Redan från start hade uppdragen till konstnärerna ett prövande och utforskande upplägg. Jenny Berntsson och Ruben Wätte har fått genomföra två uppdrag var, ett 2019 och ett 2020. Projekten där barn medverkat var skapade som ett slags prototyper. I projekten ingick även samarbete med bildpedagoger och fritidsledare som kontakter mellan konstnärerna, skola, fritidsverksamheten och barn.
Olika konstnärliga processer prövas
Parkenhetens projektledare Mimmi Beckman är i sitt uppdrag intresserad av att utveckla hur de planerar barns lekmiljöer och hur de kan metodutveckla arbetet utifrån Barnkonventionen. Beckman ser att de konstnärer Örebro kommun nu engagerat arbetar på olika sätt. Hon ställer sig frågan om de olika sätten kan definieras i förväg och upphandlas. Var ligger skillnaderna i dessa konstnärskap?
Parallellt med själva konstprojekten har projektledarna i Örebro, Statens konstråds curatorer och konstnärerna fört samtal kring konstnärlig kompetens, kontroll och konstnärernas öppna processer.
Förväntningar på och bedömning av konstnärers insatser behöver reflekteras och ringas in i varje enskilt projekt. Både Berntsson och Wätte lägger stor vikt i medskapandet och dialogen i de samtal som förs med barnen under arbetet.
Fokus på barns medskapande
Jenny Berntssons praktik har sitt fokus i processen med de medskapande. Det som blir kvar är en konsekvens av ett konstnärligt arbete snarare än målet med arbetet. Hon menar att en kompetens som är kopplad till hennes arbete är att få fram kvaliteten i samverkan mellan dem som deltar. Det som sker, sker som ett resultat av en lyckad process; samtalen mellan barnen och det de berättar för henne.
Ruben Wätte ser på lek och konstnärligt arbete som något som sker i skärningspunkten mellan kaos och ordning. Han använder sig ofta av den bilden för att förstå dynamiken i ett projekt. Det är viktigt att förstå i vilka faser barnens medskapande har en relevant funktion. Idén till verket som utfördes 2019 växte fram och planerades i samtal och workshoppar med barn, men i tillverkningsprocessen var det professionell kompetens kring konstruktion och snickeri som behövdes. Efteråt har flera av de medverkande barnen sagt till Wätte att det var barnen som gjorde skulpturen men att ”de vuxna hjälpte till”.
– Barn är svältfödda på att få vara med. Eller att bli bemötta som människor utan att vuxna har en agenda med dem, säger Ruben Wätte. Genom att gemensamt reflektera över konstnärernas arbetssätt blir det lättare att koppla de kvaliteter beställaren vill uppnå i projektet till relevanta konstnärskap. Det var extra viktigt då Örebro parkenhet ville driva ett fördjupande utvecklingsarbete som sätter avtryck i planprocesser i ett längre perspektiv.
Konstnärlig praktik och arbetssätt
De båda konstnärerna menar att de hellre talar om sitt arbetssätt och praktik snarare än om sin konstnärliga kompetens. Kompetens är något man kan dela med sig av i ett samtal, en konstnärlig praktik är kopplad till görandet. Med uppdelningen mellan kompetens och praktik menar konstnärerna att det också finns olika mycket mandat. Om konstnärerna deltog i projektet som konsulter i ett kreativt arbete hade deras påverkan i projektet varit mer begränsad. Utifrån deras perspektiv är det konstnärens ansvar att se till att processen är fri. I relation till att se konsten eller konstnären som fri så är det med hjälp av konstnären som hela processen kan bli fri för fler. Projektet är ett exempel på hur en kunskapsutvecklande parallell diskussion kan föras. Det visar på behovet av och potentialen i att producera och distribuera kunskapsmaterial samt hur vi framåt kan arbeta med program som integreras i projekten.
