Den Vita Duvans Lament

Den Vita Duvans Lament av Maria W Horn är en sångcykel som ihop med ljus och elektroniska klanger bildar en audiovisuell installation, specifikt komponerad för cellfängelset Den Vita Duvan i Luleå. De intagnas enskilda röster, representerade av högtalare placerade i fängelsets olika celler, bildar tillsammans en melodiskt flätande och långsamt framåtskridande harmonik.

Elektroakustisk komposition för åtta stämmor, syntes, ljus

Den Vita Duvans Lament är en sångcykel som ihop med ljus och elektroniska klanger bildar en audiovisuell installation, specifikt komponerad för cellfängelset Den Vita Duvan i Luleå. De intagnas enskilda röster, representerade av högtalare placerade i fängelsets olika celler, bildar tillsammans en melodiskt flätande och långsamt framåtskridande harmonik, strävsamt vittnande om en gemensam erfarenhet. Varje enskild stämma strävar efter denna gemensamhet, men hindras genom arkitekturens påtvingade isolation. Ljusets vita och blodröda sken för tankarna till dygnets cykliska skifte mellan ljus och mörker.

Som utgångspunkt för Den vita duvans lament har Maria W Horn försökt att leva sig in i tillvaron för den enskilda fången, vars första tre år ofta tillbringades i total isolering, under vilka all kontakt med andra fångar var strikt förbjuden. Hur påverkas ett medvetande av den sensoriska deprivering som en isoleringscell innebär? Tystnaden och ovissheten, det knappa utrymmet vars enda indikation på tidens gång är dagsljusets cykler. Fångbiografier och förhörsprotokoll vittnar om hur den otillräckliga näringen, kvava luften och totala frånvaro av stimulans tvingade fångarna att utveckla strategier för att stimulera hjärnan för att inte drabbas av psykos.

Det gamla cellfängelset Vita Duvan i Luleå är det enda svenska fängelse som byggts med inspiration av den brittiska filosofen Jeremy Benthams Panopticon. Den cirkulära fängelsekonstruktionen Panopticon, med sin centrala övervakningsplats, var menad att skapa känsla av osynligt allvetande vars huvudsakliga funktion var att göra de intagna medvetna om att de ständigt kunde vara övervakade, utan att ha något sätt att kontrollera om så verkligen var fallet. Från fängelsets öppnande år 1856 till dess stängning 1979 vistades fångar åtalade för bland annat stöld, edsöresbrott, fylleri, hemfridsbrott och dagdriveri. Genom åren vistades över femtiofyra kvinnor i fängelset åtalade för barnamord, ett brott vilket skulle sonas med halshuggning och bränning på bål. Genom det västerländska bestraffningssystemets omfattande reformering från 1700-talet och framåt kom de tidigare kropps- och skamstraffen att ersättas med nya teknologier för social kontroll genom rumslig isolering och övervakning. Cellfängelsets innanmäte sågs som ett effektivt och ljudlöst maskineri, vilket genom isoleringen – denna mardröm för själen 1) – gradvis skulle åstadkomma en inre förändring av fången.

I sitt konstnärliga arbete intresserar sig Maria W Horn mycket för den mänskliga perceptionen, hur musikaliska ytterligheter som hög densitet och snabba förändringar kontra långsamma skiftningar och minimal stimuli kan skapa synergieffekter i samverkan med andra medium. Marias arbete sträcker sig från rent elektroniska stycken i flerkanal och installationer till audiovisuella verk och samarbeten med dansare, solister och ensembler.

1) Begreppet är lånat av Roddy Nilssons En välbyggd maskin, en mardröm för själen; Det svenska fängelsesystemet under 1800-talet

Om Maria W Horn

Maria W Horn (f. 1989, Härnösand) är tonsättare med fokus på elektroakustisk och audiovisuell musik, verksam i Stockholm.