På jakt efter platsens själ

Samrådsgrupper uttrycker ofta en önskan om att få konst placerad som stärker, representerar och synliggör myndighetens identitet. Förutom visioner och mål, etcetera måste hänsyn tas till platsen.

Vad är genius loci?

Christian Norberg Schulz, norsk arkitekturteoretiker som intresserat sig för begreppet genius loci, platsens ande eller själ, lyfter fram betydelsen av att kunna knyta an till en plats och finna den meningsfull. Den mänskliga identiteten utgår från platser och saker i vår omgivning. Konst, tänker jag, aktiverar nästan alltid rummet och gör det specifikt.

Att sätta samman en konstkollektion är ett arbete som påminner om den konstnärliga processen. Strategin, baserad på erfarenhet, är till stor del intuitiv. Det finns synliga och dolda lager. Det finns ett visst mått av slump. Ibland ser jag ett verk liksom i ögonvrån och tar in det för prövning. Vid ett annat tillfälle går möjligheten mig förbi.

Det finns rum och platser där konst inte bör placeras, att rummet är på ett sådant sätt att en placering motarbetar både verket och platsen. Att göra sig medveten om hur jag fysiskt förhåller mig till rummet är avgörande för placeringen. En tom vägg kan vara en yta att hänga ett verk på men för helheten kan det vara minst lika intressant att låta bli.

Mellanrummet som skapar sammanhang

Hur verken i en konstkollektion inbördes relaterar till varandra är naturligtvis viktigt. När jag planerar en kollektion söker jag efter förbindelser och menar att det är i mellanrummet som sammanhangen blir synliga. Vad sker exempelvis mellan en målning av Ann Edholm med titeln Kaddish och Ewa Brodins på pannå målade rosafärgade Ansikte i skala 1:1, liksom upptryckt mot en glasruta? I Kaddish ser jag två färgfält gripa in i varandra. Edholm talar om att den abstrakta målningen kan tolkas som knäppta händer men när hon målade bilden var det snarare örfilen hon tänkte på. Är de här verken troliga att ingå i samma kollektion eller ska jag söka efter andra berättelser?

I matsalen på Domstolsverket i Jönköping hänger en stor tuschteckning Utan titel av Franco Leidi intill målningen Minnet och drömmarna av Karin Ögren. Leidis teckning är på samma gång både ett ansikte och en byggnad, en konstruktion. Stående inför Leidis teckning tänker jag på konstnärens italienska kulturella och katolskt präglade arv. Renässanskyrkor och gotiska katedraler. Ögrens målning är monokrom, ockragul. Målningen saknar ram men har svarta sidor. Den gula färgen ser ut som guld och i relation till teckningen och bilderna de framkallar (framförallt ikoner men även grafik och måleri av mystiker som Blake) påminns jag om den inre erfarenheten. Hur verkligheten är så mycket mer komplex än vad som kan beskrivas i allmänna förklaringsmodeller.

Verket som ser mig

Att utvärdera bilder utifrån den egna personligheten är vanligt. Ett konstverks ekonomiska och kulturhistoriska värde kan ibland spela roll. När jag betraktar en bild ser jag också alla andra bilder. Jag kan inte veta vad andra ser. Vad som skiljer och förenar oss. För mig blev det här åskådligt då jag för nu flera år sedan deltog i en workshop ledd av Janusz Byszewski (intitiativtagare till Laboratory Centre Contemporary Art, Warszawa.) Metoden var enkel och konkret: Inför ett konstverk fick varje deltagare skriva ner de ord som vi i stunden kom att tänka på. 5 lappar, 5 ord. Genom att lägga ut lapparna på golvet i form av ett träd kunde vi se hur de gemensamma respektive personliga referenserna såg ut. Mängden av uppslag byggde den vertikala stammen. Lika ord lades ut horisontellt och bildade grenar. Byszewski påminde oss om att våra val av ord var färgade av tiden och rummet, att vi vid ett annat tillfälle möjligen skulle välja andra ord. Perspektiven och optiken är föränderliga. Ibland slås jag av att verket även ser mig. Om jag är på det humöret, och väljer att bortom färgfläckarna tolka målningen som ett ansikte, blir den här tanken tydlig. Oavsett om jag ser ett ansikte, ett landskap eller en yta med färg är den egna kroppen en faktor som spelar roll för hur jag förhåller mig till målningen.

Ett rum med tänder

Den varsamt renoverade receptionen i jugendstil på samhällsvetenskapliga biblioteket vid Göteborgs Universitet upplevde jag som färdiggestaltad. Trots det kunde ett litet objekt – Klangbotten I av Kristina Schmid – placeras där. I den kompakta bronsgjutna boken är två ögon infogade i pärmarna. Från en hög vägg tittar de blygt fram och ner på besökaren. I samma byggnad i ”den tysta läsesalen” installerades Kapuzinergraven, en serie målningar jämte ett fotografi av Lars Blomqvist. Blomqvist skriver på sin hemsida att ordet ”Kapuziner” i verkets titel kommer från ett stycke i Theodor Adornos biografi om komponisten Alban Berg: ”Det var så han komponerade; all hans musik klingar i en kapucinsk grav av infall”. På nätet läser jag att Kapuziner är en bergstopp i Österrike. Överensstämmelserna mellan målningarna och bibliotekets välvda fönsterbågar är lätt att uppfatta. Bägge liknar stora tänder. Konstnären som ung ler med öppen mun rakt in i kameran. Framtänderna saknas men återfinns överallt i rummet.