Konstnären har ordet
Sandi Hilal om Prästholmen.
Berätta om verket!
– Under mitt första möte med flyktingarna i Boden kände jag att de riskerade att fastna i rollen som gäster, ett för evigt tillfälligt tillstånd. Många hade svårt för Sveriges strikt kodade offentliga rum, där pressen av att bli uttittade i sina försök att bete sig som goda besökare fick många att dra sig undan. Konstverket är ett publikt vardagsrum och en alternativ allmän plats, där flyktingar kan utöva sin rätt att agera värd och återta sin subjektivitet. Utrymmet aktiveras av dem själva. Genom bjudningarna kan de bryta upp den dynamik som råder i relationen mellan en nyinflyttad och en ortsbo. Projektet är inspirerat av konceptet Al Madhafah som i arabisk tradition syftar på ett rum tillägnat gästfriheten, ett utrymme mellan det privata och det offentliga.
Hur föddes idén?
– När jag påbörjade Bodenprojektet hade jag just flyttat till Sverige. Jag frågade mig vad ett liv här innebar, vad det betydde att vara utlänning. När jag sen besökte “Gula huset” drabbades jag av en stark hopplöshetskänsla. Många flyktingar sa till mig: “Det här var inte det Sverige jag hoppades på” och de väntade bara på en möjlighet att få lämna Boden. De hade gett upp hoppet om ett aktivt liv där. Sedan mötte Ibrahim och Yasmeen, jag bjöds in i deras hem i centrala stan och fick träffa deras familj. De använde sitt vardagsrum på samma sätt som de hade gjort när de levde i Syrien. Genom värdskapet fick de tillgång till sin individuella och kollektiva historia, på det sättet kunde de kombinera livet som de lämnat bakom sig I Syrien med sitt nya liv i Sverige. De visade mig att värdskapet kan vara kärnan i vad som gör människor till ett subjekt i ett samhälle.
Hur har ni jobbat?
– Vi började med tre huvudaktörer; konstgalleriet Havremagasinet, Försvarsmuseum Boden och bostadsbolaget Bodenbo. Med deras hjälp besökte jag Boden flera gånger och gjorde mig bekant med staden och dess historia. Under processens gång träffade jag Ibrahim och Yasmeen och började samarbeta med dem. Som jag nämnde har de till skillnad från många andra valt att bo kvar i Boden, och inte flytta till Stockholm, Göteborg eller Malmö efter att asylprocessen blivit färdig.
Vad har varit de största utmaningarna?
– Hittills har projektet gått över förväntan. Hade någon sagt för ett år sedan att vi skulle ha kommit så här långt i dag, så hade jag inte trott det var sant. De verkliga utmaningarna kommer nu, när projektet aktiveras. Vi måste ta beslut om hur vardagsrummet ska skötas, vem som ska ha nycklarna till dörren, hur skiftet mellan rollen som värd och som gäst kan hanteras. Det är viktiga frågor att besvara om projektet ska fungera i framtiden.
Har du några råd till någon som vill göra ett liknande projekt?
– Mitt enda råd är; ge aldrig några råd. Det finns inget sådant som två likadana projekt. Varje projekt har sin unika process och den kan inte enkelt bestämmas på förhand. Jag tror mer på vikten av att inspirera andra och själv låta sig inspireras än på att ge eller få råd. I ett projekt som det här handlar en lärandeprocess om vardagliga saker, om förhandlingar, konflikter och om att skapa möjligheter. En sådan process låter sig inte generaliseras.