Vävda sånger är en serie radioprogram som genom intervjuer, ljudverk och akustiska interventioner berättar om platser, historier, och de maktförhållanden som präglar dem. Serien baseras på samtal med konstnärerna om arbetet bakom deras verk i utställningen med samma namn, som ingår i Luleåbiennalen 2020. Serien inbegriper också samtal med curatorerna och inbjudna gäster med fördjupande inslag. Vävda sånger produceras i samarbete mellan Statens konstråds programverksamhet och Luleåbiennalens Radio 65.22.
;
Bild 1 av 1.
Positive-Negative (morphology), 2018/2020, av Kipwani Kiwanga.
Bild 1 av 1. Positive-Negative (morphology), 2018/2020, av Kipwani Kiwanga.
Radio 65.22, Luleåbiennalens digitala kanal, är ett auditivt tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter.
Här ingår, utöver programserien Vävda sånger, även serien Brottstycken: tiden på jorden som kanaliserar biennalens aktiviteter i stort samt Platsens ande, ett turnerande litteratursamtal om platsspecifikt berättande under ledning av Kerstin Wixe.
Genom en fördjupande serie av program vill Radio Vävda sånger accentuera sången och röstens roll i skapandet av nya världsbilder och ordningar. Vävda sånger väcker frågor om något så konkret som jorden vi vandrar på och hur vi lever våra liv på den. På olika sätt ger sig projektet i kast med att upphäva en västerländsk logik där det magiska perspektivet separerats från det vardagliga livets nivå. Det vänder örat mot jorden och lyssnar till de muller, trauman och sånger som därigenom väcks till liv.
Vävda sånger projektleds och produceras av Karin Bähler Lavér, curator Luleåbiennalen 2020, på uppdrag av Statens konstråd. Serien samcurateras av Annika Enqvist, curator och programansvarig, och Edi Muka, curator för Vävda sånger från Statens konstråd samt Asrin Haidari, Emily Fahlén och Karin Bähler Lavér från Luleåbiennalen, i dialog med de konstnärer som ingår i utställningen med verk på plats i Norrbotten och andra inbjudna.
Medverkande: Kapwani Kiwanga, Maria W Horn, Hanna Ljungh & Mattias Hållsten, Isak Sundström, Maria Iñigo Clavo, Jannete Hentati och Edi Muka.
Kapwani Kiwanga i samtal med Edi Muka
I det första avsnittet av Vävda sånger samtalar Edi Muka, curator Statens konstråd, med konstnären Kapwani Kiwanga, vars verk Positive-Negative (morphology), Implements, Fire and Fallow och Nursery har visats på Välkommaskolan i Malmberget. Med fokus på vår relation och förhållningssätt till jorden kretsar samtalet kring historiska kolonialiserande skeenden och dess påverkan på nutida samhällsformer och maktstrukturer.
Samtalet är på engelska.
För sin installation på det före detta länsfängelset Vita Duvan i Luleå har musikern Maria W Horn komponerat sångcykeln Den vita duvans lament, som tillsammans med ett pulserande rött ljus utgör den suggestiva och mycket finstämda situation besökaren kan ta del av på plats. Här har du möjligheten att lyssna till det nykomponerade ljudverket. Sångcykeln består av de tre styckena Omnia Citra Mortem, Heac Est Regula Recti samt Längtans duva. De är alla komponerade för att sjungas till en elektronisk bakgrund, en cykel bestående av fjorton ackord i Bb-moll, vilket gör att samtliga sånger är komponerade som progressioner över detta modus.
Omnia Citra Mortem (del I) Omnia citra mortem är latin och kan översättas som: allt hitom döden. Detta är en juridisk term som innebar att den anklagade som icke erkänt sitt brott ej kan dömas till döden, utan enbart till tortyr omnia citra mortem, till dess att en bekännelse kommit till stånd. Den korta cykeln repeteras sju gånger, varefter den åter är i synkron med den elektroniska bakgrundens längre cykel.
Haec est regula recti (del II) Haec est regula recti är latin och kan översättas till detta är regeln/lagen för korrekthet. Bilden kommer från den franska fysikern och författaren Nicolas Andrys bok L’orthopedie, the art of correcting and preventing deformities in children. I den franska utgåvan av Michel FoucaultsÖvervakning och straff (1975) är bilden den mest framträdande i en serie av trettio litografier, som illustrerar bokens huvudsakliga tematik; att undersöka de sociala och teoretiska mekanismer, vilka låg bakom förändringen av det västerländska bestraffningssystemet från 1700-talet och framåt. Av Den Vita Duvans tre sångcykler representerar denna själva disciplineringsprocessen. Detta kan på Vita Duvans cellfängelse motsvara både vakternas och fängelsepredikanternas arbete med att genom isolering och strikt reglering av fångarnas sinnesintryck utöva sitt inflytande, men även fångarnas egen vånda och hopp om botgöring. Denna del sjungs därför med kraft och auktoritet.
Längtans vita duva (del III)
Texten är hämtad från en traditionell folkvisa från Närke. Maria W Horn har valt ut en del i texten och modifierat den sista raden från överger till återser, för att bättre reflektera fångarnas tänkta perspektiv.
Förr skall Hällebergen rämna såsom is Förr skall solen bortmista sitt sken förrskall skogen bli förvandlad till en duva Än jag någonsin dig, min vän återser
Sångare: Sara Parkman, David Åhlén, Sara Fors & Vilhelm Bromander
Messaure är namnet på en plats, namnet på en damm, namnet på ett vattenkraftverk. Det kommer av lulesamiskans Miessávrre, som är namnet på en i området närliggande sjö.
I inledningen till essän Messaure anländer författaren, tillsammans med sin mor och make, till det tidigare kraftverkssamhälle där modern en gång växte upp. I mötet med platsen, med människorna som samlats där och med den familjehistoria som hör författaren till vecklar platsens olika historiska skikt och spänningar ut sig. Och med dem: även författarens egna tankar, känslor och bryderier inför det arv och de berättelser som visar sig vara hennes, likväl som Sveriges i stort.
Messaure är ett utdrag ur Allt flyter, ett pågående litterärt projekt med Lilla och Stora Lule älv i fokus, där älvens vattenreglering och de konfliktytor som i dåtid och nutid hör samman med det som avtäcks och undersöks. Projektet formulerar och söker svar på frågor som rör relationen mellan minne och historia, mellan makt och narrativ, mellan förankring och förändring, det personliga och det politiska och det förflutnas ständiga närvaro i samtiden.
Följ arbetet med projektet här.
Jannete Hentati (f. 1982, Luleå) är fristående skribent och fil.dr. i socialantropologi, verksam i Lysekil.
Arne Stenman föddes 4 maj 1928 i Nelkerim och dog 58 år gammal i Vuollerim 22 oktober 1986. Mellan 1953–1962 drev han Nordiska Trolleri-Apparat-Fabriken i Mattisudden. Fabriken var belägen långt in i skogen. Han sålde illusionstrick via postorder och tillverkade apparater till illusionstrick. Hans hus och fabrik revs i samband med att Vattenfall köpte marken 1964 då dämningen av Luleälven skulle äga rum och de befarades att huset skulle hamna under vatten, men det gjorde det inte. I en lada bredvid den rivna husgrunden blev rester av trollerifabriken kvar.
En släkting minns att Arne hade ett rum i källaren med hänglås på dit ingen fick gå in. En kvinna i Vuollerim som var ung på 1970-talet minns hur han såg ut: mörk aura, rödlätt hår ner till axlarna, ringar på fingrarna och ofta kedjor runt halsen, mycket tystlåten och kutryggig. En man köpte en sabel importerad från Kina av Arne vid en marknad i Jokkmokk 1983. En 87 år gammal skolkamrat minns Arne från 1960-talet som mycket vänlig men oerhört skygg och att han inte lät sig fotograferas. De förlorade sedan kontakten.
Han skapade namnet Guido Steiner för att etablera en egen karriär som illusionist, men det finns ingen som kan intyga om han någonsin uppträdde. Han dog av en hjärtattack i en bil ute i skogen. Hans liv och verk återtogs av jorden.
Denna Radiopjäs består av instruktioner till illusionstrick ur postorderkatalog nr 16.
Hanna Ljungh & Mattias Hållsten – Seismisk händelse
Sten, mark, jord, land och berg och förhållandet mellan materian och det mänskliga är något som konstnären Hanna Ljungh arbetat med under en lång tid. Seismisk händelse är en poetisk betraktelse och en analogi över den mänskliga och geologiska tiden. Människans förgänglighet står i kontrast till det vi betraktar som det närmast eviga berget. Titeln anspelar på de skalv som orsakas av människans ingrepp i berget vid malmbrytning. De oplanerade eller spontana skalv som uppstår då berget holkas ur.
I verket läser Hanna Ljungh upp rapporter om seismiska händelser i Malmberget. Det är korta beskrivningar av vad som inträffat och var det skett geografiskt både ovan och under jord. Ljungh läser upp händelserna, en i taget, för att sedan i samarbete med Mattias Hållsten bearbeta ljudet och skapa en ljudbild som består av långsamma vibrationer och muller. Genom läsningen filtreras de seismiska händelserna via Ljunghs röst för att åter ta formen av de skalv som de beskriver.
Dessa seismiska händelser har en egen poetik och ett säreget glimmer. De är konglomerat av vardagslivets praktiska vaghet och exakt uppmätta tal. Dessa siffror anger förändringar i bergets materia, som legat orörd i kanske en miljard år, för att sedan föra in dem i vår tideräkning som en händelse en tisdag i januari strax före tre. I ljudverket rör sig konstnärerna mellan adresser och platser i Malmberget varav vissa finns kvar och andra är historia. I rörelsen utförs ett slags cirkelresonemang med reflektioner om hål, tid, skakningar, tomrum och händelser i det tomma; om bergets fantomsmärtor och om tomrummets materialitet.
Ett speciellt tack riktas till Masha Taavoniku och Johan Airijoki för deras medverkan i verket.
I detta samtal mellan konstnären Hanna Ljungh och curator Karin Bähler Lavér vecklas innehållet i och tillkomsten av verket Seismisk händelse ut. Verket har visats i Luleåbiennalens utställning i Välkommaskolan i Malmberget och behandlar den pågående malmbrytningen där.
En seismisk händelse är en rapport från gruvbolaget om ett skalv, ett skalv som uppstår när den naturliga spänningen i berggrunden förändras vid malmbrytning. Hör Hanna Ljungh tala om tid, om materiella och immateriella spår och förlopp, om Materialet och om sitt intresse för marken vi står på.
Verket Seismisk händelse kan höras i sin helhet här ovan.
María Iñigo Clavo – Traces, Signs and Symptoms of the Untranslatable
Är det möjligt att avkolonisera västerländsk metodologi? Teorin tampas med att hitta nya ord, verktyg och metodologiska ramverk och grammatiker för att övervinna våra kunskapssystems koloniala natur. Kan vi lära oss nya sätt att veta på, för samvaro, som accepterar det oöversättbara, det osäkra och det okända? Genom ett reflekterande över konstverk av Aage Gaup, Kipwani Kiwanga och Hanna Ljungh (som alla tre medverkade i Vävda sånger-delen av Luleåbiennalen 2020), och med ett framhävande av ursprungsbefolkningars kunskaper, uppmanar Iñigo Clavo oss att vidga utrymmet för det otänkbara, och att tillåta hybridformer, sammanblandningar, influenser och ömsesidig inspiration och orenheter i arbetet med att etablera en rad nya, de-koloniala världsåskådningar.
María Iñigo Clavo är forskare, curator och konstnär med en doktorsexamen i fri konst. Hon är professor vid Open University of Catalonia och är medgrundare till forskningsgruppen Peninsula. Colonial processes and artistic and curatorial practices i samarbete med Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia i Madrid. Hennes forskning fokuserar på koloniala maktrelationer, musei- och galleristudier och konst i Latinamerika med särskilt intresse för Brasilien.
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Läs mer.AccepteraAcceptera ej
