Borås kraftsamlar kring stadsdelen Sjöbo, som de senaste decennierna långsamt förändrats från en livlig ABC-stad till ett område alltmer präglat av socioekonomiska utmaningar. Kommunala och privata aktörer har under en treårsperiod samarbetat för vända trenden och stärka lokalsamhället. Ett ökat invånarengagemang och ett rikare utbud av kultur och andra aktiviteter hör till målsättningarna.
– Det handlar egentligen både om samhällsplanering och utveckling, framförallt i medskapande samarbete med de som bor och verkar i området. Det är ett innovationsprojekt där vi har laborerat och prövat oss fram, säger Pia Essunger, projektledare för Kraftsamling Sjöbo.
I dialog med invånarna har Kraftsamling Sjöbo etablerat ett invånarlabb i form av en mötesplats där invånare, föreningar och myndigheter kan samlas kring olika idéer. Och i förlängningen ett rum som invånarna kan användas för egna initiativ.
Bland idéerna finns önskemål om hinderbanor, diskgolf, förbättrad belysning, utvecklade rekreationsområden och mer kultur, såväl i form av ett upprustat hus för ändamålet som genom ett förbättrat generellt utbud. Genom Konst i stadsutveckling har också konstnären Apolonija Šušteršič anlitats för att göra en förstudie av området. Borås är känt för sina offentliga skulpturer, men har inte samma erfarenhet av att arbeta med processbaserad konst.
– Det är obruten mark för oss att arbeta på det här sättet. Jag tror att förförståelsen finns, men det finns nog en stor risk att man upplever att det inte blev så mycket. Det kommer att vara viktigt att förstå att effekten av de här processerna inte syns direkt, utan kanske mer om fem eller tio år. Vi hoppas få igång kreativiteten och aktivera de boende i stadsdelen, säger Sara Andersson, ordförande för kulturnämnden i Borås.
Apolonija Šušteršič framstår som en konstnär väl lämpad för uppgiften. Hon är inte bara professor i Konst och offentlig miljö vid Konsthögskolan i Oslo, utan har också skrivit en doktorsavhandling om ett snarlikt projekt som hon har utfört i tyska Hustadt.
Konstnären har tagit sig an Sjöbo ur ett brett perspektiv och har i samarbete med invånarlabbet sökt kontakt med boende i området under parollen ”Let´s talk about Sjöbo”.
I processen har konstnären också gjort en historisk kartläggning för att identifiera positiva värden som finns eller har funnits i området. En av slutsatserna som konstnären dragit är att Sjöbo torg tidigare var en plats fylld av aktivitet och möten, och att de boende i området gärna skulle se att torget återaktiveras.
– Sjöbotorget är en uppskattad plats med bibliotek och lite annat. Men det behövs mer. Tidigare fanns det till exempel en biograf, och många äldre människor har delat med sig av minnen från den. En idé är att organisera en filmklubb och hitta någon som vill driva den och kanske utveckla verksamheten kring den gamla Biograf Olympia. I ett nästa led ska vi söka efter människor som är beredda att engagera sig i saker som kan leda till varaktiga jobb längre fram. Jag vill gärna hitta någon som kan leda verksamheten vidare när projektet är avslutat, säger Apolonija Šušteršič.
Konstnärens olika förslag går i hög utsträckning ut på att aktivera stadsrummet på torget. Bland annat föreslår Šušteršič att man bygger tre temporära scener, med olika användningsområden beroende på årstid. Utombusbiograf, skridskobana och ljusterapi är några exempel.
Konsten är i sammanhanget en del av en större rörelse med det bokstavliga målet att lyfta ett område och skapa förändring till det bättre. Är detta något som ökar risken för att konsten instrumentaliseras eller begränsas? Nej, svarar Apolonija Šušteršič. Risken för instrumentalisering finns överallt. Också på museet och i konsthallar finns det ofta en politisk agenda som påverkar val av konstnärer och utställningar.
– Jag tror att man måste lämna den diskussionen. Konst och konstnärer måste tas på allvar för det de är, och för det de gör. Om min praktik behandlar de här ämnena så är det också mitt ansvar att inte låta mig instrumentaliseras. Om man arbetar som jag gör så måste man också vara medveten om att förhandling är en ständig del av processen. Om man har en idé eller vision så måste man också kunna förmedla den.
En kvalitet som ett konstnärsperspektiv kan föra med sig är en blick som är flexibel och tränad i att hitta kvaliteter i de informella sammanhangen, som annars riskerar att förbises av den formella planeringen. Men det är svårt, och kanske också kontraproduktivt, att bestämma exakt vad konsten bidrar med.
– Det är svårt att besvara frågan om vilken nytta konsten gör utan att låsa den och på så sätt minska nyttan. Det finns ingen manual. Men öppenhet, förståelse och en tro på att möjligheter kan yppa sig också där det förefaller omöjligt är delar av den konstnärliga processen, säger Apolonija Šušteršič.
Sebastian Johans
