Ny konst på Voksenåsen

Voksenåsen, strax utanför Oslo, härbärgerar en stor konstsamling med verk av svenska och norska konstnärer. Nu har Statens konstråds konsult Anne Pira gjort en översyn av samlingen, gallrat den och kompletterat med nya konstverk.

Voksenåsen är Norges nationalgåva till Sverige som tack för hjälpen under andra världskriget. Anläggningen är idag ett svensk-norskt samarbetscenter, konferenshotell och restaurang med magnifik utsikt över hela Oslo. Voksenåsen ägs av svenska staten, och förvaltas av Statens fastighetsverk. Sedan invigningen 1960 har det funnits en stor konstsamling med verk av svenska och norska konstnärer här. Nu har Statens konstråds konsult Anne Pira gjort en översyn av samlingen, gallrat den och kompletterat med nya konstverk.

Den ”nya” konsten på Voksenåsen består av verk som för samtal med de äldre verken, en modernistisk samling där abstrakt expressionism och informellt måleri framträder tydligt. Den äldre kollektionen rymmer även flera verk som knyter an till surrealismen. Metafysiska tankegångar, hög materialitet och det faktum att endast ett fåtal verk i den äldre samlingen är gjorda av kvinnor har påverkat valet av nya verk. I den nya kollektionen finns både äldre och yngre konstnärer representerade. Ett fotografi av Monica Englund (född 1935) är till exempel placerat jämte en skulptur av Sara Möller (född 1982).

Hängningen på Voksenåsen som helhet är att likna vid en mobil där mellanrum, paus, rytm är av betydelse för att få balans och lyfta fram energier i huset. I placeringen av verken har strävan varit att göra konsthistoriska samband eller andra berättelser synliga.
– Jag har valt att tunna ut hängningen för att göra både de äldre och nyare konstverken synligare, säger Anne Pira. Det har även gjort arkitekturen mer tydlig, liksom relationen mellan ute och inne.
Ett centralt verk i kollektionen är Eva Löfdahls Underfrequency Holder. Titeln är en lek med författaren Eckhart Tolles begrepp frequency holder, hans benämning på människor som verkar i det tysta genom att bara vara till och i anonymitet bära upp världens vitala värderingar. Löfdahls verk är samtidigt ”bara” en minimal skulptur utan djupare betydelse och ett sinnrikt konstruerat instrument för att fånga upp universums allra mest finstämda signaler.