”Vi har undersökt hur olika delar av Busstorget brukas och missbrukas”

IntraGalactic arts collective undersöker det sociala tillståndet på Busstorget i Östersund, en plats som definieras av sin flyktighet. Jonatan Habib Engqvist har pratat med Alicja Rogalska, Malin Ståhl, Hiroko Tsuchimoto och Anita Wernström från IntraGalactic arts collective om projektet.

Jonatan Habib Engqvist: Projektet om Busstorget och Länstrafiken Jämtland har ingen titel utan en gest – en fingerknäppning – som förkortas: (^/ och står för en metod där en undviker att för tidigt sätta ord på och styra processen. Konstnärerna i det här projektet, Alicja Rogalska, Malin Ståhl, Hiroko Tsuchimoto och Anita Wernström, har valt att samarbeta, vilket också avspeglas i era arbetsmetoder. Det var därför viktigt för er att ha en gemensam röst intervjun. Kan ni kortfattat beskriva processen? Och hur ni ser på konstens och framför allt performancekonstens roll i relation till  Busstorget i Östersund?

IntraGalactic arts collective: Vår process består av två parallella spår: individuell och kollektiv forskning, som genomförs på avstånd (Skypesamtal, brev och kollektivt skrivande), och på plats i Östersund under två års tid. Allt arbete är inte offentligt, men interfolieras av publikt riktade ingrepp, utställningar och evenemang. Några exempel är ”Våldets ekologi”, en publik programdag med samtal och performanceverk i en buss; icke-annonserade händelser; utställningar i informationsmontern SKÅPET; en väggmålning av konstnären Henrik Ljusberg och BTB – Busstorget-bladet – en fanzine redigerad av journalisten Malin Palmqvist, skapad tillsammans med folk som frekventerar Busstorget och distribuerad på resecentrum. ”Viaduktens avsked”, projektpublikationen vi för närvarande arbetar med, kommer att göra processen, våra fynd, idéer, skisser och individuella projekt publikt tillgängliga.

Vår samarbetsmetod handlar alltså inte om att som ett kollektiv skapa arbeten utan att som individuella konstnärer dela tid, rum, tankar och observationer genom långsiktiga dialoger och stödja varandra i utvecklandet av arbeten. Vi bidrar med våra respektive kunskaper, erfarenheter och synpunkter till Busstorget för att inspirera, ifrågasätta och utmana berättelser om platsen och om oss själva.

Performancekonsten kan möta människor i deras vardag och skapa ett arkiv av erfarenheter som lagras i minnen och kroppar. Den kan också reagera på en plats utsatthet och förändringssituation och på kropparna som existerar på den. Offentlig konst förväntas ofta vara dekorativ eller användbar, men det är lika viktigt att ifrågasätta tankemönster, rutiner, skapa förvirring eller utmana idén om funktionalitet.

Jonatan Habib Engqvist: I ett tidigare samtal nämnde ni att ni vara intresserade av att kombinera vardaglig och professionell performance. Det vore spännande att höra mer om det och om vad ni tror händer när en grupp konstnärer tar över en offentlig plats på det här sättet.

IntraGalactic arts collective: Det är stor skillnad mellan att ta över, ta in och vara med en plats. Vi har aldrig haft för avsikt att “ta över” Busstorget, tvärtom, vårt projekt är tänkt att samexistera med platsen och med människorna. Vi avser inte att pracka på någon någonting utan att lägga till ett annorlunda varande, någonting folk kan fundera över och tänka till om. Vi har verkligen försökt ta reda på hur en rör sig på platsen, och hur en till exempel utforskar väntandet. SKÅPET ger också en antydan om vårt tillvägagångssätt. Det tar inte mycket plats; det har en närvaro men kastar sig inte över folk. Det är tillfälligt, oväntat, icke-kommersiellt och mitt emellan: vardagen och det ovanliga, synligt och osynligt.

Vi drivs av lusten att överbrygga glappet mellan konstpraktik och vardag. Vi rör inte på våra kroppar professionellt, vi väntar inte professionellt. Det är avgörande för våra praktiker att existera i ett kontinuum mellan två världar, och att utforska de politiska implikationerna som det medför. Performance kan vara ett verktyg för att ifrågasätta situationer och utmana maktsystem. Det är viktigt för oss att identifiera denna kärnegenskap hos performance, och inte enbart betrakta det för vad det är utan för vad det kan åstadkomma, som Diana Taylor formulerat saken.

Vi har undersökt hur olika delar av Busstorget brukas och missbrukas, ibland för olagliga aktiviteter, och relationen mellan platsen och människorna: hur deras närvaro och beteende förvandlas av och förvandlar platsen. Vi upptäckte att många uppfattar Busstorget som en farlig plats medan andra, på grund en våldsam hemmiljö eller avsaknad av hem, känner sig trygga där. Mot den bakgrunden bestämde vi oss för att inrikta forskningen på det som Rob Nixon kallar för långsamt våld, ett våld som utövas av sociala processer, kolonialt berövande, våld i hemmet, gentrifiering, miljöförstöring.

Jonatan Habib Engqvist: När ni arbetat med platsen och pratat med folk som använder den har ni upptäckt många olika skikt i arkitekturen och också infört nya element som samlar spåren efter era aktiviteter. Vilka utmaningar och möjligheter ser ni för konsten i resecentrum i andra delar av landet?

IntraGalactic arts collective: Jämtland är unikt i Sverige eftersom det bara har en tätort mitt i ett stort län. Busstorget, på Gustav III:s torg i Östersund, är länets hjärta och busslinjerna är blodomloppet som knyter ihop glesbygden med centrum. Skikten i Busstorgets arkitektur skapar en komplex och rik väv av mening. Vi har upptäckt att många personer har ett speciellt förhållande till platsen, vilket går stick i stäv med idéer om att kollektivtrafikplatser är icke-platser, som inte kan ha en identitet och som brukarna inte kan ha en relation till.

Med tanke på att Busstorget snart kommer att försvinna – det ska rivas 2021 och ge plats åt, inte ett kulturhus som det först föreslogs utan ett hotell och butiksytor – så började platsen och dess funktioner anta en ny mening för oss. Hur kommer staden att förändras när en offentlig plats som den graderade utomhus-sittplatsen på Busstorget, där en kan vara utan att behöva konsumera eller spela en roll, helt och hållet försvinner?

Jonatan Habib Engqvist: Jag kan tänka mig att situationen har ställts i ett skarpare ljus på grund av Covid-19-pandemin. Jag måste avsluta med att fråga hur det har påverkat er och hur era planer sig ut för den närmaste framtiden.

IntraGalactic arts collective: Vi har omorganiserat vår forskning från att vara inriktad på konstnärlig platsnärvaro till en djupare fokus på skrivande och arbetande med publikationen ”Viaduktens avsked”. Vi har också skapat ett utställningsprogram i SKÅPET och vi hoppas fortfarande att vi kan träffas i Östersund för den fjärde och avslutande forskningsveckan.

Vi tänker på konsekvenserna av Covid-19-pandemin som en möjlighet att betrakta förslag för en framtid inriktad på ett mer hållbart och ansvarsfullt samhälle. I det sammanhanget ser vi också ett behov av att undersöka andra former av uttryck än det talade och skrivna ordet: ord från ett podium, ord i zoom. Hur kan det taktila och kroppsliga kommuniceras och manifesteras på distans? Hur kan vi arbeta utifrån ett lokalt perspektiv och samtidigt bibehålla den globala kopplingen? Vi kan ännu inte göra några planer för vår närmaste framtid men vi föredrar att tänka på en större, gemensam framtid – vilket slags samhälle vill vi leva i?

Jonatan Habib Engqvist
Oberoende curator och författare