Vi har träffat konstnären Anneè Olofsson och pratat om hennes konstnärskap och konstverket Joint Custody. Det är ett av konstverken som Statens konstråd har köpt in till Coronasamlingen, en satsning på att stötta det svenska konstlivet under Coronapandemin.
Det finns beskrivningar som har lättare att fastna än andra. Särskilt inom konstens värld. ”Realist”. ”Romantiker”. ”Konceptkonstnär”. Ord som spikas fast som sammanfattning av ett helt och ofta mångsidigt flödande konstnärskap. Allra mest förrädiska är de beskrivande ord som utgår från en viss teknik. I och för sig kan en konstnär som målat hela sitt liv beskrivas som ”målare”, liksom en flitig bronsgjutare kan benämnas ”skulptör”. Men ”fotokonstnär” – vem är egentligen det? Anneè Olofsson är en som vet.
– Jag började jobba med fotografi på allvar i början av 2000-talet, säger Anneè Olofsson.
– Men jag har aldrig betraktat mig som en ”fotokonstnär”, jag har alltid arbetat tredimensionellt. Det är också så jag byggt upp mina fotografiska verk. Jag tycker inte konstnärlig teknik är så intressant. Allt handlar om vad man ser.
Anneè Olofssons motivkrets rör sig ofta inom en mycket personlig sfär. Hon blev tidigt uppmärksammad för sina bilder där hon samverkar med sin far, för det mesta i bildrum där personerna framträder i skarpt ljus, omgivna av en svart bakgrund. Det är en situation vi betraktar, en relation som naglats fast i evigheten bortom tid och rum.
–Det är jag och mina föräldrar men mest min pappa som syns i bilderna, berättar Anneè Olofsson.
– Men det är inte vår privata relation som är verkens tema, utan relationen mellan två människor som står varandra nära. En relation som dessutom förändras med tiden.
Förr eller senare händer det ofrånkomliga: en eller flera parter i relationen går bort, och plötsligt är inget som det en gång var. Anneè Olofssons far gick bort 2013. Hans fysiska närvaro finns där inte längre, men han existerar i form av alla föremål som funnits i hans närområde.
Året efter faders bortgång ställer Anneè Olofsson ut en lika enkel som gripande skulptur: en svartfärgad, hopfälld solstol. I utfällt skick utstrålar solstolen semester, sol och lättsinne. Nu möter den oss i en hopkrupen position, fasthållen i sitt komprimerade tillstånd av grova rep. Verket bågnar av energi, men den är innesluten och bunden. Den väntar på ett utlopp, ruvande i sitt eget inåtvända väsen. Solstolen har en egen bakgrundshistoria.
– Den var det sista föremål som fanns kvar när vi tömt min pappas dödsbo, säger Anneè Olofsson.
–Den gick inte att fälla upp, den hade fastnat på något sätt. Så jag tog med den på biltaket till Stockholm. Jag tycker att den har ett slags mänskligt utseende. Det blev naturligt att ge utställningen där den skulle vara med titeln Until tomorrow doesn’t always come. När de vi älskat försvinner tappar vi en tråd, men plockar upp en annan eftersom tingen de omgivit sig med fortfarande finns kvar.
Men tillbaka till ”fotokonstnären” Anneè Olofsson. I hennes verk är bildrummet så omsorgsfullt arrangerat att man kommer att tänka på det klassiska måleriets mästare. Symmetrier, siktlinjer, blickar och gester sitter där som resultat av en stark konstnärlig vision. Inget har lämnats åt slumpen.
– Från första stund inspirerades jag av de stora målarna, berättar Anneè Olofsson.
– När jag växte upp hade en mamma en bok om konsthistoria som jag bläddrade i hela tiden. Jag har samma känsla som äldre tiders konstnärer av att man måste göra saker på rätt sätt rent tekniskt. Men det räcker inte, det måste hela tiden finnas utrymme för det oväntade.
Ofta har det oväntade i Anneè Olofssons verk bestått i små detaljer som man först inte märker. Hon bjuder in oss i en bildvärld där vi till synes kan känna oss hemma. Men när vi väl kommit in inser vi att något inte riktigt stämmer. Verket Joint Custody tar sin början i något mycket konkret som alla kan ha en relation till: arvegods.
– Verket började med en grupp figuriner som min farmor ägde, berättar Anneè Olofsson.
– Min pappa hade ärvt dem och nu blev det min egendom. Så titeln Joint Custody beskriver egentligen precis vad det handlar om. Nu är jag tredje generationens ägare, men det känns som om vi äger dem tillsammans.
Figuriner tillhör de objekt i konstvärlden som företagit den mest hisnande av alla resor. Från att ha varit finkonst kring förrförra århundradet har de idag degraderats till loppisfynd med en sorgligt låg prislapp.
– Figurinerna avbildar ofta barn i blått och vitt och jag har alltid slagits av deras melankoliska karaktär, säger Anneè Olofsson.
– De har ett känslosamt, introvert drag som lockar min nyfikenhet. Jag hade tidigare gjort egna figuriner, så ämnet var inte främmande för mig.
Men ämnet i sig var inte en tillräckligt stark inspirationskälla för Anneè Olofsson. Figurinerna behövde kliva in i det fotografiska bildrummet för att befrias och finna sina egna uttryck. I serien av fotograferade figuriner har också ett osäkerhetsmoment skjutits in: en av figurinerna har ersatts av ett levande barn.
– Det tar dem ur historien och in i samtiden, säger Anneè Olofsson.
– Vi lever alla i en evig bubbla där dåtid och nutid existerar samtidigt. Att människor försvinner och att minnet ger föremålen liv är både naturligt och viktigt. Tiden är viktig, det är den som förändrar vår blick och skapar nya sammanhang.
Anders Olofsson
Samordnare konstkollektioner, Statens konstråd
Konstnärsbiografi Anneè Olofsson
Anneè Olofsson, (f. 1966 i Hässleholm) är en svensk konstnär och fotograf. Hon är utbildad vid Kunsthøgskolen i Oslo 1990-1994.
