Offentlig konst kan idag skapas av alla former av samtida konst. Det är helt enkelt konst som finns i gemensamma rum eller som tar upp eller utgår från idéer om offentlighet. Det här sättet att tänka brukar kallas ”offentlig konst i ett utvidgat fält”, en bredare uppfattning om offentlig konst bortom en traditionell syn där den ofta setts som beställd, begränsad och styrd med en fast form av historiska monument eller skulpturer på stadens torg. Naturligtvis påverkar samtiden även curatorns roll.
Hundra år av modern offentlig konst
I Sverige föddes den moderna offentliga konsten ur 1930-talets tankar om kulturens roll i samhället och att den skulle finnas till för alla. Konstnärliga gestaltningar, beställda av olika aktörer eller som egna initiativ, har såklart funnits mycket längre än så. Men konst för våra gemensamma rum, betald av skattemedel, fick då en egen finansiering och organisationsform. 1937 bildades Statens konstråd efter ett beslut av Sveriges riksdag att en procent av de statliga byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig gestaltning. Enprocentsregeln lever kvar hos regioner och kommuner och tillämpas med stor variation i landet medan Statens konstråd arbetat med fasta anslag sedan 1947.
Nagel i ögat eller en medhårs smekning – offentlig konst idag
Samtida offentlig konst kan anta många andra former än rent fysiska. Den kan bestå bara en liten stund eller i evig tid (i tanken). Den kan likväl ta plats i skogen, på webben, som film på tv, eller som performance i parken, skolan eller på teatern. Offentlig konst idag kan även vara relationell och konceptuell. Den kan till exempel skapa iscensatta situationer, bidra till hur möten sker eller platser utvecklas. Den kan bjuda in publik eller medborgare att bli delaktiga och i vissa fall även medskapande i verk. Den kan utgå från en historia eller abstrakta idéer kring en plats, snarare än att i första hand vara dekorativ och smycka stadsrum. Offentlig konst kan också utmana samhälleliga normer och tillstånd. På samma sätt består det offentliga rummet inte bara av fysiskt byggd miljö, gator och torg utan också av det sociala och mentala rum som bildas genom idéutbyten och kritiska reflektioner.
Att producera innovativ konst i samhällets gemensamma livsmiljöer, utomhus och på platser där människor bor och arbetar, ställer specifika krav både på konstnärernas och curatorernas arbete. Arbetet skiljer sig från det som görs på museer och konsthallar. Det betyder att inte bara konsten, utan även idéer kring vad en curator gör, behöver vidgas för att också omfatta processerna inom offentlig konst. Det handlar till exempel om att hitta metoder och tillvägagångssätt för att skapa lokalt engagemang och tillit i kollektiva processer med många aktörer från olika håll och med olika förutsättningar, kompetens och erfarenheter. Det handlar också om att skapa utrymme för lärande, experiment och att diskutera relevanta frågor för vår samtid.
Konst utanför den vita boxen behöver ta andra vägar
Utanför de konstspecifika sammanhangen behöver både konstnär och curator hitta andra arbetssätt för att undersöka och formulera sammanhang för plats och projekt. Men också skapa egna sätt att möta och samspela med invånare, fastighetsägare och arkitekter som passar projektet. De behöver hitta sätt att ta med sig erfarenheter, metoder och diskussioner som uppstår. Det här utgör viktiga utgångspunkter för att analysera sammanhang och ställa kritiska frågor som kan leda projektet vidare.
För en curator för offentlig konst är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna att synliggöra konsten på platser som inte är specifikt avsedda för konst. Men sammanhanget och den specifika situationen är också den stora möjligheten, en plattform att arbeta utifrån. Formatet är dessutom ofta friare eftersom konsten kan verka utan att behöva anpassa sig för att få plats inom fyra väggar. Istället blir det viktigt att som curator definiera nyckelfunktioner, granska projektets rollfördelning och noggrant tänka igenom vem som gör vad och varför, för att på så vis minska sårbarheten och beroendet i projekten.
Går det att vara obunden men beställd?
Curatorer utforskar och utvecklar tillsammans med konstnärer samspelet mellan samtida konst och offentliga rum, det vill säga själva kärnan i frågan om vad offentlig konst i ett utvidgat fält kan vara idag. Med hjälp av curatoriella arbetssätt säkerställs ett konstnärligt handlingsutrymme för varje situation, att projekten bedrivs på konstnärlig grund och med hänsyn till konstnärernas villkor. Till exempel genom att utöver själva produktionen av verken, även se till att det finns tid, rum och resurser för att konstnärligt utforska platser, historier och sammanhang där konsten kan konceptualiseras, skapas eller landa. Det curatoriella skapar alltså ramar för projektet både konstnärligt, administrativt och organisatoriskt, och formulerar sig kring hur den offentliga konsten kan bidra till samhället genom att låta konsten ta plats som en obunden, reflekterande och utmanande kraft. Curatorn påverkar därmed strukturen för varje projekt och formulerar dessutom ofta publikens olika roller utifrån det sammanhang som projekten genomförs i och hur de är uppbyggda.
Offentlig konst är fri och tillgänglig för oss alla?
Mycket av det som en curator arbetar med handlar om kommunikation kring konsten. I början formuleras ramarna och sedan skapas förutsättningar och förhandlingar om plats, tid och ekonomi. Curatorn ska förstå och beskriva sammanhang, utforska historier, skapa möten, bygga relationer, skriva avtal, bereda väg för konstnären och konsten att ta plats samt berätta om det färdiga verket och ibland också om processen. Som curator ingår alltså ofta också att förmedla konsten. Att berätta om den på olika sätt som gör att den kan upplevas av många, helst alla. Det kan vara genom uppgifter som att skriva en text om verket, intervjua konstnärer om hur de tänkt och arbetat, kommunicera med pressen, eller ge guidade turer som berättar om konsten.
En demokratisk ambition ligger till grund för stora delar av den offentligt finansierade konsten i samhällets gemensamma rum. Den utgår från en kulturpolitik som Sveriges riksdag antagit under 2000-talet och menar att konst har en viktig roll att spela i samhället och att den bör vara tillgänglig för alla. Konsten ska inte bara berika samhället utan även utmana oss, våra åsikter och värderingar. Konst som är fri i uttrycket kan ha existentiella, sinnliga, taktila och estetiska egenskaper. I bästa fall kan den stimulera oss att reflektera över samhället, maktstrukturer, historier och inte minst hur vi förhåller oss till och uppför oss mot varandra.
Konst som hjälper oss minnas det vi vill glömma
En del av det curatoriella jobbet med offentlig konst handlar om att tänka nytt och tänka om kring minneskonst eller minnesmärken. Hur den kan skapas i samklang med samtiden och utvecklas på ett experimentellt sätt i skärningspunkten mellan konst, arkitektur och landskap. Hur konsten kan förhandla och relatera till platsskapande, olika historier, politik och normer. Vem och vad ska konsten få oss att minnas, på vilket sätt och varför? Vem och vad ska den få oss att sörja eller fira – och hur? Sist men inte minst kan konsten hitta sätt att synliggöra vad som har glömts och varför. Samhällets och historiens blinda fläckar, det som gjorts osynligt och medvetet glömts bort, är ofta mer talande än skulpturen som placerats på en piedestal mitt på torget.
Att tänka om kring monumentens roll har visat sig högaktuellt i och med debatten som blossat upp i svallvågorna av den antirasistiska rörelsen Black Lives Matter, som fått ringar på vattnet långt utanför USA där den började. Här blir det tydligare än någonsin att dessa skulpturer av historiska figurer nu befinner sig i nya värdesystem och andra normativa sammanhang än dem som de först skapades och placerades i. Att sammanhang och värderingar ständigt förändras och påverkar betydelsen och läsningen av konstverk är en av de största utmaningarna med offentlig konst, då den verkar i samhällets mitt. Det är också det som gör den så spännande att arbeta med.