”Vi behöver kliva ur vår roll som både räddare och förstörare”

En av sommarens sista varma dagar reser Maryam Fanni till Julita utanför Katrineholm för att besöka den skog som Fogelstadgruppen vistades i på 1920-talet, och som nu, hundra år senare, gjorts till ett offentligt konstverk. I projektet Skogen kallar låter konstnärerna Åsa Elzén och Malin Arnell 3,7 hektar skog tas ur produktion, genom att teckna ett 50-årigt arrendeavtal. 

Följ med på en skogspromenad med konstnärerna Malin Arnell och Åsa Elzén och skribent Maryam Fanni.

Genom Skogen kallar har konstnärerna skapat en fredad plats för skogens livskraft, och ett sammanhang för ett mångtydigt undersökande av invecklade samarbeten och beroendeförhållanden olika livsformer emellan. De menar också att det ska vara en plats för begär. Ett ord som kan betyda olika saker, dels att man hyser ett begär till något, men också att man begär som i att man kräver något.

– Först och främst handlar det om att träna på att uppmärksamma och upptäcka andra begär än de egna, begär som finns i skogen och som är väldigt starka. Det har att göra med handling och aktörskap. Ofta tänker vi på skog som en backdrop till mänskligt handlande. Men vi måste lära oss att se att det finns kraftiga begär här i skogen som pågår just nu – vi kanske bara ser stilla träd, men det pågår en massa saker som vi inte har lärt oss att få syn på.

– Sedan handlar det om vårt starka begär att den här skogen ska få leva. Och om en queerfeministisk historieskrivning, om begär som har dolts. Begär är drivkraft, det är något lustfyllt.

Under vår vandring passerar vi bland annat sumpskog och en glänta där granbarkborrarna lämnat träden kala, och kommer så småningom fram till Triangelstenen. Den är ett stort och påtagligt triangulärt stenblock som ligger på den lika triangulära tomten. Malin och Åsa har utsett den till ett monument, men ännu inte bestämt sig för om de ska göra något gestaltande tillägg till den eller låta den vara som den är.

Ambitionen med Skogen kallar är att undanröja mänsklig kortsiktighet och avverkning på platsen för all evighet. Inledningsvis ville konstnärerna köpa ett stycke skogsmark, men det satte juridiken stopp för eftersom uppdragsgivaren tillika myndigheten Statens konstråd inte får köpa fastighet inom ramarna för sitt uppdrag. Istället fick det bli ett 50-årigt arrendeavtal, med förhoppning om förlängning. Det finns en intressant spänning mellan idén om evighet, jordens historia och överlevnad – och det i jämförelse korta 50-årsperspektivet. Jag frågar hur skogen får dem att reflektera över tid.

– Skogens tid är cyklisk – det är hela tiden pågående, det lever och dör samtidigt. Vi människor ser ofta död som ett abrupt slut på någonting. Ett träd kan till exempel sägas ha en död på 500 år. Olika livsformer har olika förhållande till tidslighet och hastighet, känslan av tid som går.

– När vi undersökte om vi behöver äga skogen så var vi öppna med att vi behöver hjälp på något sätt, skulle till exempel kommunen kunna göra det till ett natur- och kulturreservat, ett kulturminnesmärke eller dylikt? Vi har varit intresserade av att se om det finns någon lämplig modell för att bevara skogen.

– Men det är en konflikt att vi behöver skydda skogen samtidigt som skogen ju skyddar sig själv hela tiden. Vi behöver kliva ur vår roll som både räddare och förstörare och i slutändan den som kan bestämma. Det här ger en övning i att tänka kring nya förhållningssätt.

Åsa Elzén har i ett parallellt projekt utforskat Fogelstadgruppen närmre, något som bland annat utmynnat i en utställning på Sörmlands museum. Men även i Skogen kallar är Fogelstadgruppens närvaro stark, både i platsens historia och hur deras tänkande inspirerat.

– De trodde inte att det var möjligt att lösa en fråga enskilt utan såg hur många olika frågor hängde ihop, och var tydliga med det. Demokrati-, freds- och jordfrågor var självklara för dem att arbeta med i relation till varandra.

– Vi har också pratat om Fogelstadgruppen som en grupp aktörer som kom samman från olika erfarenheter och delvis olika politiska agendor och ändå lyckades samarbeta under 25 år. Däremellan var de även kärlekspartners, bästa vänner, utvidgad familj och ibland ovänner. Det är inte bara deras yrkesgärningar som är viktiga utan också hur de levde och tänkte kring att komma samman.

Två av Fogelstadgruppens medlemmar, Elisabeth Tamm och Elin Wägner, författade boken ’Fred med jorden’ som publicerades på 40-talet. Denna skrift av en tidig miljörörelse har varit central för Åsa och Malin i det gemensamma arbetet.

– Redan när industrialiseringen av jordbruket och skogsbruket satte igång så varnade de för saker som pågår ännu. De förstod att det inte gick att kämpa för fred på jorden utan att också kämpa för fred med Det finns en tröst i att de formulerade de här sakerna så tidigt.

– De skriver att de är oroliga för ”mekanisering, specialisering och fart”, och de hoppas att morgondagens ideal ska bli ”självverksamhet – mångsidighet – tålamod.” Det här behöver vi lyssna på nu.

Maryam Fanni
Frilansskribent och doktorand i design