På Mittuniversitetet i Östersund finns Katarina Pirak Sikkus offentliga konstverk Vájaldibme – Vandring. Verket beställdes av Statens konstråd för universitetet. Här berättar Katarina Pirak Sikku själv om sin process för att skapa ett offentligt konstverk.
När jag fick frågan om att få göra ett offentligt verk tackade jag tveklöst ja. Det här är något jag har velat göra sedan 1997. Jag var mycket och badade med mina barn i Kirunas simhall. Där fanns en vågig mosaikvägg. Jag studerade den och tänkte, en sån vill jag göra. När jag slutade på Konsthögskolan i Umeå våren 2005, var mitt verk på slututställningen en installation. Jag plockade ihop delarna av installationen och jag var nöjd. Inget fanns kvar rent fysiskt, förutom fotografierna på installationen.
Jag skulle fota när jag krossade de upphängda glasrutorna i installationen. På den tiden var det analogt foto som gällde. Ingen film fanns i kameran, så inga foton. Jag kan fortfarande känna stämningen in i rummet när jag stod med munskydd och skyddsglasögon med en hammare i handen. Det var en allvarlig stämning. Vi var fyra i rummet. Tidigt på morgonen, ingen annan hade kommit. Att det inte blev några foton är jag glad för.
Det händer något när man kommer till Jan Håfströms Glömda staden i Gildeskål, Nordland, Norge. Jag med min historia av dränkta hus under Vattenfalls byggnadsepok. De små samhällen som försvann efter Vattenfallsepoken i Jåhkåmåhkke. Där naturen tar över. Ovillkorligt. Gräset, sly och vide, är skoningslöst. När vi vänder ryggen till fortsätter naturen energiskt. Alltid en flödande källa till förändring. Något tar över vår plats, inte nödvändigtvis med det som stod där tidigare. Vår beslutanderätt har upphört.
En impuls väcks inom mig, kanske att städa, rycka ogräs, vide och sly. Eller bara sitta där och ge med sig. Ge sig för det större, det starkare. Det som vi inte rår över. Det är vackert att vara liten.
Några hundra meter bortom Håfströms verk ligger två byggnader. Ett thailändskt minihus, en klimatanpassad kopia av ett traditionellt hus utanför Chiang Mai i norra Thailand, och en goahte, torvkåta. Som kontrast till naturens övertagande så sjuder området av liv kring huset och kåtan. Ja, just denna dag gör det det. Konstnärerna Geir Tore Holm och Sössa Jörgensen är där med ett helt gäng, konstnärskollegor och ortsbor, som underhåller. Ny torv behöver läggas på kåtan. I det thailändska huset skuras golv och utomhuskaminen monteras ned för restaurering. Det plockas och det görs fint. Jag är där för att prata om mitt konstnärskap. Det blir sagt en del om spårlöshet. Mitt i ett bedövande vackert landskap mellan fjäll och fjord en vindstilla varm solig sommardag.
Den här spårlösheten har nu ersatts av en fascination av spår. De blir mer och mer permanenta. Jag gjuter mina fötter i tenn, efter Luleälv. Ibland blir de med in i ateljén, ibland lämnar jag dem. Mina fötter finns även i Markumeannu i Norge. Fastgjutna i sten och betong utomhus.
Så till verket Vájaldibme – Vandring som blev till 2019 på Mittuniversitetet i Östersund. Det är både bildligt och bokstavligt. Jag funderade mycket på området. Det gamla regementet där universitet ligger idag. Östersund är, uppfattar jag det som, en stad där mycket friluftsliv idkas. Fjällmarscher, fjällvandringar, tentor, studentliv, lumparliv, ja, livet levdes och levs. Vandringen som vi också gör som människor.
Jag ville pröva att teckna mina landskapsteckningar stort. Nu är de är ca 20 meter långa och 30 cm höga. Landskap har jag tecknat många år, under mörkertiden. Det finns något i mörkret. Något i den sovande naturen som lockar. Det grafiskt vackra. Framför, bakom, svart, vitt, nutid, dåtid. Nu tecknade jag dem under vårsommaren vilket var en stor utmaning.
Jag göt av mina egna fötter och de skulle skäras in i kalkstensplattor. Fötterna är gjutna i tenn. Tenn används mycket i det samiska hantverket. Jag ville möta de som använder rummet idag i form av min nakna fot. Jag ville vända min fot upp och ned med referens till det samiska dödsriket, Sájvvá. Det är ett rike som är likt vårt, upp och ned, möjligen bak och fram. De dåtida får möta de nuvarande och framtida.
Det handlar också om att lämna spår för framtiden. Idag har vi så många rättegångar om rätten till land och vatten. Ett ständigt bevisande att vi samer funnits. Och jag börjar var less. Så jag behöver hjälpa till att göra spår.
Verket består av 15 stockar utanför byggnaden. Virket kommer från Älvdalen och det nedlagda regementets skjutfält. Området som drabbades av den stora skogsbranden 2018.
Att veta varifrån jag fått materialet är viktigt för mig. Det är ett arv från min pappa, Lars Pirak, som hade en hornsamling. I samlingen fanns horn från hans morfars tid. Så att veta stockarnas ursprung gav mig en sådan glädje. I samband med det här ropade jag in en trumma gjord av min pappa. Stulen för länge sedan, men nu åter hemma. Rikt skuren och kraftig gravyr. Det ville jag återväcka. Som kontrast till den tunna gravyr i duodje som idag görs.
Men också vandringsstaven, den som många utsmyckar vid vilopauser och rastplatser. Och jag ville uppmärksamma de gamla som jag sett suttit och övningsgraverat på pinnar som sedan eldades upp.
Så jag har gjort en resa från att inte lämna spår till att lämna spår. Det har kanske med mitt ego att göra. Jag har levt fler dagar än jag har kvar att leva.
Katarina Pirak Sikku