Gravitational Ripples

Jordkonstverket Gravitational Ripples av Lea Porsager utgår från det kosmiska fenomen som Einstein förutspådde redan år 1916. Det handlar om de pulserande rörelser som är en del av allt liv i universum, både i mikro- och makroformat. Fenomenet uppmättes vetenskapligt först hundra år senare och blev då en av 2016 års största vetenskapliga upptäckter. Verket söker förmedla de energier som uppstår när naturens krafter sätts i rörelse och samtidigt naturens egen förmåga att läka och återställa sår efter plötsliga händelser. Gravitational Ripples berättar om det ständiga och eviga samspelet mellan människa och natur.

Om Gravitational Ripples

Gravitational Ripples är inspirerad av ett kosmiskt fenomen känt som gravitationsvågor. Dessa vågor uppstår när två himlakroppar kolliderar och lösgör en energi så kraftfull att tid och rum påverkas.Lea Porsager gestaltar fenomenet som en dubbelspiral av jordvallar omsorgsfullt integrerade i landskapet. Ett nätverk av gångar gör det möjligt för besökaren att röra sig genom verket, hitta sin egen väg och upplevelse. I konstverkets mitt frammanar två ovala bronsskulpturer bilden av kretsande himlakroppar. På den större skulpturen finns namnen på de svenskar som miste sina liv i flodvågskatastrofen och vars anhöriga lämnat samtycke. Minnesvården är en plats för sorg och eftertanke men också för glädje och hågkomst. I samspel med tiden följer Gravitational Ripples årstiderna och befinner sig i ständig omvandling: ibland i full blomning, ibland under en slöja av snö.

Den 26 december 2004 drabbades Sydostasien av en av de största naturkatastroferna i modern tid. En kvarts miljon människor miste sina liv till följd av en tsunami i Indiska oceanen. 543 av dessa var svenskar. I samband med 10-årsminnet av flodvågskatastrofen beslöt den svenska regeringen att skapa en minnesvård. År 2017 vann konstnären Lea Porsager den internationella konsttävlingen med jordkonstverket Gravitational Ripples.
Bakom idéförslaget står den danska konstnären Lea Porsager tillsammans med kollegorna Søren Assenholt, Synnøve B. Brøgger och Rasmus Strange Thue Tobiasen. 

Om konstnären

Lea Porsagers (f. 1981, Frederikssund, Danmark) konstnärliga praktik väver samman fabulering och spekulation med ett antal olika medier som film, skulptur, fotografi och text. Hennes arbeten är ofta inspirerade av kvantteori, esoterism och feministisk teori.

Porsager tog sin masterexamen i Fri konst från Kungliga Danska Konstakademin och Städelschule i Frankfurt am Main 2010. Hon är sedan 2015 anställd som doktorand på Konsthögskolan i Malmö, Lunds universitet.

Lea Porsager har haft flera separatutställningar både i Danmark och internationellt. Hon har även medverkat i grupputställningar som Broken Symmetries på FACT i Liverpool (2018), Istanbulbiennalen (2015) och dOCUMENTA 13 i Kassel (2012).

Lea Porsager om den konstnärliga processen med Gravitational Ripples

Lea Porsager vann uppdraget att utforma ett verk till Minnesvården efter flodvågskatastrofen 2004 på Djurgården i Stockholm. Här förklarar hon sina konstnärliga intentioner och sina anteckningar om den konstnärliga processen som ledde fram till verket Gravitational Ripples.

“När jag beslöt mig för att ansöka med en idé för den svenska Minnesvården efter flodvågskatastrofen 2004, visste jag att jag ville arbeta i en anda av arbeta-med, en process som redan från allra första början förde mig långt ut i kosmos. Som framgått i flera sammanhang är verket inspirerat av ett kosmiskt fenomen känt som gravitationsvågor. Gravitationsvågor uppstår när två himlakroppar kretsar kring varandra. När de cirklar närmare och närmare varandra utlöses en så kraftfull energi att det uppstår krusningar i själva rymdtiden. Så tidigt som 1916 förutsade Einstein gravitationsvågornas existens, men först hundra år senare (2016) lyckades man mäta dem. Min känsla var att bilden av gravitationsvågor kom till mig, arbetade-med mig under den tid då min idé utvecklades. En gravitationsvåg belägen på en rofylld plats utanför Stockholm – en våg förvandlad till en jordisk, spiralformad omfamnande vagga.

Flodvågskatastrofen 2004 var en brutal påminnelse om hur skör vår jordbundna existens är. När våra erfarenheter sätts in i ett större, kosmiskt, sammanhang uppstår en möjlighet till läkande, det sätter oss i kontakt med begrepp som evighet, ursprung, och tillblivelse. De vetenskapliga illustrationerna av gravitationsvågor påminde mig både om naturens villkorslösa skönhet och om dess råhet. Det sätt på vilket vågorna, i en frusen ögonblicksbild, bildar en dubbelspiral. De genljuder av sambanden mellan alla fenomen, hur de kompletterar varandra. För mig är det viktigt att anamma ett synsätt som utgår från komplettering snarare än motsättning i alla avseenden, även liv och död. På något sätt utspelar sig våra liv innanför ramen för dessa märkliga sammanfogningar i rymdtiden. Samband och komplettering blev, kan man säga, i sig självt ett arbetssätt, som det varit för mig under en tid.

Processen med att anpassa skissen

Verket strävar efter att ständigt arbeta-med efterbörden av händelserna 2004 – de som berördes av Tsunamin, deras nära och anhöriga. Och arbeta med landskapet. Förslaget utarbetades tillsammans med ett litet arbetslag bestående av vänner/samarbetspartners/tänkare/möjliggörare: Søren Assenholt, Rasmus Strange Thue Tobiasen och Synnøve B. Brøgger. Det var viktigt för mig att vi utvecklade ett koncept starkt nog att vara flexibelt och anpassningsbart. I teamet har vi påmint oss själva och varandra om att lyssna till materialet och bygga utifrån det. Jag kan inte föreställa mig ett bättre arbetslag – det betyder mycket i processen att arbeta-med. Och självklart att arbeta med Statens konstråd, Statens fastighetsverk och Nivå landskapsarkitektur. Alla dessa har haft inflytande på verket och dess utveckling. Det är ett utbyte. Vissa ändringar har gjorts i förhållande till det ursprungliga skissförslaget, men det har varit väldigt praktiska förändringar, som att flytta dubbelspiralen så att den inkluderar en del av parkeringen – en förändring jag verkligen är glad över. Jag tror att det kommer att göra platsen i sin helhet mer inbjudande. Sedan fanns ett önskemål att ha namnen på de avlidna tillsammans i centrum, och inte utspridda i krusningarna. Jag förstod denna önskan, och den var lätt att tillmötesgå. De här förändringarna påverkade inte huvudkonceptet negativt – troligen stärktes det. Att förverkliga detta verk har hittills varit en fantastisk process. Att se det växa, och se alla de olika experterna arbeta, både de från mitt eget arbetslag och de från de statliga myndigheterna. Det är förstås spännande att se vilka nya utmaningar som kan uppstå, men jag är inte orolig. Jag känner att projektet är i goda händer.

Att arbeta med naturen och tiden, och inte emot dem / Skydda det som är och ändå lägga till något

I nuläget förefaller det som om vårt (västerländska) förnekande av att vi är absolut beroende av den så kallade naturen blir allt svårare att hålla fast vid. Den djupt rotade Cartesianska tudelningen som är följeslagare till tanken om människan som unik och enastående och med den långt utvecklade kapitalismen utmanas på djupet när vi upplever – och kommer fortsätta uppleva – klimatförändringarnas och massutrotningarnas förödande effekter. Det här är en tid som ropar på kreativitet, radikalt nytänkande, passion och icke-melankoliska sätt att anknyta. För att använda några av vetenskapsteoretikern Donna Haraways uttryck, är vi spelare i en färgrik och levande komposthög – vi är delar av en större organism. Vi blir-med varandra eller så blir vi inte alls.
Återigen, för mig handlar allt om att arbeta med. Att använda jord som material i första hand är ett mycket konkret sätt arbeta med jordisk materia. Med det nya läget för dubbelspiralen, som inkluderar parkeringsplatsen, lägger vi till biologisk mångfald. Vi planterar och sår blommor och inte bara gräs. Den här mångfalden är inte bara njutbar för det mänskliga sinnet, den ger näring åt andra varelser också – bin, spindlar, vad du vill. Samtidigt förblir de åldriga träden på platsen orörda, men i nytt friskt sällskap. Jag är övertygad om att minnesvården kommer att växa till sitt eget varande. Att arbeta-med naturen är också att se saker växa och låta naturen uttrycka sig. Det kommer att ta tid, allteftersom nya lager och fröer läggs till varje år, på samma sätt som kristallerna i Robert Smithsons jordkonstverk Spiral Jetty. Jag har fått frågan om Smithsons verk har inspirerat mig, och ja, det har absolut influerat mig. Jag gick längs spiralen i Salt Lake 2006, och det var en djupgående erfarenhet. Jag menar att jordkonst skiljer sig från andra konstupplevelser genom att erbjuda starkt fysiska möten. Den mesta jordkonst jag har sett finns i USA, arbeten av manliga konstnärer på platser långt bort. Så det här förstås annorlunda. Men det jag tog med från upplevelsen av ett konstverk som Walter de Marias Lightning Field var känslan av att vara omgiven av verket. Genomkorsad av dess stämningar, dofter, och så vidare. En genomgripande upplevelse som öppnar och vidgar sättet att uppleva och tänka-med världen. I någon mening påmind om vår mycket påtagliga närvaro på jordklotet.

Gravitational Ripples kan lika lite som något annat minnesmärke vare sig upplösa eller släppa fri all den smärta som tsunamin 2004 förde med sig. Den kan bara ge den en plats. En subtil plats, påtaglig – men under tillblivelse. När minnesvården invigs 2018 kan det finnas mycket eller lite växtlighet – vågorna kan framstå bara eller frodiga. Naturen är oförutsägbar. Som jordkonst kommer det att växla med årstiderna. Ibland rikt blomstrande, ibland knappt synlig under ett snötäcke. I skymningen, under heta soldagar, i sommarens ljus eller i det skandinaviska vintermörkret. Likt sorgen själv följer det tidens ebb och flod. Tystlåten eller pratsam, ensam eller med andra. Ibland kan det kanske skänka tröst. Vid andra tillfällen kanske inte. Men det kommer alltid att vara under pågående, under förvandling.”

Lea Porsager, juni 2017