De tillverkade sittkuddar till en hel publik, de byggde en scen, de skapade en stor lysande näsa och sydde upp en klänning med kulturhusets verksamheter broderade i silver. Slutligen var det dags för kulturminister Alice Bah Kunkhe att trycka på knappen: “Vilken jättenäsa!”
Kulturhuset mitt framför näsan invigdes med ett performativt konstverk av Per Sternbeck och Sanna Rantamäkki. Båda är aktiva inom det lokala föreningslivet och har varit drivande i Konst händer i Jordbro.
Framträdandet började med att Per Sternbeck presenterade projektet, Jordbro kultur- och föreningshus och även det framtida kulturhuset, allt ackompanjerat av Sanna Rantamäkki på triangel. Som avslutning gjordes en parafras på Nyårsklockan och uppvisningen följdes av rungande applåder och hurrarop.
Unga som gamla hade hittat till Jordbro kultur- och föreningshus på tisdagen och publiken satt bekvämt på de hemgjorda kuddarna framför scenen. Danskollobarnen sjöng och Haitam och Showsufidans bjöd på dansföreställning.
Under invigningen berättade Liza Fior från Muf architecture/art om deras roll i Konst händer i Jordbro, Meeri Wasberg som är ordförande i Kommunstyrelsen i Haninge höll tal och kulturminister Alice Bah Kuhnke (ABK) deltog i ett offentligt samtal med Per Sternbeck (PS). Där fick hon chans att förklara varför hon startat Konst händer:
PS: Vad anser du som minister att kulturens uppgift är i dag?
ABK: Kulturen har bara en uppgift och det är att vara i sitt egenvärde, och det kan kräva en del diskussion för att förstå det men min uppgift som kulturminister är att försvara det. Kulturen har inte till uppgift att vara till nytta för någonting annat än sig själv. Och det kräver ett försvar. Sen är det så att kulturen kan ha effekter och konsekvenser; ibland kan vi gråta, ibland provoceras vi och skakas om, och ibland blir vi bara glada men det är en konsekvens av egenvärdet […] Det här centralt och varje dag kämpar jag för att politiker, som jag själv, inte ska styra kulturen eller påverka den i en viss riktning utan vi måste vara modiga och låta kulturen ta de vägar den tar sig. Det är det som konsten och kulturen kräver av oss.
(Applåder från publiken)
PS: Men då måste jag fråga dig, det är ju du som har kommit på det här med Konst händer, som riktar sig till vissa ganska socialt utsatta områden, ville du inget med den här satsningen menar du?
ABK: Jo, men det jag ville var just att skapa den här friheten […] Det kostar att gå på teater, det kostar att gå på bio och musikkonserter och vi vet att de som är stora kulturkonsumenter är de som har pengar eller har föräldrar som är stora kulturkonsumenter. Därför ville jag och regeringen skapa mer möjligheter till fler människor att ta del av kultur […] i socioekonomiskt svagare områden, där vi vet att det bor människor som inte har lika mycket pengar kvar i slutet av månaden.
ABK: Men vi bestämde inte exakt hur det skulle bli […] i olika delar av landet, det har uppstått helt olika projekt och olika idéer, som tack vare Konst händer har blivit verklighet. Och det är det som är så viktigt att jag inte satt på min kammare och sa att alla ska göra en sån här föreställning, eller alla konstverk ska se ut precis såhär, vi satte konstnären i centrum och föreningarna i centrum. Vi sa uttryckligen att kommuner inte får vara huvudmän för de här pengarna just för att jag var rädd för att politiker skulle styra och att det skulle smalnas av.
Efter samtalet överlämnades en gåva till kulturministern, och den klänning som Azita Kalantarzadeh sytt med namnen på kulturhusets verksamheter visades upp. Azita Kalantarzadeh hade också tillverkat kuddarna, som skulle göra “det hårda mjukt” i Jordbro.
PS: Nu ska vi förflytta oss från den här scenen, den upplysta scenen, för att vanligtvis är det inte såhär ljust i Jordbro. […] Det har vi velat råda bot på genom att se till att en lampa som inte har fungerat på flera år faktiskt börjar lysa – men det på vårat sätt. Så Alice skulle du vilja förflytta dig till den där lampposten där.