Skogen kallar

En bit skog som växer i ett historiskt sammanhang, som inkluderar feminism, ekologiskt tänkande och fredsarbete, har utsetts till ett offentligt konstverk. I Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap undersöker konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén möjligheterna att ta en bit skogsmark ur produktion för att säkra dess fortlevnad i oändlig framtid.

I Skogen kallar – Ett oändligt kontaminerat samarbete eller Dansandet är en form av skogskunskap undersöks möjligheterna att genom en konstnärlig-juridisk intervention ta en bit skogsmark ur produktion för att säkra dess agentskap och fortlevnad i oändlig framtid. Skogen är 3,7 hektar i form av en triangel och ligger på Fogelstad Säteris marker i närheten av sjön Aspen i Julita, Katrineholms kommun. Ett arrendeavtal på 50 år har ingåtts gällande skogsmarken som ett första steg i åtagandet.

Utifrån dagens regelverk och definitioner klassas skogsmarken som produktionsskog. Arrendeavtalet möjliggör att skogen tas ur produktion och tillåts leva vidare istället för att avverkas enligt skogsbruksplan. Innan arrendeavtalets utgång, 2069, kommer skogsmarken därmed att kunna definieras som ”gammelskog med hög biologisk mångfald” och anses värd att bevara. Till skillnad från ett naturreservat som oftast syftar till att ”skydda” en skör miljö vill Arnell och Elzén genom den konstnärliga förskjutningen och inramningen möjliggöra ett mångtydigt undersökande av vårt invecklade planetära ömsesidiga beroendeförhållande.

Delar av skogen planterades under lantbrukaren Elisabeth Tamms tid som ägare av Fogelstad. Tillsammans med pedagogen Honorine Hermelin, yrkesinspektören Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson och författaren Elin Wägner bildade hon Fogelstadgruppen 1921. Gruppen kom samman genom kampen för fred, demokrati och kvinnlig rösträtt. De drev bland annat Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad (1925–1954) och publicerade den politiska veckotidskriften Tidevarvet 1923–1936. Gruppen var partipolitiskt oberoende och starkt engagerade i ”jordfrågan”, som idag kan sägas ingå i en vidare diskussion om social, ekonomisk och ekologisk resiliens.

Skogsmarken blir ett monument, ett pågående omgörande performativt offentligt konstverk, som både hedrar Fogelstadgruppens praktik och blir en del av dagens politik gällande gestaltad livsmiljö. När skogsmarken görs till ett offentligt konstverk lyfts den ur sitt förutbestämda sammanhang som produktionsskog och blir till ett sorts motstånd mot den västerländska teleologiska tidsuppfattningen. Skogen lever vidare i en annan temporalitet, där en tidsaxel från Fogelstadgruppen och dess kamp för fred med jorden tillåts fortgå i stället för att brytas. Genom att låta skogen stå, bryts istället den antropocentriskt förutbestämda vinstdrivande temporalitet som skogen i dag ingår i.

Skogen kallar skriver in sig i en samling av icke-holistiska relationer, kontaminerade samarbeten och processer med egna temporaliteter som hjälper oss att tänka tid i en mångfald av hastigheter, formationer och omfång, då ett av hindren för att förstå vidden av klimatförändringarna är oförmågan att uppfatta olika samtidigt pågående tidsförlopp. Inom Skogen kallar ryms ett antal koreograferade intraaktioner med intentionen att skapa möten mellan skogens mångfald av livsformer, historier och relationer som möjliggör ett tränande av ett ”ömsesidigt hållbart relaterande”. Därmed vill Skogen kallar ge plats till olika begär och beroendeformationer. Konstnärerna föreställer sig ett lesbiskt kontinuum eller ett kontinuum av ecosociala begär: begär i skogen, inom kontaminerade samarbeten och mellan mer-än-mänskliga livsformer, vårt begär till delaktighet i en större tidsrymd och till en annan framtid.