Med konstverket Spånskiva utforskar Kristina Lindberg gränsdragningen mellan en nedbrytningsprocess och avverkning, och vad som förstås som naturenligt. Henne arbete utgår från en frågeställning om när mänsklig aktivitet i skogen slutar att kategoriseras som naturlig. Spånskiva är ett av verken som har köpts in till Coronasamlingen, en satsning som syftar till att stötta det svenska konstlivet under coronakrisen.
Spånskiva kom till på ett Artist in residence i Nyhyttan som Kristina Lindberg gjorde i samband med projektet Skogen mellan oss i Bergslagen under sommaren 2020.
– I en månad bodde jag i en stuga vid det gamla kurortshotellet på orten. Syftet var att undersöka hur arbete i skogen har sett ut genom tiderna. Det visade sig bli ett enormt researcharbete där olika kulturella, biologiska, ekonomiska och historiska lager överlappade varandra om vartannat, berättar Kristina Lindberg.
För att få i gång den konstnärliga processen började hon skulptera i grenar av olika träslag. Arbetet skapade restprodukt i form av högar med bark och sågspån. Kristina Lindberg har tidigare experimenterat med att ta fram eget byggmaterial av sammanfogat spillvirke. Hon sparade därför restprodukterna och började gjuta skivor av dem. Även mineraler från järnbruket, som återfinns i jorden på orten, fick ingå i verket. Zink, järn, krom och kol.
I Spånskiva används gjutharts som bindemedel. Kristina Lindberg berättar att hon tidigare har undvikit materialet eftersom hon sett det som onaturligt. När hon fick reda på att harts kommer från tallens kåda, men är så förädlad att den upplevs som onaturlig, beslöt hon sig för att använda det ändå.
– Den där flytande gränsen när material går från att vara naturliga till syntetiska, eller från levande till döda, är intressant att spekulera kring. Verket blev på sätt och vis en ögonblicksbild av processerna mellan nedbrytning och tillblivelse –något som alltid intresserat mig som skulptör.
Harts är en av trädets äldsta biprodukter i mänskligt skogsbruk och har sedan förhistorisk tid använts som ett slags fogmassa eller klister. Det är mycket hållbart eftersom det inte löses upp av vatten.
Kristina Lindberg prövar att placera sitt eget, och mänskligt arbete i allmänhet, i kretsloppet för att undersöka det vi gör i eller emot skogen som något naturligt. Kan avverkning betraktas som en form av nedbrytning? Även med det resonemanget kan vi närma oss de ödesfrågor som mänskligheten just nu står inför, i och med klimatkrisen.
– I skivan som uppstod återfann jag de tankegångar jag hade svårighet att greppa med ett så pass stort tema som ”Arbete i skogen” visade sig bli. Spånskivan pendlar mellan att visa en bild av skogen och att vara skogen, mellan att vara fullt synlig och samtidigt dölja. Att mineralerna jag hade använt också är pigment som målare använder i oljefärg slog mig först långt senare.
Liza Jernberg
Vikarierande samlingsregistrator, Statens Konstråd
Konstnärsbiografi Kristina Lindberg
Kristina Lindberg (f. 1981) bor och verkar i Örebro. Under 2021 är hon bland annat aktuell i ”Skogen mellan oss” initierat av Konstfrämjandet Bergslagen, samt grupputställningen ”Ett träd – ingen skog” på konsthall Bryggeriet i Nora.
