Samtidigt som stämningen kring den lilla gården tätnade, började en speciell form träda fram på den tomma platsen. Vad som exakt framkallade den vet jag inte. Men den var mycket tydlig: ett fartyg. Gårdens form kan ha spelat in. Att jag för länge sedan sett en utgrävning i grannskapet: fragment av kajplatser och pålverk. Hur som helst låg ett skepp ankrat innanför järngallret. Jag kände att den idén skulle bära.
Det intressanta och förvånande är att vissa idéer tycks dra till sig material som blir viktigt och ibland avgörande för projektets utveckling. Kort efter besöket på Stora Gråmunkegränd hamnade just ett sådant material på mitt ateljégolv. En flanellograf från en frikyrka i Småland som använts i söndagsskolans undervisning. Bland de nötta och urblekta bilderna fanns Noaks ark som återförde mig till min egen barndom i 1940-talets Örebro och Emanuelkyrkans söndagsskola.
Den gammaltestamentliga katastrofen kändes plötsligt mycket aktuell. Arken och Syndafloden fick ett starkt symbolvärde vilket förstärktes av närheten till den s.k. Demokrativerkstaden vars fönster vetter mot innegården. Ett skepp – liksom en demokrati – är beroende av att alla vet sin plats och sitt uppdrag inom kollektivet. ARKEN skulle vara en daglig påminnelse om denna gemenskap. På samma gång rymmer arkens form sin egen motpol: undergången, döden. Liv och död under samma tak.
Järngallret kring arken är inte motiverat av risken för skadegörelse. Dess ogästvänliga utstrålning är avsedd. Egentligen har jag inte alls velat göra en skulptur utan ett gammaldags monument. Ett skyddsrum för något ”heligt”.
JAN HÅFSTRÖM