Att för första gången möta en samrådsgrupp på en ny myndighet med stor baskunskap och intresse just för sina ämnen och sitt nischade verksamhetsfält, att fråga om vad de gör, hur deras vardag ser ut och vad de vill kommunicera, är en av de stora fördelarna med att vara konstkonsult. att inspirera till förståelse om vad konsten kan berätta om bortom den egna myndighetens grafiska profil och värdeord. I de här samtalen om konst blir ofta samtalen om att vara människa det som bär, och som även ger ledtrådar om var det viktiga för just denna myndighet finns, det som kan speglas mer eller mindre uppenbart i en konstkollektion.
Våga drömma om framtiden
Med detta som utgångspunkt är det särskilt givande att arbeta med specialmyndigheter där personal och brukare, häktade, elever, klienter, intagna eller patienter har mer specifika villkor i sin livs- och arbetsmiljö. Ett av mina uppdrag tog mig till en öppenvårdsmottagning i en mindre stad i Mellansverige. Där fanns de som suttit länge i fängelse och skulle integreras i samhället igen, men också småkriminella som fått korta straff. Under samrådsgruppens första möte hade vi till att börja med delade meningar om konstens innehåll och vilken roll den skulle ha.
Personalen var måna om sina ofta unga och sårbara klienter. Alla är medvetna om befintliga styrkepositioner där personalen har en kontrollfunktion med all makt och klienterna känner maktlöshet och kanske sorg, skam och ilska, men där de mer modiga vågar ha drömmar om framtiden. Vi talade länge om det. Argumenten flödade om hur konsten skulle trösta och vara trygg, om blommor och fina glada färger som fick klienterna att slappna av och känna att inga moln kan siktas på deras himlar. I min tolkning hörde jag där att personalen, i all välmening, önskade sopa under mattan, förneka och avleda, något som i det dagliga arbetet inte alls var aktuellt då målet var att klienterna just ska orka se och förändra sin livssituation. Så varför skulle då konsten vara dekor?
Jag åkte därifrån och funderade på om det går att göra båda sakerna samtidigt, hur skulle det se ut i så fall? Finns en möjlighet att både välja distraktion och spegling? Ge hopp och styrka – och även bekräftelse av den svärta och det mörker som ju är en del av allas våra liv, men kanske mer i den situation som man befinner sig i som dömd eller nyss frisläppt kriminell, mer eller mindre på samhällets botten. Att se och känna sig sedd i livets olika situationer och känslolägen ger kraft för tillblivelse.
Historien fick ett bra slut. Kollektionens två primära verk, ett i entrén och ett i stora konferensrummet, är målningar i form av fjärilar och fåglar med tydlig komplexitet. Just de många lagren i verken och den möjliga öppenheten i tolkningen av ändå så föreställande målningar utgjorde basen för kollektionen, eftersom det finns så många sätt att se och uppleva världen.
Konstverk att ha oro till
I skogslänen har många en egen erfarenhet av vistelse i skog och mark. Fisketurer med tält, i frihet tillsammans, ibland med alkohol och narkotika. I entrérummet väntar och tänker besökaren, gruvar sig innan mötet med den som har makten. Ofta med oro, kanske vill benen springa ut, bort i kropp och tanke. Där, i väntrummet, fann Hanna Kantos målning Tent sin plats. Stor och svart är himlen, med stjärnklar rymd. Markens mjuka vidder är snötäckta och tre – eller är det fyra – tältformer står i kanten av barmarken, och därinne är ficklampor eller ljuslyktor tända. Stora nattfjärilar fladdrar runt tälten, de dras mot ljuset. Målningen visar mörker och frihet, och även utsatthet, i en för många känd naturupplevelse. En fin målning att ha oro till.
I stora konferensrummet placerades Inheritance, en målning av Samira Englund. Det blev ett verk som personalen diskuterade, och som en del inte upplevde sig ha helt lätt att förhålla sig till. Målningen prövade också yrkesrollen på ett sätt som väckte frågor. I konferensrummet sammanträder behandlingsteam och personal med ansvar, makt och kunskap. Med omsorg talas det om behandlingsplaner och strategier. Samira Englunds verk är en ögonblicksbild i ett laboratorium, nästan ett snapshot av ett par händer iklädda blå plasthandskar. Är det Guds hand eller är det forskarens? Vederbörande arbetar lugnt med att knyta en etikett om en död fågels fot. Bredvid står små flaskor med kemikalier och på en sax sitter en Disney-aktig liten barnslig fågel och tittar glatt med huvudet på sned på den döda fågeln på rygg. Är det dess ande? Kanske ett barnsligt alter ego utan ansvar och med bristande självbild? Eller livet självt, det behöver inte vara så komplicerat i alla fall? Tolkningsmöjligheter finns och kan ge tankar och samtal under arbetet med andras nu, och med deras framtid.
