Roxy Farhat, berätta om konstverket?
– Vi har gjort en film som befinner sig i gränslandet mellan dokumentär och konst. Som ofta i mitt konstnärskap har jag försökt skapa något slags intimt rum eller möte, här genom det dokumentära. Men fotot och formen är stiliserad. Där uppstår ett slags mellanting. Kameran fångar verkligheten samtidigt som dess närvaro alltid medför en grad av fiktion eller skådespeleri. Vissa moment är rent performativa, samtidigt som vi i allra högsta grad blir insläppta i ungdomarnas värld och tillvaro.
Hur föddes idén?
– HUR ville göra en dokumentär om sin grupp och sitt arbete, en tanke de hade redan när Konst händer startade. När jag kom in i bilden fick jag idén att göra en meta-grej, där vårt arbete med att göra filmen skulle finnas med i filmen, att vi skulle använda oss av en slags realityform. Men den grejen släppte jag ganska fort, deras berättelser i sig var så kärnfulla att det kändes självklart att låta filmen bygga på det i stället.
Hur har ni arbetat?
– Vi började med att diskutera vad vi ville med filmen under en gemensam workshop. Det vi bland annat kom fram till vara att platsen var viktig och att området Holma skulle vara som en av filmens huvudkaraktärer. Sen började vi filma direkt, utan manus, med öppna ögon och utan några direkta förväntningar. Genom det byggde vi sakta upp ett samarbete. Men kameran var inte alltid på, en stor del av arbetet var att bara hänga med gruppen och i deras aktiviteter. Den tiden är jätteviktig. Att äta lunch tillsammans, snacka strunt, hitta dynamiken i gruppen och lära känna varandra.
Vilka var de största utmaningarna?
– Den stora utmaningen var att göra en film med en så stor grupp. De var runt 50 medlemmar med varierande grad av aktivitet i föreningen. Att jobba med en film som skulle representera en hel förening var svårt, speciellt då jag inte ville göra en film med ett utifrån-perspektiv, utan en film tillsammans med dem. Jag tänkte mycket på min egen roll som konstnär och mina rättigheter och skyldigheter gentemot HUR. Jag fick hitta en balansgång där för att inte kliva över deras gränser. Också för att inte själv dras med för mycket av nyfikenhet och råka hamna i något slags gottande i deras liv. Den processen handlade mycket om att ta avstånd från mitt ego, inte låta det styra mina val eller filmens utveckling.
Ditt tips till andra som vill göra liknande projekt?
– Mitt tips till alla är att jobba med en organisation som HUR (skratt). Skämt åsido. Ett bra tips är att hålla huvudet kallt och försöka ha en tilltro till det man gör. Jag tänker jämt att det jag jobbar med kommer gå åt helvete, att det kommer bli katastrof. Den där rädslan handlar ju också mycket om ego. Så det är väl kanske ett annat tips; befria dig från egot (haha).
