Bröd, frusna ögonblick och spår av klippväggar återfinns bland verken i konstkollektionen på Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Äldre verk samsas med samtida och väcker frågor om det eviga, det sakrala och det vardagliga.
När konstkonsulten Anne Pira mötte byggnaden Humanisten upplevde hon att byggnaden saknade ett centrum, att hon rörde sig i rummen som liknade vindlande gränder men med plötsliga öppningar av torg eller utsikter. Till denna miljö skapade hon tillsammans med en samrådsgrupp konstkollektionen som består av totalt 25 verk av 15 konstnärer.
Sedan tidigare fanns här målningar av Lennart Didoff, Lage Lindell, Erland Cullberg och Lars-Olof Loeld som fått nya placeringar, samt den keramiska skulpturen Knäckebrödet av Hertha Hillfon. Den kompletterades med en annan brödskulptur av Hillfon och nu står de båda verken i entrén. Anne Pira berättar att Hillfon ofta arbetade med det vardagliga, men att verken ger intryck av att vända sig mot det sakrala och eviga.
– Jag ser skulpturerna som ett slags prefix till de olika humanistiska ämnena. Brödet, som en i alla kulturer inte endast existentiell symbol utan även en nödvändig realitet.
Verken i kollektionen förhåller sig på ett eller flera sätt till varandra. Däremot är det, med undantag för Hillfons skulpturer, i princip inte möjligt att fysiskt uppleva mer än ett verk åt gången. Anne Pira menar att mellanrummet mellan verken skapar ett sammanhang. Hon beskriver också att de olika verken bär på flera formlikheter, framför allt återkommer cirkeln som finns i brödet av Hertha Hillfon och i Katja Larssons skulptur Herkules. Där är avgjutna bildäck staplade på varandra och bildar en kolonn, de är gjorda av terrakottafärgade jesmonite, ett gjutmaterial blandat av akrylplastpulver och gips. Tittar man noga ser man spår från klippväggar i däcken. Herkules är placerad på ”mingelytan” i anslutning till hörsalen och Antikmuseet.
Till vänster om entrén på väg bort mot biblioteket hänger ett stort fotografi av en skolklass. Pojkarna i Chemnitz är ett verk av Elisabet Moritz. Pojkarna i Chemnitz är i verkligheten nästan precis så stora som på fotografiet. I fotografiets nedre del syns den främre radens smala ben och fötter. Alla skorna. Året är 1939.
Längst bort i huset, sett från huvudentrén, i ett trapphus med vita väggar, hänger en målning av Marianne Lindberg de Geer. Målningen, ett självporträtt med titeln Marianne som man, är målat i två kontrasterande färger, rött och grönt. Målningen är porträttlik men överdimensionerad. Ansiktet täcker helt den 250×120 cm stora bildytan. Bilden är realistiskt målad efter fotografisk förlaga, möjligen ett passfotografi.
Anne Pira berättar att hon tänker på Warhols screenade verk av Ingrid Bergman och Jackie Kennedy, men också på gamla tvåfärgade veckotidningsbilder. Ögonen och blicken är, om inte ett tema, så i alla fall något som varit centralt i de flesta av Lindbergs verk. Gåendes upp i trapphuset faller blicken ner på oss.
– Generellt är ett verks placering i rummet mycket viktigt. Siktlinjer, infallande ljus, rummets proportioner – allt har betydelse. På vilken höjd verket hängs spelar roll. Möter jag verket ansikte mot ansikte eller hur ser relationen mellan oss ut? Frågar sig Anne Pira.
Utöver kollektionen finns också det permanenta verket The Orchard of Resistance av Meric Algün som installerades 2019 samt Claes Hakes skulptur Solringen, som står utanför byggnaden. Båda producerade av Statens konstråd. Arbetet med kollektionen för Humanisten började 2018, men på grund av bland annat pandemin togs byggnaden i bruk först 2021.
