Pussel, illusioner och den gäckande sanningen är temat för konsten på Norrköpings tingsrätt. Statens konstråds konstkonsult Hanna Stahle har utgått från tingsrättens vardagliga arbete där starka känslor kan vibrera i luften.
Norrköpings tingsrätt har nya och spatiösa lokaler med milda färgtoner, många ytor i ljust trä och välvda vita väggar. En miljö med luft och ljus som både kan ha mått och former som det är utmanande att hitta verk till samtidigt som de kan erbjuda en plats där konsten kommer till sin rätt.
Hanna Stahle berättar att konst i de offentliga rummen finns där och erbjuder en djupare tanke och en reflektion – ibland medvetet, ibland omedvetet. När hon skapade just denna kollektion utgick hon från tingsrättens vardagliga arbete:
– Starka känslor vibrerar i luften och intentionen i arbetsprocesserna är att allt ska avtäckas och bli tydligare i sin nakenhet. Är allt verkligen vad det ser ut som?
På samma sätt är verkligheten i verken på tingsrätten gäckande. Är de verkligen vad de ser ut som?
Drivande kontinenter och textila illusioner
I den stora entréhallen hänger Tom Bogaards tongivande verk Land of Darkness. Hela verket är som en kontinent med sina länder i egna stycken som skilda länder. Landsgränser fogar ihop sig som pusselbitar mot varandra. Verkets yttre konturer tycks röra sig ut från väggens övre hörn och leta sig vidare nedåt som kontinentaldrift. De avbildade ytorna är hämtade från bilder av grottväggar men med klarare och ljusare färger.
Ett annat verk i den motsatta änden av entrén är Gunilla Sköld Feilers Vepa A. En lavering i tusch, flödigt målad med penseldrag och dova färgtoner i ett bestämt sökande efter en struktur som liknar en textil drapering. Men det liknar inte en direkt avbildning av en textil, målningen drivs i stället av tuschets blöta tyngd på det sugande pappret, och tar kroppslig form. Den påminner oss både om tyngden hos en gobeläng i tjock ull och om lättheten i ett frasande sidenkrås.
I mitten av hallen finns Svepa av Erik Thulin som vid en snabb anblick ser ut som ett veckat tyg, men det är av snidat trä, format som ett tungt draperi och samlat med en knut. Verket föreställer ett tyg men är av trä.
I hallen en trappa upp finns en målning som heter Draperi, av Martina Müntzing. Målningen föreställer ett draperi, porträtterat med veck och glansiga vävda mönster i svart mot en absolut vit bakgrund, vilket ger en känsla av starkt motljus.
På nedre plan finns Lars Englund verk Pars Pro Toto och Paresportoto. Här är pusselbitarna mer uttalade än i Tom Bogaards målning i entrén. En bit har en mosaik med små plastbitar i grönt, grått, svart och vitt, sammanpusslade och klämda mellan två akrylglas. Syskonverket intill är ett verk med lite större pusselbitar i grå-svart och vitt filttyg.
När mötet med konsten sker på håll
Att skapa en konstkollektion för en tingsrätt innebär också att ta hänsyn till hur, när och var besökarna kommer möta konsten. I rättssalarna har de flesta aldrig möjlighet att uppleva verket på nära håll. Bilderna måste fungera och ge något även om de bara kan ses på fem till tio meters håll, berättar Hanna Stahle.
– Ett exempel är Känslan av ett rum, Linnea Blomgren Cassius gobeläng i varma och lekfull toner men också med strama arkitektoniska former. Väven delar sig i remsor nedtill vilket blir en fragmentiserad känsla av att något fortsätter. Fred Anderssons målning Skulptören hänger på väggen mitt emot och bilden är ännu mer fragmentariskt uppbyggd i ljusa bruna och vita toner, eller är det skuggor?
I en annan sal tar Sonja Larssons stora målning Utan titel plats. Bilden är uppbyggd av horisontella linjer i klara färger och på den breda väggen kan tanken låta linjerna fortsätta i båda riktningar som om det vi såg bara är ett fönster som inte ger hela den verkliga bilden.