Arbetsprocess för permanent offentlig konst

Den offentliga konsten kan som bekant ta sig alla de uttryck som konsthistorien och samtidskonsten bjuder. Permanent konst har oftast skapats specifikt för sin plats och kan vara allt från en mosaik i en vägg till en skulptur på ett torg och allting däremellan. Här beskrivs arbetsprocessen som leder fram till ett permanent konstverk.

Permanent konst kallas ofta också ”byggnadsanknuten”, ”fastighetsbunden” eller ”helhetsintegrerad” konst. Detta eftersom konstverket är en del av sin byggnad eller fastighet. Det gäller oavsett om konsten, som i sin enklaste form är en skulptur på ett podium, eller om konstverket är så integrerat i sin miljö att det omöjligen kan frigöras från sin plats utan att både konsten och platsen förändras. Permanent konst har oftast skapats specifikt för sin plats. Då är den unik, och kanske också någonting helt annat idag än vad vi vant oss vid att konst ska vara under senare delen av 1900-talet. Konsten kan till exempel vara markbeläggningen på ett torg, en skulptur som klättrar genom flera våningsplan, en film eller ett ljudverk som inte ens syns. Kort sagt: Den offentliga konsten kan ta sig alla de uttryck som konsthistorien och samtidskonsten bjuder.

Permanent konst – lång historia

Konstnärer har – ofta i samarbete med arkitekter och andra gestaltande kompetenser – arbetat med permanent, byggnadsanknuten konst i århundraden. Det har resulterat i några av Sveriges och världens viktigaste kulturarv. De tidigaste exemplen på bilder som inte går att skilja från sin miljö är 44 000 år gamla grottmålningar, som utfördes långt innan dagens konst- och arkitekturbegrepp fanns. Historien har lett fram till traditionsburna metoder som även idag är en del av Statens konstråds olika arbetsprocesser. De används också i olika former i många av Sveriges kommuner och regioner runtom i landet.

Arbetsprocessen i kort-korthet

Arbetsprocessen måste ses som ett tema med variationer – inte som en fix modell. Beroende på till exempel konstprojektets storlek, komplexitet, tidplan, förväntningar med mera, anpassas, utvecklas och fördjupas arbetsprocessen efter varje projekts specifika förutsättningar.

I sin allra enklaste form kan arbetsprocessen vid permanent konst beskrivas som att den inleds med en förberedelsefas. Därefter utses en konstprojektledare – en curator, konstnär eller konstkonsult – som tillsätter en samrådsgrupp och formulerar ett konstprogram för projektet. När preliminär budget har fastställts ska en eller flera konstnärer bjudas in för skissuppdrag. Konstnärer kan bjudas in direkt eller på andra sätt, till exempel genom olika former av annonserade ansökningsförfaranden, inbjudna tävlingar eller öppna tävlingar. För att konstnären ska få tid att sätta sig in i projektet, och hämta in eventuella försprång som framförallt beställare och arkitekter har, bör skissperioden inte vara kortare än tre månader.

Efter avslutad skissperiod utvärderas skissen och beslut tas om konstverket ska produceras eller inte. Om skissen godkänns, ska konstverket produceras med den initiativtagande institutionens projektansvariga eller konstnären som producent. Avslutningsvis slutbesiktigas verket och invigning sker.

Fördjupad arbetsprocess i flera steg

Idag är det vanligt att konstnärliga gestaltningsprojekt utvecklas successivt i flera steg genom att en eller flera faser i processen fördjupas. Konstnärens eller konstnärernas arbete kan till exempel inledas genom en förstudiefas som följs av en eller flera fördjupande förstudiefaser. Skissprocessen kan delas upp i flera steg av idéutveckling, skissuppdrag och fördjupande skissuppdrag. Fördelar med detta är att processen kan hållas öppen längre, och inte vingklipps för tidigt. Om konstprogrammet till exempel ger en idé om platser för det konstnärliga gestaltningsarbetet, kan de preciseras ytterligare om konstnären som ska utföra gestaltningarna också kan vara med och påverka. En öppen process ökar också möjligheten för konstnären att utveckla sitt eget konstnärskap i en ny riktning, vilket på konstruktiva sätt kan leda hela projektet på nya vägar som inte var tänkta från början. Avstämningspunkterna blir fler och tar kanske tid i början, men tiden de tar sparas i bästa fall in på slutet och projektet kan som helhet uppnå högre kvalitet och längre hållbarhet. Även med avseende på vård och förvaltning av konsten.

En dynamisk process

I stället för att se processen som linjär kan det vara fruktbart att se den som ett dynamiskt och interaktivt flöde där de konstnärliga idéerna, som navet i ett cykelhjul, löpande och lyhört för ändrade förutsättningar kan prövas och utvecklas på olika sätt. Det ökar möjligheten för konstnärer och andra yrkesgrupper att, med bibehållen respekt för varandras specialistkompetenser, utveckla projektet i dialog. Detta i sin tur ökar möjligheterna för att konstnärlig gestaltning, arkitektur och landskapsgestaltning tillsammans kan uppnå en väl gestaltad livsmiljö där befintliga sociala och kulturella värden tillvaratas och nya skapas.

Håll dörren öppen för överraskningar

Till det roligaste och mest spännande i arbetet med offentlig konst hör att ingen från början vet exakt vad slutresultatet kommer att bli. Inte beställaren, inte samrådsgruppen, inte konstprojektledaren, eller ens konstnären. Det alla däremot vet då arbetet inleds är att det kommer att resultera i en konstnärlig gestaltning, som aldrig kommer att kunna utföras på samma sätt igen, någon annanstans: Ett unikt värde som bara finns i just den här byggnaden, på just den här platsen i världen.