– Barnens bästa har legat till grund för hela projektet. Att förankra den konstnärliga processen hos eleverna har varit vår drivkraft.
Så beskriver Ýrr Jonasdottir, chef för Ystads konstmuseum, erfarenheterna av att arbeta med konstnärlig gestaltning för grundskolan Källan.
Fokus var alltså att involvera barnen och göra dem delaktiga i den konstnärliga processen. Tanken var emellertid aldrig att låta eleverna agera konstnärer, utan snarare att erbjuda dem insikter i och erfarenheter av konstnärligt yrkesarbete. Att konstnär är ett yrke och en samhällskompetens bland andra, förstod många elever först efter att ha deltagit i projektet.
I grundskolan Källan, kommunens första enprocentsprojekt, var målsättningen att låta konsten utgöra en naturlig del av den dagliga verksamheten och fungera som pedagogisk resurs. Därför stod valet mellan att antingen anlita dialogorienterade konstnärer eller att arbeta med konstpedagoger. Det senare visade sig mest verkansfullt, inte minst eftersom den pedagogiska dimensionen hos konstpedagoger är en självklar yrkeskompetens, men inte nödvändigtvis hos konstnärerna. Att respektera konstnärernas frihet, utan krav på interaktion, blev därmed möjligt.
Tack vare konstpedagogernas rutin, kunnighet och förmåga har den konstnärliga processen förankrats hos barnen, utan att de nödvändigtvis behövde sammanföras med konstnärerna. Tillvägagångssättet är också mer långsiktigt hållbart, eftersom konstpedagoger över tid kan anlitas för ständigt nya eller återkommande projekt; ett scenario som inte går att ta för givet när det gäller konstnärer.
En workshop inledde projektet, där deltagarna var elever på Källan. Sedan skapades en samverkansgrupp med representanter från kommunen, konstmuseet, byggbolaget och Statens konstråd. Stefan Ahlbäck, som under projektets gång var tillförordnad både som kommunens kulturchef och förvaltningschef, menar att den gemensamma hållningen var: ”Ska vi för första gången på 40 år bygga en skola i Ystad, måste det finnas konstnärlig gestaltning!”
Gruppen gav curatorn Elena Tzotzi i uppdrag att föreslå namn på lämpliga konstnärer. Hennes val föll på Rina Leide Løvaasen och Thale Vangen, som skissade på varsitt verk: Leide Løvaasens inomhus och Vangens på skolgården.
Rina Leide Løvaasens mål var att åstadkomma dialog med arkitekturen, utan att undervärdera mottagaren – det vill säga eleverna. Dessutom riktade hon in sig mot teman som kan inkluderas i undervisningen: hennes verk, fyllt med glasbitar som inkapslar kemiska föreningar, gaser och ägglarver låter associationerna gå till såväl astronomi som maneter, djupvattendjur och bläckfiskar.
– Som barn i Norge trodde jag konst var sådant jag såg på Nasjonalmuseet i Oslo: målningar i bruna nyanser som i mina ögon framstod som trista och intetsägande. Så vill jag inte att framtidens barn ska uppleva konst! Det är viktigt att unga får en lockande och stimulerande ingång till samtidskonst. Mitt konstnärliga uttryck verkar kunna åstadkomma det, kanske eftersom jag använder färger i mättade nyanser och igenkännliga detaljer, som påminner om naturens former och strukturer.
Thale Vangen beskriver hur skissarbetet präglades av en önskan om samspel mellan konstverk och barn. Borde skulpturen uppmuntra eller utmana deras rörelser? Var det viktigt att de kunde krama den? Gick det att krypa, hoppa eller glida på den? Bronsskulpturens form fick växa fram med utgångspunkt i taktilitet, rörelse och vattenvarelser. Målsättningen var att uttrycket skulle glida mellan figurativt och abstrakt.
Konstpedagogen Jasmine Cederqvist anlitades för att hålla tematiska workshoppar med skolans elever.
– Arbetet med konst ska inte förpassas till någon enstaka bildlektion, utan kunna vara övergripande i all undervisning, menar hon. Därför var det roligt att stimulera barnens förståelse om hur konsten knöt an till skolans namn Källan och dess placering.
Platsen, det vill säga Surbrunnskällan, har i Ystad historiskt förknippats med hälsa och livgivande vatten. Att konstnärerna arbetat med former och färger som påminner om vätska, havsdjur eller alger blev uppenbart i de konstpedagogiska övningarna.
– Vi utforskade material och tekniker genom att skissa, förklarar Jasmine Cederqvist. Inte bara med färgpennor, kritor och kol utan också med lera, eftersom handen och kroppen är grundläggande för förståelsen av tredimensionalitet. Tanken var att arbeta på djupet, fast ändå lekfullt. När gruppens yngsta är sex år och de äldsta tolv, måste alla kunna delta utan att teknik eller förmåga begränsar.
De konstpedagogiska insatserna ska regelbundet återkomma framöver, där grupper samarbetar i workshopparmed att visuellt, naturvetenskapligt och historiskt knyta an till Rine Leide Løvaasens och Thale Vangens gestaltningar. Önskemålet är att både barn och personal involveras – dels som en pedagogisk insats, men också för att skapa ambassadörer för konsten.
– Det är bara så häftigt, utbrister Ýrr Jonasdottir, att konsten inte bara plötsligt dimper ned för att sedan försvinna ur medvetandet. Vi ska inte släppa taget om allt, bara för att konstverken är klara. De måste få fortsätta leva och vara aktuella.
– Att förankra konstnärliga gestaltningar, kanske särskilt hos bild- och slöjdlärare, garanterar långsiktigheten, menar Jasmine Cederqvist. Dessutom är det fantastiskt när jag hör eleverna säga till varandra ”Jag ska bli konstnär när jag blir stor”. Om de tidigt i livet får erfara skapande och utforskande, sår vi ett frö i dem – som växer när vi kontinuerligt också erbjuder dem verktyg att arbeta vidare med.
Linda Fagerström
