Arken

För många förknippas Jan Håfström med hans alter ego Mr Walker. I Järnvägsparken nära Centralen i Stockholm finns numera en monumental Mr Walker. Med lätt steg beger han sig mot okända platser. Både Stockholm och Håfströms konstnärskap rymmer en rad skiftande gestaltningar. Fortsätter man från Järnvägstorget mot riksdagskvarteren kommer man till Gamla stan. Den som slinker in i det trånga vimlet och tar av från den förtätade Västerlånggatan ner längs Stora Gråmunkegränd står strax alldeles nära den magiska Arken. Konstverket Arken är av ett helt annat slag än Mr Walker, men väldigt mycket av Håfströms konstnärskap.

Curatortext Kristina Möster Nilsson

Känslan för skutan, närvaron av tjära och virke, har följt Håfströms konstnärliga arbete. I det tidiga konstnärskapet finns formen av skeppet och sarkofagen i objekt och måleri. I bokform återfinns skeppet i Loggbok (1993), en poetisk betraktelse över havet, resor och fartyg. Därför kanske det inte är så märkligt att Håfström redan vid sitt första besök på Stora Gråmunkegränd framkallade en vision av en ark med buktande form och tyngd av kravellbyggd furu.

Atmosfären i gränden är alldeles sin egen. Gränden tillhörde en gång skinngarvarnas kvarter. Sorl från dåtid och nutid blandas i gränden, då liksom nu rör sig ljuden av arbete och människor mellan huskropparna. Där huskonturerna släpper in himlen spirar Riddarholmskyrkans torn. Stanken som under medeltiden troligen dominerade gränden är ersatt av en lätt doft av tjära. Doften kommer från träarken struken med roslagsmahogny. Trots att Arken så nyss kom till gränden finns känslan av att den alltid har funnits där. Det är en del av den håfströmska magin, i hans konst upphör tidsformer att gälla, tidsfragment sammanfogas till något som kanske är nytt men som de flesta med förvåning undrar om de inte såg på platsen redan när de passerade där som barn. Arken var menad för Stora Gråmunkegränd.

Arken är en vacker och stark metafor, Håfström beskriver den själv i ”Kommentar till Arken”. Men Arken är även en imposant fysisk uppenbarelse. En kropp lika mycket som en ark. En helgedom lika mycket som ett monument i Gamla stan. Furuarken vilar omgärdad av stål och granit. Från Stora Gråmunkegränd sänder den en hälsning till framtida generationer om samarbete och medmänsklighet.

Jan Håfström, född 1937, är utbildad vid Lunds Universitet och Kungliga Konsthögskolan. Håfströms konstnärskap är på många sätt banbrytande, inte minst är han en konstnärlig inspiratör som rör sig över flera konstformer. Hans konst har en stor internationell publik och han har vid flera tillfällen representerat Sverige på Venedigbiennalen. Arken är ett av få offentliga konstverk av konstnären. Jan Håfström är bosatt i Stockholm.

Kristina Möster Nilsson, Curator

Jan Håfström om Arken

Det som slog mig när jag första gången såg platsen var det tydligt avgränsade rummet. Långsträckt bakom galler av järn liknade det någon sorts vitrin där man visar märkliga och sällsynta föremål. En museal känsla kan man säga. Närheten till Riddarholmskyrkan förstärkte den ”historiska” atmosfären ytterligare. De kungliga sarkofagerna i sina gallerförsedda gravkor har alltid fascinerat mig. Platsen var således inbjudande på något sätt men på samma gång en aning farlig vilket kändes som en utmaning. Jag bestämde mig för att anta den.

Samtidigt som stämningen kring den lilla gården tätnade, började en speciell form träda fram på den tomma platsen. Vad som exakt framkallade den vet jag inte. Men den var mycket tydlig: ett fartyg.  Gårdens form kan ha spelat in. Att jag för länge sedan sett en utgrävning i grannskapet: fragment av kajplatser och pålverk. Hur som helst låg ett skepp ankrat innanför järngallret. Jag kände att den idén skulle bära.

Det intressanta och förvånande är att vissa idéer tycks dra till sig material som blir viktigt och ibland avgörande för projektets utveckling. Kort efter besöket på Stora Gråmunkegränd hamnade just ett sådant material på mitt ateljégolv. En flanellograf från en frikyrka i Småland som använts i söndagsskolans undervisning. Bland de nötta och urblekta bilderna fanns Noaks ark som återförde mig till min egen barndom i 1940-talets Örebro och Emanuelkyrkans söndagsskola.

Den gammaltestamentliga katastrofen kändes plötsligt mycket aktuell. Arken och Syndafloden fick ett starkt symbolvärde vilket förstärktes av närheten till den s.k. Demokrativerkstaden vars fönster vetter mot innegården. Ett skepp – liksom en demokrati – är beroende av att alla vet sin plats och sitt uppdrag inom kollektivet. ARKEN skulle vara en daglig påminnelse om denna gemenskap. På samma gång rymmer arkens form sin egen motpol: undergången, döden. Liv och död under samma tak.

Järngallret kring arken är inte motiverat av risken för skadegörelse. Dess ogästvänliga utstrålning är avsedd. Egentligen har jag inte alls velat göra en skulptur utan ett gammaldags monument.  Ett skyddsrum för något ”heligt”.

JAN HÅFSTRÖM