Kommunens reflektioner om konstnärlig medverkan
När konsten har monterats ner efter den varma årstiden ser jag tillbaka på ett samtal som ägde rum strax efter sommaren. Helen Carlsson, kulturstrateg i Älmhults kommun, följde konstnärernas arbete i Södra Möckeln från start till mål.
Hur har det gått med Allemansmonumentet?
– Det har gått väldigt bra och vi är otroligt nöjda! De reaktioner vi fått från allmänheten är odelat positiva. Min uppfattning är att vi nått en ovanligt bred och heterogen publik och det tycker jag är oerhört värdefullt. Framförallt under augusti månad fick campingen som gränsar till monumentet många frågor, ungefär två om dagen, om hur man hittade till konstverket i skogen. Jag tror att många besökare uppskattat det enkla och opretentiösa sättet att möta och uppleva konst och att konsten verkligen fyllt en funktion som mötesplats. Ytterligare ett sätt att tillgängliggöra konstnärliga perspektiv för fler är Caroline Mårtenssons kartmapp som uppmärksammar naturvärden runt Södra Möckeln. Kartmapparna har funnits i en brevlåda precis vid ”entrén” till skogen, brevlådan har fått fyllas på med nya exemplar flera gånger i sommar.
Vad tar ni med er av erfarenheterna från Allemansmonumentet där ni provade en konstnärlig skiss i skala 1:1?
– En stor fördel är att den konstnärliga skissen ger så många möjligheter att kunna testa sig fram. Det faktum att det rör sig om en skiss medför ju också att det finns en större tolerans från såväl beslutsfattare som invånare och helt andra förutsättningar för yviga gester och experimenterande än vad som kan vara fallet med ett permanent verk. För Älmhults del har den konstnärliga skissen i skala 1:1 varit ett bra sätt att nå nya publikgrupper och även ett utmärkt sätt att aktivera och lyfta fram en viktig miljö. Det ligger ett slags positiv förväntan i själva skissbegreppet som jag tror lockar många.
Arpine Minasyan arbetade tidigare som planarkitekt och är idag stadsarkitekt i Älmhults kommun. Hon beskriver sitt arbete som ett stort samverkansuppdrag:
– Mycket handlar om att hålla samman de delar som samhället består av. Det gäller att forma den fysiska miljön och balansera olika samhällsintressen så att det blir en bra helhet av alla delarna.
När vi pratar om Almdungen vid den stora sjön och Allemansmonumentet ser hon liknande fördelar som Helen Carlsson, där Liveröds verk skapade möten och interaktivitet medan Mårtenssons arbete medverkade till kunskap och förståelse för området.
Jag uppfattar Älmhults kommun som nyfiken och modig i sin idé om utveckling av orten. Har konstnärerna öppnat för nya sätt att se på hur Södra Möckelns karaktär kan förvaltas och utvecklas?
– Tack! Vi har inte haft tidigare erfarenhet av att arbete med en konstnär i tidigt utredningsskede. Detta i sig är ett nytt arbetssätt för oss och är mycket lärorikt. Kommunen ansvarar bland annat för social hållbar utveckling av kommunen och välbefinnande hos kommuninvånare. Genom den fysiska planeringen och den medvetna utformningen av våra livs- och boendemiljöer kan goda förutsättningar skapas för socialt hållbar utveckling. Konsten har en stor roll i detta. Genom konstnärligt samarbete kan en annan dimension lyftas som kanske inte är lika synlig, men som är mycket viktigt för platsens utveckling.
Finns det några uppenbara risker när en konstnär blir delaktig i kommunalt utvecklingsarbete?
– Vi har haft en positiv erfarenhet av att arbeta med konstnärlig kunskap i den fysiska planeringsprocessen och tar den erfarenheten med oss även till det nya projektet ”Östra Esplanaden” där vi tar tillvara konstnärers kunskaper i gestaltningen av stadsmiljön. Jag ser det hellre som en tillgång än en risk!
Vilka långsiktiga värden tillför konst i tidigt skede?
– Vi planerar den fysiska miljön här och nu, men vi skapar förutsättningar för kommande generationer. Vårt arbete handlar om långsiktig planering. All utredning vi gör under planeringsprocessen är för att så gott det går bevara värdena som finns, utveckla dem, kanske tillskapa nya värden för långsiktig hållbar utveckling. Jag tycker att en konstnärlig utredning är en naturlig del i detta arbete.
Curatorns insikt från projektet Södra Möckeln
Projektet Södra Möckeln visar att den erfarenhet som publiken tillför en plats i form av vetande och aktivitet ger merkunskap i tidig planeringsprocess. Genom att ta in konstnärer och deras kvalitetsbegrepp föds mod att prova nya metoder. Konsten kan vara en katalysator som startar det offentliga samtalet, ett samtal som kan bygga på möten men som också kan vara lågmälda viskningar. Ny kunskap, uppväckandet av gammal eller gömd kunskap och förmågan att formulera denna tydliggör och skapar varsamhet när våra gemensamma gröna rum ska utvecklas. I detta projekt som kulminerade under pandemin framkommer att konstens ofta holistiska och friare världsbild kan vara ett redskap att hantera en föränderlig framtid där de gröna ytorna blir så oerhört viktiga. En kommun som Älmhult, rik på gröna resurser och inte så olik många andra svenska kommuner, visar att det offentliga kan agera i framkant. Och om inte det offentliga har mod att laborera med hur våra gemensamma naturmiljöer ska planeras för att vara tillgängliga för framtidens invånare – människor liksom djur – vem ska då antas våga?
Kristina Möster Nilsson
