På Boverkets nya kontor i Karlskrona finns en ny konstkollektion där ett femtiotal verk från Statens konstråds samling – såväl äldre verk som nyinköp – samsas med verk och objekt ur Boverkets egen samling och arkiv. Tillsammans bildar de en helhet som avspeglar Boverkets mål – att skapa en plats för värdeskapande samarbeten och möten, öppenhet och hållbarhet.
Boverkets nya fastighet på Skeppsbrokajen i Karlskrona är belägen på en plats som präglas av hav, sjöfart och en marin miljö. Byggnaden är en signaturbyggand som med sitt läge vid Karlskronas stora infartsled ska utgöra ett fyrtorn i staden. Fasaden av svartbränt trä med detaljer i rött för tankarna till Blekingeekan med sin rundfylliga, klinkbyggda form.
Med utgångspunkt i Boverkets arbete med den byggda miljön återfinns arkitektur och gestaltning som teman i kollektionen, men också människans inte odelat positiva inverkan på sin omgivning. Även inspiration från den blekingska kusten och stadens kulturmiljö kan anas i vissa av verken. Kollektionen är framtagen av konstkonsult Frida Lundén Mörck i samarbete med en samrådsgrupp bestående av medarbetare på Boverket. Boverket är förvaltningsmyndighet för frågor om bland annat fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelse, boende och bostadsfinansiering. Boverkets målbild för det nya kontoret har bland annat varit att skapa en plats för värdeskapande samarbeten och möten, öppenhet och hållbarhet.
Att ta fram en konstkollektion innebär att sammanfoga äldre och nyare verk ur Statens konstråds samling. Dessa ackompanjeras av äldre byggnadsritningar från Boverkets arkiv men också hantverk så som vävda och broderade textilier, från myndighetens egen samling.
I Boverkets lokaler återfinns både äldre verk, så som Birgitta Westbergs Randförsök mot ljus inköpt i mitten av 1980-talet, och nyinköpta, bland annat en serie om tre vävar av Sara Elggren. Elggren arbetar huvudsakligen med vävda objekt och rumsliga installationer, ofta i serier och upprepningar. Hon rör sig i gränslandet mellan textiltradition och samtida konstpraktik och utforskar vävens förmåga att lagra och hålla (och undanhålla) information. Som ett språks grammatiska regler eller matematiska formlers särskilda kombinationer ger specifika följder, kan också väven läsas och tolkas och veckla upp sin innebörd för den som förmår läsa den. Den kan också hålla något hemligt gåtfullt.
I den stora byggnaden som spänner över fyra våningsplan har olika teman etablerats för mötesrummen; stadens rum (plan 1), bostadens rum (plan 2), byggnader (plan 3) och skärgården (plan 4). Konsten har placerats med en tanke om att skapa små nedslag och analogier i förhållande till människors rörelser och dessa teman. Till exempel möter Caroline Harrius lilla keramiska relief Minnen från ett hem den som slår sig ner i ett av de välvda hörnrummen med stora glaspartier mot hamnen på plan två. Den storslagna utblicken kontrasteras av det lilla verket, som erbjuder ett mer intimt, nära möte med betraktaren och minner om relationen mellan världen utanför och hemmets trygga vrå.
I ett av de mindre mötesrummen, Stugan, på plan tre finns ett fotografi av Mikael Olsson. I bilden syns en tunt vävd gardin som ser ut att fladdra till i ett dragigt fönster. Fotot avslöjar inget om rummet eller sammanhanget som omger gardinen, vilket lämnar brett tolkningsutrymme; anas här ett nostalgiskt skimmer eller är det något mystiskt skrämmande vi ser? Olsson utforskar tiden och hur det förflutna lever kvar i nuet genom centrala motiv i sitt konstnärskap; rum, plats och förflyttning — hur arkitektur, interiör och landskap samspelar och suddar ut gränsen mellan det inre och det yttre.
Utöver kollektionen kommer också det permanenta verket SYM av Dit-Cilinn Sundqvist och David Ohlsson placeras utanför Boverkets huvudentré. Med sin placering möter verket besökaren på väg in och blir ett blickfång, minnande om en varelse stigen ur havet, en lykta eller farkost. Dess form i glas och brons med inspiration från djuphavsorganismer speglar en vision där biosfär och teknosfär flätats samman. Utomhus och inomhus knyts samman genom ett annat verk med koppling till havets och människans relation, Anna Lings Zostera marina (ålgräs) #4, som på sin centrala plats i huvudentrén möter besökaren som stiger innanför glasdörrarna.
Zostera marina är latin för ålgräs, en växt som återfinns bland annat i Anna Lings hemtrakter i Bohuslän. Ålgräset bildar ängar, som på havets botten utgör habitat för många av havets fiskar och andra organismer. Under årens lopp har övergödning starkt reducerat ålgräsängarna och klimatförändringarnas påverkan på den marina miljöns är tydlig. Med utgångspunkt i eget fotografiskt material av ålgräsängar har Ling med hjälp av tusch på rå linneduk i stort format skapat laveringar som kan likna både landskap och havsorganismer under lupp. Vid närmare granskning kan man se att de flytande penseldragens transparens och överlappningar skapar ett djup och verkets färgskiftningar blir tydliga. Här betonas det emotionella och politiska budskapet i ett för oss idag mycket angeläget ämne, oavsett livsform – vikten av en trygg uppväxtmiljö. I Zostera Marina är det ålgräset som får komma till tals, och det tycks ha en hel del att säga även oss människor.
På plan fyra, med utblicken över skärgården, återfinns en diptyk av Norrakollektivet, En plats försvinnande. Projektet har sin grund i en dokumentation av den för naturen förödande storskaliga gruvbrytningen i trakterna av Kiruna, men får med sin placering på Boverket en ytterligare dimension. I förhållande till den marina miljöns utsatthet minner fotografierna, precis som Anna Lings ”Ålgräs”, om den mänskliga brutalitet som formar våra egna och andras livsmiljöer, både på land och till havs.