Arne Jones var en av de viktigaste svenska skulptörerna under 1950-, 60- och 70-talen. Vertikal komposition utfördes i nära samarbete med Klas Anshelm, den arkitekt som ritade fysiologiska institutionen – byggnaden som skulpturen interagerade med. Skulpturen skulle svara på en programförklaring som efterfrågade ”tillförsikt och obändig frihetskänsla” och kom till när minnena från andra världskriget var nya och levande. En person som var drivande i frågan var Georg Kahlson, professor i fysiologi och en av de få öppet antinazistiska professorerna i Lund. Skulpturen har varit omtyckt i Lund och sedan den skadades 2011 har den funnits en opinion för att reparera verket. Först nu har det blivit möjligt tack vare ett samarbete mellan Akademiska Hus, Lunds universitet och Statens konstråd.
Inspiration för arbete med nyare kulturarv
Men att arbeta med återskapandet har inte varit helt enkelt. De rester som fanns kvar efter stormen har varit svåra att avläsa information ur. I stället har historiska källor och arkiv varit viktiga, inte minst material som idag finns på Skissernas Museum. Arne Jones dotter Ditte Jones har varit central i projektet och bistått med information om hur konstnären arbetade. Många olika yrkeskategorier har sedan varit involverade i att ta fram den nya Vertikal komposition.
Björn Norberg är ansvarig curator på Statens konstråd. Han beskriver att arbetet har varit som att lägga ett avancerat pussel.
Den ursprungliga skulpturen var i koppar – ett material som de senaste åren blivit attraktivt för tjuvar. Därför fanns ett önskemål om att skapa det nya verket i ett mindre stöldbegärligt material. Efter att ha jämfört med Arne Jones skiss, diskuterat med Ditte Jones och jämfört med historiska källor föll valet på ett av de material som Jones presenterat i sin skiss. Förutom koppar var dessa järn, rostfritt stål eller aluminium. Ditte Jones gillade inte idén med aluminium som efter tid visat sig ha en mindre tilltalande patina. Hon menade att en av de viktigaste hantverksmässiga insikterna var hur Arne Jones utförde skulpterandet – han gjorde detta själv och mestadels med hjälp av veckad kopparplåt ovanpå en stålstruktur. Detta gav en levande yta till skulpturen som hon ville behålla, berättar Björn Norberg.
Många yrkeskategorier involverade i återskapandet
– De bilder som finns och de delar vi kunnat undersöka har legat till grund för en metod för hur vi ska kunna återskapa skulpturen. Vi har också skannat in en modell av skulpturen som finns på Skissernas Museum (väl medvetna om att den inte till 100% överensstämmer med skulpturens slututförande). Denna låg sedan till grund för en 1:1-modell i gips. Marc Rizell och Viggo Wichmann som har utfört plåtarbetena i skulpturen, har kunnat arbeta efter denna och försökt överföra alla de ursprungliga plåtslagarmetoderna. Innan dess har vi också låtit byggnadskonstruktörer räkna och rita en bärande konstruktion som kan göra konstverket hållbart för framtiden. Några av de svårigheter som uppstått under projektet har varit att hitta hantverkare som klarat själva hantverket. Projektet som sådant är unikt och kan fungera som en förebild.
