I projektet Superstruktur utforskar designgruppen Bastarder (Samir Alj Fält och Alicia Donat-Magnin) samhället som ett ”shareware”, något att utveckla tillsammans. Utmed olika busslinjer har de kopplat ihop människor i oväntade möten. Superstickarna, ett sticknings-nätverk, ska skapa en lagdräkt till roller derby-laget Sundsvall Demolition Rollers.
Bild 2 av 5. Rollerderby åkare med Superstickarens stickning - SUPERSTRUKTUR!
Foto: Lucien Garin
Bild 3 av 5. Rollerderby åkare med Superstickarens stickning - Detaljbild
Foto: Lucien Garin
Bild 4 av 5. Rollerderby åkare med Superstickarens stickning - SUPERSTRUKTUR!
Foto: Lucien Garin
Bild 5 av 5. Superstruktur i Sundsvall
Foto: Ricard Estay
Lisbet Torkelsdotter är en Superstickare som nyligen har skaffat en kardmaskin för att göra eget garn av ull som annars skulle gått till spillo. Rebecka ”Barsebäx” Lindberg, är spelare, tränare och coach i Sundsvall Demolition Rollers sedan 2015, ett lag som på några år vuxit till 31 medlemmar.
Kan ni berätta något om samarbetet?
Lisbet Torkelsdotter: Vi hade ett möte där vi gjorde en skiss tillsammans utifrån lagets önskemål. Jag har gjort ett stickat knäskydd som kommer att sitta utanpå det faktiska knäskyddet. Det är rött och rosa, och jag har använt glittertråd. I mitten har ett rullskridskohjul blivit ett kvinno- och hen-märke, och ovanför är det en stjärna. Baksidan är resår-stickad så att det blir lätt att ta på sig och sitter åt ordentligt.
Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Den utrustning vi brukar ha är knäskydd, armbågsskydd, handledsskydd, hjälm och tandskydd. Ibland ska man ha någon form av textil på knäskyddet för att det inte ska bli märken på känsliga golv. Så ett stickat knäskydd kan vi absolut använda!
Roller derby är en av de mest snabbväxande sporterna i Sverige. Textilt handarbete ökar också i popularitet, inte minst bland yngre generationer. Varför tror ni att de lockar?
Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Roller derby är en rolig sport med en speciell gemenskap – vi är inte motståndare, vi är kompisar. Vi smäller på varann allt vad vi kan, men efteråt har vi fester och roligt ihop. Vi sitter i vår egen styrelse så vi har inga ”gubbar” som bestämmer över oss. På så sätt är det en ”gör-det-själv”-kultur, vi hjälper varandra över föreningsgränserna med allt från vilka skates man ska köpa, till hur man söker bidrag. Roller derby är inkluderande, det är mer vanligt att bryta mot än att tillhöra samhällsnormen. Vi har medlemmar som är trans-personer, icke-heteronormativa, och på fester är det ofta vegetariskt – ingen höjer på ögonbrynen över något.
Lisbet Torkelsdotter: Jag tror att hantverk är populärt för att det finns miljötänk i det. Sedan tycker jag att olika hantverk ska leva kvar, jag vill lära mig olika hantverk så att jag också kan lära ut. Ungdomen är väldigt miljömedveten, och vill ha något kreativt. Det är en kul känsla att ha stickat sina strumpor själv. Ett handarbete kan du aldrig värdera i pengar. Så det är inte därför jag gör det, utan det är för en inre tillfredsställelse.
I en akademisk uppsats om roller derby-kulturen skriver Sara Lejon att spelarna ofta använder ”typiskt kvinnliga sexuella attribut så som nätstrumpor och hotpants” men att på planen är de motsatsen till passiva, tvärtom är det en sport som kräver ”hjärna, styrka, aggressivitet och en jävla attityd”. Känner du igen den beskrivningen?
Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Jag har själv knappt sett någon spela i nätstrumpbyxor. Däremot är det glitter överallt! Glittersminkningar och glittriga efterfester. De feminina attributen tillhör en tidigare era. Ursprungligen var roller derby mer av en uppvisningssport, nu är det sporttights och matchlinnen mer än hemmagjorda tröjor. Men våra första linnen sydde vi själva och våra mössor har vi sytt för hand. Väldigt många inom derbyn har skills i handarbete av någon anledning. Jag själv drev en pysseljunta innan jag började med derby.
Kvinnoforskaren Louise Waldén skriver att hon har ”träffat på syföreningar som sytt ihop till fyrar, vägbeläggningar, gatljus och tvättstugor” (Handen och anden, 1994), och jag har hört henne prata om en syförening som samlat ihop pengar till bygget av en hel idrottshall. Ni i Sundsvall Demolition Rollers har skrivit i en debattartikel i Sundsvalls Tidning att ni har ”blivit proffs på att söka bidrag”, och kritiserar tidningen för att de inte rapporterar från era matcher.
Lisbet Torkelsdotter: Idrotten är väldigt ojämlik. Damidrotten blir väldigt åsidosatt om man jämför med herridrotten.
Rebecka ”Barsebäx” Lindberg: Jag delar den uppfattningen. Vi måste alltid förklara i ansökningar att det vi gör är seriöst. Vi har några som blivit duktiga på att formulera sig och som har hittat annorlunda sponsorer som traditionellt inte är med i idrotten. Vi jobbar också mycket med att skicka pressmeddelanden och påminna de presskontakter vi har. När vi har skojiga prova-på-dagar kommer de och gör stora uppslag om det, men när vi spelar match är de inte lika intresserade, trots att tidningens hus ligger på gångavstånd till vår sporthall.
”Förspilld kvinnokraft” är ett begrepp som använts av modernistiska smakfostrare såväl som av vissa feminister som ett avfärdande av handarbete. Vad tänker du om det?
Lisbet Torkelsdotter: Vissa går på gym eller springer i skogen, andra bakar och jag handarbetar. Jag har ett krävande jobb på heltid och i slutet av dagen är jag trött och slut. Då stickar eller virkar jag. Det är en terapiform som inte går att förklara. Så det där med ”förspilld kvinnokraft” ger jag inte mycket för. Det som man mår bra av kan inte vara förspillt!
Maryam Fanni
Frilansskribent och doktorand i design
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Läs mer.AccepteraAcceptera ej
