När Statens konstråd av Sveriges riksdag fick uppdraget att projektleda arbetet med ett nytt monument över demokratins genombrott i Sverige och de fem första kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag aktualiserades frågan om hur vi i dag kan tänka kring ett nytt officiellt monument.
Uppdraget från Sveriges riksdag resulterade i verket Kom som du är!
Följande text är skriven av ansvarig curator Lotta Mossum och assisterande curator Ingrid Svahn och är en förkortad version av den text som ingår i antologin Offentligt minne, offentlig konst, som utges av Statens konstråd under 2022.
…
Utbrytningsförsök i monumentgenren
Hur kan demokrati definieras och ta form? Den senaste tidens utveckling i Europa visar med brutal tydlighet att demokrati inte kan förstås som något statiskt. I varje ny generation behöver vi vårda demokratin, se hur vi kan stärka den, inkludera fler och göra den mer motståndskraftig.
När Statens konstråd av Sveriges riksdag fick uppdraget att curatera ett nytt monument över demokratins genombrott i Sverige och de fem första kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag aktualiserades frågan om hur curatorer och konstnärer i dag i praktiken kan arbeta med ett nytt officiellt monument. Under de senaste åren har frågor kopplade till kollektiva minnen och representation i de offentliga rummen debatterats livligt internationellt. Polemiken har stått mellan vilka delar av vår gemensamma historia som hyllas offentligt och vilka delar som får stå tillbaka till förmån för en rådande historieskrivning.
Pionjärer på plats
Fler länder än Sverige har beställt, eller är i process att beställa, nya monument för att markera hundraårsjubileet av allmän rösträtt. Det svenska projektet avser att hedra de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin och Agda Östlund.
Även i andra länder har monument över framstående kvinnliga feminister och politiker under de senaste åren placerats på betydande platser. Ett exempel är konceptkonstnären Gillian Wearings Statue of Millicent Fawcett (2018) utanför det brittiska parlamentet, ett annat är skulptören Meredith Bergmans Women’s Rights Pioneers Monument (2020) i Central Park, New York. Dessa monument kommer i en tid då representation i de offentliga rummen är en aktuell samhällsfråga. Proteströrelser som Rhodes Must Fall och Black Lives Matter har synliggjort hur koloniala och rasistiska värderingar upprätthålls genom monument. Debatten har strävat efter förändring på en såväl strukturell som konkret nivå, innefattat både kritisk granskning och ikonoklastiska inslag. Vissa röster har förespråkat att kontroversiella monument bör avlägsnas medan andra har förordat omkontextualiseringar med hjälp av pedagogik och problematiserande skyltar. Debatten har också fört fram ett uttalat behov av att addera nya monument över personer som inte har fått en framträdande roll i den traditionella historieskrivningen.
Debatten har bland annat belyst hur viljan att korrigera kan medföra fallgropar när den inte leder till strukturell förändring på ett djupare plan – så kallad washing. Historikern Ulf Zander beskriver hur polemiken kan bli ännu mer infekterad när samhälleliga orättvisor, som ofta har djupa historiska rötter, inte försvinner med de monument som tas bort.[1] En annan forskare som berör ämnet är kulturteoretikern Sara Ahmed, som har forskat på mångfaldsarbete inom institutioner. Om representation förändras utan att man går på djupet för att få till verklig transformation, kan resultatet enligt Ahmed bli att mångfaldsarbetet stannar vid ett PR-arbete, och att det man utger sig för att förändra i stället reproduceras.[2] När mångfald presenteras som en enkel lösning och jämlikhetsarbetet stannar vid att ”prestera gott”, blir det snarare ett sätt att etablera och upprätthålla good will för institutionen.[3]
Sveriges riksdag har inte bara en betydande makt som den ledande politiska institutionen i landet, utan även en symbolisk makt i de offentliga rummen. På samma sätt har Statens konstråd kulturellt kapital vad gäller samtida konst och konst i offentliga rum. Genom att beställa och curatera de nya monumenten tillskrivs frågan om kvinnlig representation och den kvinnliga rösträtten vikt, men konstverken kan också sägas producera något i gengäld. Forskning om monuments historiska funktion visar att monument har fungerat som ett instrument för makthavare att stärka en kollektiv identitet, sporra till ytterligare prestationer och som medel för olika typer av offentlig fostran.[4] Det nya monumentet skulle genom detta resonemang kunna beskrivas som ett verktyg genom vilket de folkvalda vill utbilda om delar av den politiska historien som hittills inte har getts plats.
Den figurativa frånvaron
De kvinnliga pionjärerna hedras för prestationer i sina yrkesverksamma liv, i egenskap av att vara de första kvinnorna i ett för den tiden mansdominerat yrke. I projektet blev frågan om figuration och porträttlikhet central. Från beställarperspektiv fanns en stark önskan om att konstverket skulle representera de kvinnliga pionjärerna figurativt i beständiga material. Inom riksdagen finns en tradition av att avbilda tidigare politiker med porträtt, byster och statyer men det finns en brist på konstverk som föreställer kvinnliga politiker.
Forskning inom svensk konst- och genusvetenskap har synliggjort bristen på kvinnlig representation i den offentliga figurativa konsten och visar att de statyer som porträtterar kvinnor tenderar att vara anonyma, avklädda och i större utsträckning placerade i stadsparker.[5] Skulpturer som föreställer män är däremot oftare namngivna och placerade på symboliska platser till minne av en verklig historisk manlig person.[6] Genusforskarna Gärd Folkesdotter och Anna-Karin Malmström-Ehrling ser två dominerande teman för offentlig konst som skildrar kvinnor: den nakna och passiva kvinnan och den moderliga och vårdande kvinnan.[7] De står i kontrast till de teman som de finner bland skulpturer som föreställer män, det vill säga den arbetande mannen, den kände mannen och den idrottande mannen.[8] Samma studie visar att när den offentliga figurativa konsten gestaltar människors arbetsliv görs det främst genom porträttering av män. Författarna konstaterar att konsten verkar undvika att skildra kvinnor som är aktiva i någon form av arbete, eller som ses i en yrkesroll.[9]
Mot bakgrund av detta kan man förstå viljan att de kvinnliga pionjärerna ska framställas figurativt, samtidigt som det – med tanke på alla de uttryck och format som samtidskonsten omfattar – initialt skapade ett snävt curatoriellt rum.
Att förändra det förutfattade
Curatorsrollen inkluderar expertkunskap om såväl samtidskonst som aktuella diskussioner om konst i offentliga rum. Rollen innefattar också att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett konstnärligt arbete i ett ofta mycket komplext sammanhang. I processen med att ta fram ett nytt permanent offentligt konstverk blir skilda perspektiv och olika förväntningar konfronterade och belysta från olika håll – i detta fall bland annat genom den statliga förvaltning som initierar uppdraget, den professionella konstexpertisen som ansvarar för att driva projektet, den konstnär som tilldelas uppdraget, samt via de förväntningar som finns från den mottagande allmänheten. Konstvetaren Tanja Schult lyfter i sin forskning om monument hur figurativa skulpturer som porträtterar legendariska politiska ledare har förknippats med totalitära regimer och politisk propaganda, och att formatet efter andra världskrigets slut har ansetts problematiskt.[10] Vidare har konstkritiker under lång tid uppfattat den figurativa skulpturen som passé, kopplad till så kallad ”delayed historicism” – särskilt monument som placerats på hög piedestal och där porträtten är väldigt naturalistiska.[11] En curatoriell kärnfråga blev att både stödja idén om ökad kvinnlig representation i de offentliga rummen och samtidigt problematisera den konservatism som blev synlig. För om kravet på att de kvinnliga pionjärerna ska representeras figurativt hindrar en bredare genomlysning av vad ett monument kan vara (annat än i själva representationsfrågan) finns en risk att det upplevs förlegat och förlorar sin samtidsrelevans.
I samtal med platsen
Den valda platsen – Riksplan i Stockholm – definieras av ett komplext samspel mellan offentlighet, symbolisk makt och politisk styrning. Vad kan läggas till som aktiverar denna plats? Inom psykoanalysen används begreppet intervention för att beskriva analytikerns utsaga, som just genom att vara något annat och främmande kan bana väg för nya konstellationer i analysandens tankevärld. Permanent konst kan på ett liknande sätt utmana och förändra betraktarens förutfattade meningar när samverkan mellan konst, arkitektur och sammanhang får verka över tid. En konstnärlig intervention kan på så sätt bryta upp läsningen av en plats.
Riksplan har med sin centrala placering mitt i Stockholm en dubbeltydig karaktär, både lite avsides och mitt i händelsernas centrum. Omringad av Riksdagshuset, Slottet och Operan är det en plats associerad med makt, pengar och resurser. Den har en närhet till de äldsta delarna av Stockholm men också till bankpalatsen runt Kungsträdgården och kommersiellt dominerade stråk. Ur annan synvinkel är Riksplan neutral i den meningen att det inte finns andra figurativa skulpturala uttryck i parken.[12]
Konstens svar på en omöjlig uppgift
Inom samtidskonsten existerar formtraditioner sida vid sida, och det finns många olika sätt att arbeta med representation. Figurativ representation behöver inte stå i motsatsförhållande till konceptuella uttryck. Det vinnande förslaget Kom som du är! av Astrid Göransson föreslår en konceptuell och hantverksmässig helhet. I flera decennier har konstnären arbetat med en kombination av figuration och deltagarbaserad konst. Hon ansluter sig på så sätt till de konstnärer som sedan 1960-talet har använt sig av sociala relationer som ett sätt att föra konsten närmare vardagslivet. I Kom som du är! går två kvinnor från 2000-talet i brons på en stensatt stig som leder mot Riksdagshuset. Stigen kan symbolisera det kollektiva arbete den kvinnliga rösträttskampen innebar. På en bricka – en scen – bärs de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna fram. I Göranssons gestaltning framträder de fem med en detaljrikedom och individualitet som står i kontrast till konsthistoriens många anonyma och passiva kvinnor.
En viktig del av Göranssons skissförslag är en ”artist book” med titeln Rundor, som innehåller riksdagens lokalvårdare och säkerhetsvakters teckningar av sina dagliga arbetsrundor, minnet av rörelsen under arbetspasset. Rundor fångar in den dagliga omsorg som är en grundläggande premiss för riksdagsledamöternas arbeten. Här finns en koppling till konstnären Mierle Laderman Ukeles, en feministisk och konceptuell pionjär inom performancekonsten i 1970-talets New York. Ukeles förde upp städning, rengöring och underhåll på den konstnärliga agendan.[13] Genom att utmana den värdeladdade uppdelningen mellan utveckling och underhåll lyfte hon fram det repetitiva och med kvinnor förknippade lågstatusarbete som är en förutsättning för mänskligt socialt liv. Idéhistorikern Anders Burman visar att det i den grekiska antiken – demokratins påstådda vagga – fanns en dikotomi mellan det offentliga (polis) och det privata (oikos). Endast fria män fick ägna sig åt det demokratiska politiska arbetet, medan kvinnor och slavar var hänvisade till den privata sfären, hushållet.[14] Hannah Arendt citeras: ”hushållets bemästrande av livsnödvändigheterna utgjorde förutsättningen för friheten i polis”. Denna medvetenhet om det ömsesidiga beroendet mellan det offentliga och privata, och att inte betrakta dem som uteslutande varandra, återfinns hos både Ukeles och Göransson. En parallell till demokratibegreppet framträder; precis som i vardagslivets omsorg och återkommande städning behöver demokratin ständigt vårdas. Ett enträget evighetsarbete.
De internationella initiativ för fler offentliga monument av historiskt betydelsefulla kvinnor som denna text tar upp visar på att det idag finns utrymme och en institutionell vilja att förändra de strukturer som tidigare hindrat just dessa personer från att lyftas fram. Vems historia hör hemma i offentligheten? Frågan har inget entydigt svar och blinda fläckar behöver fortsatt utforskas i varje ny generation.
Det curatoriella arbetet har till stor del handlat om att bredda det konstnärliga manöverutrymmet och att ge plats för samtida konstnärliga strategier. Göransson är en modellerande konstnär med ett starkt formspråk, präglat av skulpturala hantverksmässiga kvalitéer. Konstverket består av tidlösa material som sten och brons vilka är förknippade med en klassisk monumentgenre. Vad som särskiljer Göranssons konstverk från traditionen är att det kombinerar det biografiska materialet med konceptuella delar som tillför flera betydelselager. Göranssons arbete synliggör och utmanar dikotomier som modellering/konceptkonst, figuration/abstraktion och tillfällig/permanent. Så bidrar konstnären till att generera spelrum för tillvarons komplexitet och många nyanser, vilket möjliggör en mångfald av läsningar och tolkningar som tillåts skifta över tid. Även när det gäller en så belastad tradition som monumentgenren.
…
[1] Ulf Zander, När spåren förskräcker. Visualiseringar av gränssättande händelser, ur katalog till utställningen Memory Matters, Skissernas Museum 2018–2019
[2] Sara Ahmed, On Being Included – Racism and Diversity in Institutional Life (Durham: Duke University Press, 2012) s. 33–34, s. 143
[3] Ahmed, s. 102–105
[4] Jessica Sjöholm Skrubbe, Skulptur i folkhemmet. Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940–1975 (Stockholm: Makadam förlag, 2007), s. 114
[5] Sjöholm Skrubbe, s. 146, s.297
[6] Ibid.
[7] Gärd Folkesdotter & Anna-Karin Malmström-Ehrling, Spegel, gravsten eller spjutspets? Offentlig konst och genus (Uppsala: Skrifter för centrum för genusvetenskap, 2007) s. 41–47
[8] Jbid.
[9] Folkesdotter & Malmström-Ehrling, s. 66
[10] Tanja Schult, A Hero‘s Many Faces, Raul Wallenberg in Contemporary Monuments (London: Palgrave MacMillian, 2012), s. 12
[11] Schult, s. 287 – 288
[12] I närområdet finns dock flera klassiska monument och skulpturer som Moder Svea högst upp på Riksdagshusets fasad (1904), Carl Milles Solsångaren (1927) vid Strömparterren och Gustav II Adolfs ryttarstaty (1796) på Gustav Adolfs torg.
[13] Patricia C. Phillips, Making Necessity Art – Collisions of Maintenance and Freedom, ur katalog till utställningen Mierle Laderman Ukeles, Queens Museum 2016–2017