Sammetslena lianer i ett betonghus, en vildhäst hos polisen, ett örngott för drömmar på en arbetsplats för samhällsekonomiska analyser och en figur som rullat in sig i en madrass hos Arbetsförmedlingen. Utställningen Det ska växa – textila uttryck som offentlig konst lyfter fram textila verk för offentliga rum. Här visas verk ur Statens konstråds samling och produktion som uttrycker en växtkraft och bredd som finns i det textila fältet. Textilen som material omger oss, våra kroppar och föremålen i vår vardag. Alla kan vi relatera till tyg, men vilka uttryck tar den i konsten?
Det var med anledning av Handarbetets Vänners 150-årsjubileum som vi vände blicken mot textila verk i Statens konstråds samling och produktion. Genom åren har hundratals av konstrådets offentliga gestaltningar samproducerats med konstnärer och svenska textila ateljéer för offentliga rum. Konstrådets samarbeten med Handarbetets Vänner sträcker sig tillbaka ända till 1930-talet och ger uttryck för både experimentlust och tillit, där konstnärer arbetat i lag med ateljéernas expertis i exempelvis sömnad, vävning och brodyr för att överföra konstnärliga uttryck, tekniker och idéer till monumental skala.
Inspirationen till urvalet verk i den här utställningen har tagit avstamp från Agneta Flocks storskaliga textila skulptur Det skall växa – Sammetsdjungel från 1975. Verket kom till på uppdrag av Statens konstråd till de då nybyggda delarna av kvarteret Garnisonen, som växte fram på Östermalm i Stockholm. Det skall växa – Sammetsdjungel med böljande, färggranna växter och mjuka material, i siden och sammet, bröt av mot den råa betongen i det enorma kontorskomplexet. Ett hus som även det, med sin brutalistiska betongarkitektur, står i skarp kontrast till den äldre stadsbebyggelsen. Verket har varit en ledstjärna för urvalsarbetet både bokstavligt och bildligt talat. Utställningen som lånar sitt namn från Flocks verkstitel, har också färgats av konstnärens praktik och sammetsdjungelns starkt sinnliga och febrila växtkraft, vars tropiska bladverk slingrar sig långt utanför gängse uppfattningar om vilka former och uttryck textil som offentlig gestaltning brukar anta.
I utställningen står Det skall växa – Sammetsdjungel i dialog med ett 40-tal textila verk från Statens konstråds samling och produktion av offentliga gestaltningar. Verk som via hantverket, material och motiv uttrycker sinnesstämningar och temperament. Här återfinns en brokig bredd av utövare; välkända, banbrytande pionjärer står tillsammans med mer hemlighetsfulla och näst intill okända, mindre namnkunniga konstnärer. De är alla konstnärer som med känslighet och stor kunskap följer och utvecklar traditioner, eller ivrigt bänder sig utanför konventionerna för att utforska nya framställningsformer, uttryck och erfarenheter genom nya material eller gränsöverskridande konstnärliga praktiker. Verken i utställningen är ett axplock av alla de konstverk i textil som finns representerade i Statens konstsamling och textila offentliga gestaltningar gjorda för specifika miljöer. Alla är de verk som möter människor i deras vardag – ibland på de mest oväntade platser.
Nya uttryck och nya tider
Den sammetsdjungel som vi ser i utställningen kom till i samarbete med Handarbetets Vänner 1973–1975 och är en av tolv djungelskulpturer som Agneta Flock tillsammans med andra, däribland sömmerskor och praktikanter, skapade under en period av sju år, mellan åren 1968–1975. Sammetsdjunglerna har sedan dess rest kors och tvärs över jorden och visats i utställningar från São Paulo, Dakar, New York till Budapest och Paris. Sammetsdjungeln är samtidigt ett frö av sin tid. 1960- och 1970-talen var nyskapande decennier för svensk konst där de traditionella konstbegreppen ställdes på ända. Flera av de byggnadsanknutna offentliga verken, liksom även den nya konsten som producerades på konstskolorna, inspirerades under dessa år av experiment och lekfullhet. Den fantasifulla frigörelsen präglade inte bara uttrycken utan också hur konstnärer kunde uttrycka sig genom att med större frihet ompröva tekniker, hantverkens regler och materialens konventioner. Genom sina sammetsdjungler ville Agneta Flock skapa en upplevelse av värme och humor, något som hon ansåg att endast det textila materialet gav möjlighet till. Sammetsdjungeln inbjuder till ett spel med publiken genom den tredimensionella formen som breder ut sig och skapar skuggspel och med sinnliga material omsluter betraktaren i djungelns vegetation.
Det skall växa – Sammetsdjungel växte också fram i en viktig och formativ tid för textilkonsten i Sverige – ett konstfält som då inte var så synligt på konstscenen och som dominerades av kvinnor. Konst i textil fick under 1970-talet högre status i Sverige. Det kom sig dels av att fler konstnärer aktivt och ofta kollektivt arbetade med att lyfta textilen i bildgestaltning och intresserade sig för att undersöka de textila teknikernas särpräglade uttrycksformer i samtidskonsten; dels genom att Konstnärernas Riksorganisation, KRO, för första gången gav textilkonstnärer samma medlemstatus som andra konstnärer. Jämställdhetsfrågor var högaktuella i samhället i stort, något som bland annat tog sig uttryck i införandet av föräldraförsäkringen och stiftandet av en ny abortlag. FN utnämnde året 1975 till internationellt kvinnoår och något år tidigare lanserade den feministiska organisationen Grupp 8 slagordet: ”Det privata är politiskt”.
Konstnärerna Sandra Ikse och Gunwor Nordström vars verk återfinns i den här utställningen, var två av initiativtagarna till Verkligheten sätter spår, 7 textilkonstnärer visar bilder. Utställningen visades på Röhsska museet i Göteborg under hösten 1975, slog publikrekord på Kulturhuset i Stockholm 1976 och tog även plats utanför etablissemangens väggar genom att visas på arbetsplatser och bibliotek runt om i Sverige. Motivet till utställningen var att motverka hierarkierna i konstvärlden och i samhället i stort och därför sökte konstnärerna vägar att skapa direktkontakt med besökare och nya grupper utanför konstrummen. Konstnärerna flyttade även in sina ateljéer i utställningssalen för att personligen möta besökarna och avmystifiera det konstnärliga arbetet.
I den här utställningen har konsten som i vanliga fall finns att uppleva på många tusentals offentliga arbetsplatser i hela landet, tvärtom fått flytta in i våra utställningslokaler för att undersöka vad den textila konstens uttryck betyder i våra gemensamma offentliga rum. Men liksom 1970-talets konstnärer flyttar konstnären Sarai Alvarez Riveros in i utställningsrummen med sitt arbete Den Sociala Väven (2022). Ett verk som vanligtvis tar plats i stadsrummet, på trottoaren eller under festivaler, där de som går förbi uppmanas att stanna upp och brodera en stund med konstnären. Verket kommer att utvecklas under ett antal tillfällen under utställningsperioden, då du som besökare kan vara med och skapa det.
Önskan att kommunicera genom textilens säregna uttrycksförmåga, inte minst med nål och tråd, är påtaglig på flera sätt. Esse McChesneys broderi Mastektomi (2020) är ett nyförvärv till samlingen och skildrar ärren efter en könsbekräftande operation som gör överkroppen till synes mer maskulin. Det noggranna, tidskrävande broderiet krockar med stränga kroppsnormer och påminner om långa vårdköer som gör att människor slits mellan drömmar, hopp och förtvivlan. Här talar McChesney med flera tidigare verk. Vi tänker exempelvis på Kaisa Melantons teckningar med broderinål, Örngott för drömmar II (1988), tidigare placerade på Konjunktursinstitutet i Stockholm, och konstnären Moki Cherrys porträttliknande applikationer Camouflage, Chefen och Kärno-Belle från 1980-talet, som tidigare hängt på Kriminalvården. Cherry skapade motiven i en tid präglad av kallt krig och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Konstnärerna har alla på sina egna sätt förflyttat positionerna inom det textila konstfältet. Det handlar om förändringar som utvecklats ur olika behov att vidga bildspråket utanför de gängse ramarna. Karin Bäckströms Mackapär of Imaginary Spaces (2021) är som de andra verken en sorts dagboksskildring. Verket består av en makramé i stor skala, skapat genom insamlat material från boende i Genève. Det gjordes tillsammans med musikern Jon Perman, inom samarbetet [krig], under ett konstnärsresidens i staden. Även Elisabet Eriksson arbetar ofta med broderi på återbrukade textilier som lakan, handdukar och klädesplagg. Här finns hon representerad med verket Vad stirrar du på (2003).
Hantverkstradition i samtiden
I utställningen finns också verk av konstnärer som likt Agneta Flock använder sig av hantverkstraditionen och materialens historiska referenser för att uttrycka nya idéer. Sten Kauppi var bland de första bildkonstnärer som Handarbetets Vänner tog kontakt med för att samarbeta kring beställningsuppdrag. Kauppi kom att bli omtalad som banbrytande inom svensk textilkonst där han i monumentala vävar kombinerade gammal vävnadsteknik med en friare konstsyn. Han var målare, självlärd textilkonstnär och gjorde många uppdrag för Svenska kyrkan där han har blivit ihågkommen för en ny och expressiv stil – ett friare sätt att framställa de kyrkliga motiven i både form och innehåll. José Luis Martinats Karneval (2021) är inspirerat av hopp och av idén om en ny framtid. I verket sammanför han traditionellt kyrkligt hantverk – broderi med guld och silvertråd – med plastmaterial från samtida byggindustri. Sarai Alvarez Riveros återupplivar den chilenska folktraditionen att skapa arpilleras – tygapplikationer berikade med berättelser om livet under Pinochetdiktaturen. Genom verket Den Sociala Väven (2022) får publiken i stället uttrycka egna budskap och berättelser genom broderi. I en målerisk lek med genrer visar Petter Hellsings video Patched Up (2015) frekvenser av stadsscener som övergår till ett utvidgat textilt collage av färg och täcker bildytan som ett lapptäcke. Hellsings främsta medium har länge varit just textilen och i videon sammanflätas det vävda med stadens linjer, mellanrum och liv till en sömlös dans.
Levande skulpturer
Idén om att skapa textil skulptur tar sig många olika uttryck i utställningen. Konstnären Ingela Ihrman arbetar i olika format där textilen spelar en viktig roll, i allt från performance och film till skulptur. Ofta iklär hon sig sina sydda konstverk – de är som textila skulpturer och kostymer i ett – i form av andra levande varelser för att undersöka olika varanden och relationer. I Ihrmans konst bidrar betraktaren till sociala situationer och är med och skapar verket och platsen tillsammans med konstnären.
Den som hade möjlighet att besöka skulpturbiennalen Örebro OpenArt i somras kunde ta del av Valeria Montti Colques storskaliga installation och performanceverk El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel (2024), producerat som en tillfällig offentlig gestaltning av Statens konstråd. Valeria Montti Colque inspireras av vardagslivet, religioner, myter, ritualer och populärkultur. Genom att skapa karaktärer som tar över platser och genom att foga samman föremål, bilder, symboler och berättelser – både från trosföreställningar som är vanligt förekommande i Anderna och från andra delar av livet – bildas en ny helhet som bär på nya betydelser. I Örebro fick den 12 meter höga skulpturen av kung Karl XIV Johan en ny skepnad när Montti Colque genom färggranna textilier förvandlade den till en Ekeka – en gudinna skapad av konstnären. En karaktär som hon baserade på El Ekeko, guden som enligt folktron i Anderna symboliserar välgång och välstånd. I samband med invigningen av Örebro OpenArt leddes publiken av ett flertal av Montti Colques karaktärer i en ritualliknande procession från Örebro slott till Karl XIV Johan-statyn – en initieringsrit som kulminerade i byggandet av ett heligt minnesberg, en så kallad wak’a. Berget bestod av textilier, föremål och bilder som lämnats in av örebroare under våren och bär nu spår av många människors liv. I utställningen gästas vi av två av verkets karaktärer: Solen och Svarta Vilda Molnet.
Det som växer
Utställningens titel Det ska växa anspelar självklart också på textilens ursprung. Ordet fibra som betyder tråd på latin har i svenskan utvecklats till ordet ”fiber” i betydelsen ”en trådformig bildning i växt- eller djurorganism särskilt använt som textilt råmaterial […]”, enligt Svenska Akademiens ordlista. Konsten i den här utställningen är sprungen ur material som bokstavligen har vuxit fram – i vissa fall ur jorden, som bomull, lin och hampa, i andra fall ur djur, som siden och ull. Men även Svepa (2023), det snidade tygstycket i trä av konstnären Erik Thulén, består ju av träfibrer som växt fram ur ett enda frö.
Som besökare upptäcker du snart att de konstnärliga uttrycken tar sig många olika former i utställningen, att tekniker och material varierar. Konstfiber, plastborstar, rep och brodyr som klotter går också bra att ta del av här. Förhoppningsvis finner du en sorts textil logik där de konstnärliga uttrycken ibland tar spjärn mot en materiell idé eller slår sig fria från den. Här kan du själv utforska hur olika konstverk från mitten av 1960-talet fram till i dag har lutat sig mot en textil traditions kunnande, tekniker, koncept och normer för att hitta sin plats i och påverka våra gemensamma rum. Det här är bara början. Det som växer, växer vidare.
Medverkande
Verk av följande konstnärer visas i utställningen:
Maria Adlercreutz , Sarai Alvarez Riveros, Gert Aspelin, Rut Beskow, Eva Björkström, [krig] – Karin Bäckström och Jon Perman, Moki Cherry, Birgitta Dahlström, Vera Danielsson, Maj-Britt Engström, Erik Thulén, Elisabet Eriksson, Agneta Flock, Margareta Gelin, Anita Graffman, Sigrid Hansson, Petter Hellsing, Göran Hägg, Ingela Ihrman, Sandra Ikse, Moa Israelsson, Sten Kauppi, Karin Keisu och Josse Thuresson, Lisskulla Brenner, José Luis Martinat, Esse McChesney, Kaisa Melanton, Elsa Montell-Saanio, Valeria Montti Colque, Gunwor Nordström, Anna Persson, Majlis Persson, Marga Persson, Kajsa af Petersens, Tuula Savolainen, Anita Ullerstam, Karin Widbom, Ludvig Ödman.