En grupp personer tittar på en fallen trädrot ute i naturen.

Tre konstnärskap ger nya perspektiv på blivande stadsdel

HemOm ossVåra uppdragKunskapsnav offentlig konstKonst i stadsutvecklingKonstnärligt perspektiv tar plats i omvandling av GotlandsregementeTre konstnärskap ger nya perspektiv på blivande stadsdel

Region Gotland har tagit hjälp av specialister från konstfältet och konstnärer för att hitta nya och oväntade perspektiv i arbetet med att planera för en ny stadsmiljö. I projektet samarbetar regionen med Statens konstråd, det är en del utlysningen Konst i stadsutveckling inom regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst (2018–2020). 

En person i ett videomöte är en hybrid mellan människa och en tecknad fågel.
Bild 1 av 3. Under ett online-möte faller stadsarkitekten Region Gotland, Christian Hegardts blick samman med en teckning av Ingela Ihrman. Foto: Anna Norberg, BAC
Mitt i en entrehall, framför dörrar och en hiss, syns ett skrynklig fikonliknande objekt. En arm sticker ut ur fikonets mitt.
Bild 2 av 3. Ingela Ihrman, Tågandet i Visborg, Fikonet klyver sig. Foto: Anna Norberg, BAC
En grupp personer tittar på en fallen trädrot ute i naturen.
Bild 3 av 3. Introduktionsmöte med konstnärerna Nomeda och Gedimina Urbonas och Juri Markkula i Visborg. Foto: Anna Norberg, BAC

Om ett par decennier kommer ett gammalt regementsområde söder om Visby att rymma den nya stadsdelen Visborg. Med värdeord som hållbarhet, innovativa kretslopp och mobilitet är avsikten att bygga för framtiden. Men än är projektet i sin linda. Området har ännu varken detaljplan eller infrastrukturplan. Med samarbetet i Konst i stadsutveckling, och konstnärlig ledning från BAC – Baltic Art Center, har tre konstnärskap stigit in i processen i ett ovanligt tidigt skede. 

Konstnärerna Juri Markkula, Ingela Ihrman och duon Nomeda och Gediminas Urbonas har utifrån respektive kompetenser själva fått hitta sina sätt att arbeta inom projektet, och har via den konstnärliga ledaren Helena Selder och stadsarkitekt Christian Hegardt kommunicerat med en grupp experter från de mer ordinarie delarna av planeringsprocessen.  

Konstnärerna arbetar med väldigt olika uttryck, och det de har presterat inom projektet har en stor spännvidd. 

– Det är väldigt medvetet. Jag tyckte att det var bra att ha olika konstnärliga ingångar och kompetenser. Det är ett pedagogiskt syfte i sig. Vad kan man uppnå med de olika sätten att arbeta? Den här är en förstudie som har gett oss chansen att experimentera, säger Helena Selder. 

Juri Markkula har arbetat med ett relativt konkret gestaltningskoncept för områdets planerade stadspark. Resultatet är ett visualiserat gestaltningsförslag, ”ANNO MMXX” som bland annat består av en ruinlik portal mitt emot den föreliggande regementsbyggnaden. Förslaget tar upp linjer och material som redan finns på platsen, och har konnotationer till såväl de ruiner som finns i den kringliggande miljön och till engelska parker. Konstnären har också producerat några fullskalemodeller av delar av förslaget. 

Urbonas har valt att rikta in sig på naturen i området och den konstgjorda våtmark med dagvattendammar som kommer att byggas. ”The swamp observatory” är ett slags samling av samplad information och vetenskap som kretsar kring tanken på holobionter, det vill säga ekologiska helheter där alla arter samverkar, såväl människor som mikroorganismer. Projektet kommer att resultera i en app, där speciellt framtagna instrument eller tankemodeller ska stimulera samtal och tankar på temat. 

 En förskjutning av perspektiven finns också i Ingela Ihrmans ”Tågandet i Visborg”, där konstnärens egen arbetsprocess har mött, reagerat på och interagerat med den ordinarie planeringsprocessen. 

– Jag tror att det är bra att projektet innehåller en blandning av fysisk gestaltning, immateriellt och processbaserat konstnärligt arbete. Det är lättare att släppa fram det konceptuella när det kombineras med det konkreta, säger Helena Selder. 

Det tågande som Ihrmans titel anger är en ritual eller ett perfomance som har planerats utifrån de förutsättningar projektet erbjuder. Konstnären har interagerat med de professioner som finns i kommunens gestaltningsgrupp, och bland annat skickat dem bilder och objekt hon funnit relevanta. Det är fullt möjligt att uppföra tåget, men det väsentliga i sammanhanget är processen.  

För Ihrman, som är en konstnär som återkommande har sökt sig utanför konstens etablerade rum, har det tidiga projektskedet inneburit en fri ingång och en möjlighet att själv styra arbetet på ett relevant sätt. 

– Ett vanligt gestaltningsuppdrag med tydliga förutsättningar kan vara väldigt begränsande. Jag vill gärna jobba kontinuerligt och genom hela processer, och det har jag fått göra här. För mig har det varit viktigt att kommunicera att det jag levererar inte är ett konkret resultat, utan det jag delar med mig av är det som har hänt under min process. Jag har velat exponera gestaltningsgruppen för mitt arbete, precis som jag har fått ta del av deras, säger Ingela Ihrman, och tillägger att det konstnärliga arbetet ofta innehåller ett moment av osäkerhet som kan vara av godo i instrumentella planeringsprocesser. 

– I konst vet man inte alltid vad slutresultatet ska bli, och man vet inte alltid varför man gör det man gör. Det finns en öppenhet inför att inte veta. Det är nog annorlunda inom en profession som ingenjörens. Jag tänker att det är en träning att utsättas för konst, det kan mjuka upp ett behov av kontroll och tanken på att allt ska vara mätbart. Verkligheten är ju inte helt igenom mätbar. 

Det är också mötet mellan de etablerade planeringsprocessernas språk och konstens friare tilltal som möjligen blir det bestående efter experimentet i Visborg, menar stadsarkitekt Christian Hegardt. Mötet eller konfrontationen innebär också att den tolkande roll som Hegardt och den konstnärliga ledaren har haft är central. Ytterligare en lärdom är att konstens involvering i likhet med annan expertis skulle kräva ett längre tidsperspektiv än de två år som satsningen Konst i stadsutveckling har pågått.  

Slutsatserna hade kunnat bli tydligare om konstnärerna följt processen ytterligare något år. Den bro som successivt byggs mellan de diametralt olika professionerna har inte hunnit få riktig bärkraft inom de ramar projektet erbjudit, anser Hegardt.  

– Däremot kan man se projektet som en inledning till en intressant och kritiskt granskande process där konsten kommer in helt från sidan och vänder upp och ner på de begrepp vi arbetar med. Det kan vara värdefullt i en stadsbyggnadsprocess, tror jag.
– Vi talar ofta om att vi vill bygga den goda staden, och vill att alla ska arbeta i den riktningen, men det finns kanske inte alltid rum för ifrågasättande av vad den goda staden innebär. När en konstnär kommer in och ställer frågor om vem som egentligen ska bo här, och genom sin konst försöker illustrera tekniska förutsättningar som dragning av ledningar, då blir det ett sätt att nollställa sig inför det vi gör, och det är kanske först då man kan börja ställa de relevanta frågorna. 

Sebastian Johans