraget. För att testa nya metoder ville kommunen att han skulle bygga en skiss i skala 1:1 direkt på plats vid Södra Möckeln. Det blev Liveröds Allemansmonumentet (2020). Med utgångspunkt i ett magiskt träd vid sjön byggde Liveröd en färgsprakande samlingsplats. Här konstruerades en rad av rytmiska möbelskulpturer och ready-mades i bjärt rosa och grönt tillsammans med glitterbollar och krukväxter. Såhär i efterhand beskriver jag gärna Allemansmonumentet som en fysisk rytm av kontemplativt upptempo med utrymme för människors alla humörflöden. Konsten skapade en spontan mötesplats som bar upp platsens allvar. Liveröd hade tidigt publiken speciellt i tankarna, han hade noterat att det behövdes ett häng i skogen för alla såväl kaffesugna seniorer som ungdomar. Det blev en slump att tidpunkt och konst sammanföll så att det blev ett monument för alla att vistas i utomhus med gott om avstånd mellan varje sittplats. Först när publiken gav av sin tid och närvaro tog konsten steget mot att bli ett monument. Den svenska sommaren bjöd generöst in publiken för att ge händelser i Allemansmonumentet. Några av dessa händelser kommer för alltid vara hemliga, medan andra utan omsvep kan berättas så som de utspelade sig i skulpturinstallationen invid det magiska trädet.

Kommunens reflektioner om konstnärlig medverkan

När konsten har monterats ner efter den varma årstiden ser jag tillbaka på ett samtal som ägde rum strax efter sommaren. Helen Carlsson, kulturstrateg i Älmhults kommun, följde konstnärernas arbete i Södra Möckeln från start till mål.

Hur har det gått med Allemansmonumentet?

– Det har gått väldigt bra och vi är otroligt nöjda! De reaktioner vi fått från allmänheten är odelat positiva. Min uppfattning är att vi nått en ovanligt bred och heterogen publik och det tycker jag är oerhört värdefullt. Framförallt under augusti månad fick campingen som gränsar till monumentet många frågor, ungefär två om dagen, om hur man hittade till konstverket i skogen. Jag tror att många besökare uppskattat det enkla och opretentiösa sättet att möta och uppleva konst och att konsten verkligen fyllt en funktion som mötesplats. Ytterligare ett sätt att tillgängliggöra konstnärliga perspektiv för fler är Caroline Mårtenssons kartmapp som uppmärksammar naturvärden runt Södra Möckeln. Kartmapparna har funnits i en brevlåda precis vid ”entrén” till skogen, brevlådan har fått fyllas på med nya exemplar flera gånger i sommar.

Vad tar ni med er av erfarenheterna från Allemansmonumentet där ni provade en konstnärlig skiss i skala 1:1?

– En stor fördel är att den konstnärliga skissen ger så många möjligheter att kunna testa sig fram. Det faktum att det rör sig om en skiss medför ju också att det finns en större tolerans från såväl beslutsfattare som invånare och helt andra förutsättningar för yviga gester och experimenterande än vad som kan vara fallet med ett permanent verk. För Älmhults del har den konstnärliga skissen i skala 1:1 varit ett bra sätt att nå nya publikgrupper och även ett utmärkt sätt att aktivera och lyfta fram en viktig miljö. Det ligger ett slags positiv förväntan i själva skissbegreppet som jag tror lockar många.

Arpine Minasyan arbetade tidigare som planarkitekt och är idag stadsarkitekt i Älmhults kommun. Hon beskriver sitt arbete som ett stort samverkansuppdrag:

– Mycket handlar om att hålla samman de delar som samhället består av. Det gäller att forma den fysiska miljön och balansera olika samhällsintressen så att det blir en bra helhet av alla delarna.

När vi pratar om Almdungen vid den stora sjön och Allemansmonumentet ser hon liknande fördelar som Helen Carlsson, där Liveröds verk skapade möten och interaktivitet medan Mårtenssons arbete medverkade till kunskap och förståelse för området.

Jag uppfattar Älmhults kommun som nyfiken och modig i sin idé om utveckling av orten. Har konstnärerna öppnat för nya sätt att se på hur Södra Möckelns karaktär kan förvaltas och utvecklas?

– Tack! Vi har inte haft tidigare erfarenhet av att arbete med en konstnär i tidigt utredningsskede. Detta i sig är ett nytt arbetssätt för oss och är mycket lärorikt. Kommunen ansvarar bland annat för social hållbar utveckling av kommunen och välbefinnande hos kommuninvånare. Genom den fysiska planeringen och den medvetna utformningen av våra livs- och boendemiljöer kan goda förutsättningar skapas för socialt hållbar utveckling. Konsten har en stor roll i detta. Genom konstnärligt samarbete kan en annan dimension lyftas som kanske inte är lika synlig, men som är mycket viktigt för platsens utveckling.

Finns det några uppenbara risker när en konstnär blir delaktig i kommunalt utvecklingsarbete?  

– Vi har haft en positiv erfarenhet av att arbeta med konstnärlig kunskap i den fysiska planeringsprocessen och tar den erfarenheten med oss även till det nya projektet ”Östra Esplanaden” där vi tar tillvara konstnärers kunskaper i gestaltningen av stadsmiljön. Jag ser det hellre som en tillgång än en risk!

Vilka långsiktiga värden tillför konst i tidigt skede?

– Vi planerar den fysiska miljön här och nu, men vi skapar förutsättningar för kommande generationer. Vårt arbete handlar om långsiktig planering. All utredning vi gör under planeringsprocessen är för att så gott det går bevara värdena som finns, utveckla dem, kanske tillskapa nya värden för långsiktig hållbar utveckling. Jag tycker att en konstnärlig utredning är en naturlig del i detta arbete.

Curatorns insikt från projektet Södra Möckeln

Projektet Södra Möckeln visar att den erfarenhet som publiken tillför en plats i form av vetande och aktivitet ger merkunskap i tidig planeringsprocess. Genom att ta in konstnärer och deras kvalitetsbegrepp föds mod att prova nya metoder. Konsten kan vara en katalysator som startar det offentliga samtalet, ett samtal som kan bygga på möten men som också kan vara lågmälda viskningar. Ny kunskap, uppväckandet av gammal eller gömd kunskap och förmågan att formulera denna tydliggör och skapar varsamhet när våra gemensamma gröna rum ska utvecklas. I detta projekt som kulminerade under pandemin framkommer att konstens ofta holistiska och friare världsbild kan vara ett redskap att hantera en föränderlig framtid där de gröna ytorna blir så oerhört viktiga. En kommun som Älmhult, rik på gröna resurser och inte så olik många andra svenska kommuner, visar att det offentliga kan agera i framkant. Och om inte det offentliga har mod att laborera med hur våra gemensamma naturmiljöer ska planeras för att vara tillgängliga för framtidens invånare – människor liksom djur – vem ska då antas våga?

Kristina Möster Nilsson