”Konstnärer är experter på att tänka utanför boxen”

1997 antogs Sveriges första arkitekturpolitik, Framtidsformer. Den blev en startpunkt för möjligheten att ta nya konstnärliga helhetsgrepp inom arkitektur och offentlig konst. Året därpå inledde Statens konstråd arbetet med knytpunkt Mölndalsbro i samarbete med Mölndals kommun och Trafikverket. Det var ett av Statens konstråds första stadsutvecklingsprojekt, och för konstnären Ulf Kihlander hans första projektledaruppdrag på Statens konstråd.

Ulf Kihlander berättar

”Jag tyckte det var alldeles oövervinnerligt att få något så stort som första projekt. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle kunna klara av det. Det var precis samtidigt som Statens konstråd hade börjat arbeta med det så kallade Vidgade uppdraget, och området jag skulle titta på var från början mycket större än vad det sedan blev – även om det blev stort nog. Ansökan gällde Åbromotet som skulle anläggas samtidigt som dragningen av E6 genom Mölndal gjordes om. Så det första jag gjorde var att låna en bil och köra några varv, och jag tänkte alltså det här är inte klokt, vad är det här? Och insåg att ingenting av det jag kände som offentlig konst skulle fungera. Vilken skulptur som helst skulle bara bli en liten pinne. Det var helt nödvändigt att tänka nytt, men jag satt så fast i det som var det vanliga sättet att tänka offentlig konst då: Skulptur, måleri, textil …

Så såg jag en utställning på Arkitekturmuseet som det hette då, på Skeppsholmen i Stockholm, som handlade om ny landskapsarkitektur. Där var det verkligen fråga om stora grepp. Vägverket hade börjat göra olika projekt och bjudit in konstnärer i samarbeten. Här slog det mig – tänk om vi skulle göra tvärtom? Vi väljer en konstnär som bjuder in landskapsarkitekten till samarbete?

Det här är länge sedan nu, men som jag minns det var alla med på noterna direkt. Statens konstråd, Vägverket, kommunen och Wingårdhs som skulle rita resecentrum. Över huvud taget var det i mitt minne ett samarbete som fungerade smidigt hela vägen, med ett gott samtalsklimat och högt i tak.

Vi insåg snart att det redan var för sent att arbeta med hela Åbromotet och beslutade oss i stället för att gå in i projektets etapp två, Mölndalsbro, som samtidigt skulle få ett nytt resecentrum. Och här var vi tidigt ute. Här fanns det tid, också för att stanna upp och tänka på vägen. Genom att välja den inriktningen kunde också anläggningskostnaderna för konsten bäras av byggprojektet. Pengarna som annars hade behövt användas för att anlägga konsten, kunde läggas på gestaltningen. Att alla insåg detta ledde till att vi senare också fick göra en tredje etapp.

Mats Theselius och Håkan Johnson fick jobbet efter ett parallellt skissuppdrag. När vi utsåg dem som skulle bjudas in, valdes Mats Theselius som konstnär, bland annat för att han kunde se på platsen som ett formgivningsuppdrag men också för att han var så mångsidig; inspiratör och kreatör. Han fick, som en av flera konstnärer, åka och se utställningen på Arkitekturmuseet och välja landskapsarkitekt. Det blev Håkan Johnson som var helt nyutexaminerad då, och precis hade startat eget kontor. Det blev mitt i prick! De fann varandra oerhört bra, var från två olika generationer och kompletterade varandra också. Det gav en spänstighet, kreativitet och total oräddhet som behövdes i det här projektet. De ville precis som jag gå ut i obruten mark, testa något nytt och se vad som skulle hända! Med risk för att köra i diket, men ändå.

Deras koncept var glasklart – allt ska bort! Området, när vi började arbeta i det, var helt belamrat med information. Vägskyltar, blomlådor, körsbärsträd, flaggstänger – total brokighet. En fråga blev, hur mycket information kan vi ta bort utan att man kör vilse? Jag hade satt mig själv på skolbänken och tittade mycket på framförallt amerikanska jordkonstnärer. Mats Theselius och Håkan Johnson närmade sig projektet ungefär som ett jordkonst-projekt. Vi utgick från infrastrukturen med vägar, gång- och cykelbanor och arbetade med marken emellan som böljande gräsmattor. Om du tänker dig att man lägger ned statisk materia i en deg som tränger upp och formar sig i mellanrummen. Vi gjorde stödmurar, skulpturala, i betong. Och en fontän också, det var viktigt för kommunen att knyta an till Mölndals identitet med sin placering vid vattnet, Mölndalsån.

Kommunen var riktigt nervös när förslaget skulle presenteras för allmänheten, det är alltid känsligt att ta bort saker. Särskilt parkeringsplatser och blommande körsbärsträd. Men det gick bra. Vi skrev in i skötselråden att ingenting får läggas till, inga reklamskyltar, flaggstänger eller blomlådor. Ett par år efter färdigställandet hade gräset etablerats. Det enda underhåll som krävs är att man klipper gräsmattorna.

Jag har arbetat med många storskaliga stadsbyggnadsprojekt efter det här, och ser fortfarande hur konstnärer är experter på att tänka utanför boxen. Det låter som en floskel, men konstnärer är inte så låsta vid reglementen och jätteduktiga på att ha visioner som inte utgår från att omedelbart hitta lösningar. De tänker oftast helt annorlunda än arkitekter och landskapsarkitekter, även om det sedan behövs både arkitekter och ingenjörer, ibland fler, för att realisera idéerna. En konstnär som är öppen och kreativ och har ett spänstigt intellekt, kan utveckla vilka sammanhang som helst. Konstnärlig gestaltning i det offentliga rummet kan komma in var som helst och göra skillnad.”

Om Ulf Kihlander

Ulf Kihlander (f. 1956) är en göteborgsbaserad konstnär som sedan 1990-talet – utöver sitt eget konstnärskap – också arbetar som curator och konsprojektledare inom såväl privat som offentlig sektor. Tillsammans med kollegan Martin Wikström driver han sedan 2004 bolaget KiWi som ofta arbetar med konstprojektledning i komplexa stadsutvecklingsprocesser. Som curator har han gjort flera utställningar tillsammans med konstnärskollegan Ola Åstrand. Bland andra Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret! (2007) som med start på Göteborgs konstmuseum turnerade runt landet.

Knytpunkt Mölndalsbro

Knytpunkt Mölndalsbro var ett samarbete mellan Statens konstråd, Mölndals kommun och Vägverket (idag Trafikverket). Ulf Kihlander var Statens konstråds projektledare. Mats Theselius var konstnär och Håkan Johnson, Topia, landskapsarkitekt. Projektet inleddes 1998 och invigdes 2003. Bilder på projektet finns i Statens konstråds arkiv, Sök i samlingen.