I arbetat med att omvandla området runt Backaplan har Göteborgs Stad engagerat lokala konstnärer för att visa på kvaliteter som stadsutvecklingsprocessen behöver förhålla sig till. I projektet samarbetar Göteborg stad med Statens konstråd, det är en del utlysningen Konst i stadsutveckling inom regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst (2018–2020).
Regeringsinitiativet Gestaltad livsmiljö handlar i grunden om att skapa en helhetssyn på utformningen av de miljöer där vi lever våra liv. Arkitektur, form, design, kulturmiljö och konst ska samverka och bidra till att vi som medborgare känner oss inkluderade i och har möjlighet att påverka de rum vi vistas i. I förlängningen är målet ett mer hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle.
Om Gestaltad livsmiljö ska bli mer än en vacker avsiktsförklaring krävs en förändring av de planeringsprocesser som styr stadsutveckling och andra samhällsomvandlingar, en grundläggande förändring.
Ett förslag på hur denna förändring kan tänkas se ut har tagits fram på Backaplan i Göteborg, där stadsdelsförvaltningen Lundby i samarbete med lokala konstnärer och Statens konstråd har behandlat hela området som ett konstverk och utsatt det för vad som kan beskrivas som en konstnärlig förundersökning.
– Konstnären Hampus Pettersson har konstaterat att vi genom att utropa hela Backaplan till ett konstverk har gjort det möjligt att föra in konstens metoder i ett offentligt samtal kring platsen. Estetik och varande blir utgångspunkterna i en annans sorts utforskning och upplevelse av området. Det ger andra samtal och andra beslut, säger Barbara Ekström, drivande kulturstrateg på Stadsdelsförvaltning Lundby.
Det förhållandevis centralt placerade Backaplan består idag av en samling ganska anonyma ”köplador”, parkeringsplatser och kringbebyggelse. I framtiden ska det storskaliga handelsområdet förvandlas till blandstad. och bli Hisingens självklara centrum.
Redan innan Statens konstråds utlysning på temat Konst i stadsutveckling hade SDF Lundby sökt kontakt med en grupp lokalt verksamma konstnärer med ateljéer i området, med ambitionen att inventera kulturella värden på platsen inför en framtida kulturplan. Inom utlysningen hittades den form som projektet behövde.
Initialt engagerades två konstnärer, Hampus Pettersson och Christin Wahlström, för att samordna och utgående från sina egna konstnärskap driva konstnärliga efterforskningar och skapande aktiviteter tillsammans med andra konstnärer. Att en konstnär som bjuds in till en process av stadsomvandling ska arbeta med sitt eget konstnärskap är inte självklart.
– Arbetsuppgiften som vi fick var att programmera Backaplan för konst, och varken jag eller Christin hade en aning om vad det innebar. Det kanske kan handla om att skapa förutsättningar för ett levande kulturliv, om att inventera befintliga lokaler eller peka på behovet av ett utställningsrum. Skulle vi hålla på med konst, arkitektur, stadsplanering eller politik? Men vi landade i att vi höll på med en konstnärlig forskning och en förundersökning av området, som vi genomförde med konstens metoder, säger Hampus Pettersson.
Med sina yrkesmässiga nätverk som bas bjöd konstnärerna in till en organisk dialog med aktörer från konstvärlden. Utgående från plattformen Ångpannegatans processer har det genomförts en rad tillfälliga gestaltningar, olika typer av stadsvandringar, interventioner och workshops.
Här är det lätt att hitta exempel på tankar och perspektiv som knappast hade dykt upp inom ramarna för en mer konventionell planeringsprocess. Kompositören Fredrik Hagstedts musikaliska verk Spruckna linjer, Helande brus som bygger på tanken om att förflytta Kebnekaises fjällvärld till Backaplan kan tyckas abstrakt, men är på samma gång en ganska konkret beskrivning av en önskan om ”mentala friytor” som säkerligen många medborgare kan uppskatta i sin närmiljö.
– Kanske får man med sig värden som annars är svåra att få med sig i en planeringsprocess. Men det är klart att konsten riskerar att bli instrumentell, när man för in den i en instrumentell beslutsprocess. Det jag kan bidra med är min konstnärliga process, och sedan kan andra utifrån sina perspektiv kanske hitta lösningar i det jag har gjort och se hur man omsätter det till konkret dagspolitik och beslutsfattande, säger Hampus Pettersson.
De fysiska verk som har skapats utifrån plattformen har mött stor uppmärksamhet. Christin Wahlström förvandlade exempelvis en av Backaplans många parkeringsrutor till en linodling och skulptören Sara Lännerström byggde ett tempel av återvunnet tegel på en refug. Verken kan beskrivas som tydliga ingångar till samtal om markens värde och om cirkulärekonomi – teman som konstnärerna identifierat som viktiga för platsen. Det är också viktigt att se gestaltningarna som visuella artikuleringar av intryck och information som plattformen har genererat, menar Barbara Ekström, som tror att projektet kommer att ge eko också när Göteborgs andra förvaltningar planerar för den växande staden.
– Det vi har gjort är att vi har tagit med hela paketet. Det ni får är redskap för ett gemensamt lärande med konstnärliga forskningsmetoder och en kulturplanering där konsten följer med i planprocessen. Det handlar egentligen bara om att konstnärerna ska komma in i en ordinarie funktion, tillsammans med övriga delar som behövs för att planera stan. Men det är viktigt att de kallas konstnärer, de kan inte vara konsulter eller liknande. De är konstnärer och de gör konst, säger hon.
En lärdom är vikten av att engagerade konstnärer inte ska arbeta mot underförstådda förväntningar och behov. Beställaren bör vara tydlig med att konstnären själv identifierar sina frågeställningar. I Ångpannegatans processer görs därför vid sidan av kommunens slutredovisning en metodbeskrivning, där konstnärerna utifrån respektive praktik beskriver sin inblandning och erfarenhet. Det ger projektet en teoretisk ram som det oftast inte finns möjlighet att lägga medel på i samband med offentliga konstprojekt. Hampus Pettersson ser slutrapporten som sitt väsentligaste bidrag till projektet.
– Min roll har kanske varit att placera in projektet i ett sammanhang av konsthistoria och konstteori. Jag skriver om bland annat om minimalism, Fluxus och postmodernismen. För mig har det varit viktigt att koppla projektet till existerande konstdiskurser och discipliner, som ett sätt att förankra kunskapen lite djupare så att någon som inte kommer från konstvärlden hittar namn och referenser att följa om den vill fördjupa sig. Det är viktigt att avmystifiera konsten och visa att vi inte bara hittar på nya sätt att jobba i det offentliga rummet, utan att vi arbetar i en kunskapstradition.
Sebastian Johans
