Älmhults kommun utvecklar naturområdet Södra Möckeln för natur, kultur och fritidsliv. Syftet är att knyta centrum närmre sjön Möckeln när orten växer. Konstnären Caroline Mårtensson har arbetat tvärvetenskapligt för att söka ny, gömd eller glömd kunskap om platsen. Med utgångspunkt i estetisk och ekologisk hållbarhet har hon kartlagt kulturhistoriska och nutida erfarenheter som människor, djur och natur delar. Med berättande och dialog som viktiga arbetsverktyg, har projektet resulterat i en konstnärlig utredning och ett temporärt verk, baserat på platsspecifika observationer. Linda Fagerström intervjuade miljöstrategen Cecilia Axelsson, kulturstrategen Helen Carlsson och konstnären Caroline Mårtensson.
Att samarbeta med en konstnär i planeringsfasen: hur har det påverkat kommunen?
Cecilia Axelsson, miljöstrateg: Istället för att arbeta på rutin har vi vågat se mer abstrakta dimensioner. Vi har följt Agenda 21 och vågat göra problemen större, inte mindre. Jag har lärt mig mer om konstnärligt arbete. Konst ska inte kastas in på slutet; en konstnär ska vara med i hela processen! När vi presenterat projektet i kommunstyrelsen och för politiker, har konstnären representerat kunskap och vikten av att känna ortens historia och naturens värden. Hon har förmedlat att Älmhult är en plats med själ i. Både jag och kommunen i sin helhet har på djupet förstått vikten av att arbeta långsiktigt med social och ekologisk hållbarhet.
Caroline Mårtensson, konstnär: I möten med rektorer och kulturombud på kommunens grundskolor, förstod vi att projektets miljö- och klimatinriktning har beröringspunkter med läroplanen. Älmhults mellanstadieelever ska under hösten delta i en interaktiv guidning på området, och göra egna undersökningar. Det är ett sätt att plats- och situationsbundet arbeta med ekologisk läskunnighet – det vill säga att förstå samspelet mellan människa och natur, och hur vi är en del av ekosystemet.
Om ni stötte på motstånd eller om skav uppstod, vad berodde det på och hur löste ni det?
Helen Carlsson, kulturstrateg: Det fanns en liten misstänksamhet som inte riktades mot konstprojektet i sig, utan mot att kommunen skulle utveckla Södra Möckeln. Tidigt bjöd vi därför in allmänheten till en caféträff för att informera. Vi bemötte tveksamhet med transparens.
Caroline Mårtensson: Ja, det verkade finnas misstankar om att kommunen använde konstprojektet för att få igenom sin strategi. Därtill finns en generell skepsis i samhället inför konstnärlig praktik, dessvärre. Genom dialog fick vi många Älmhultsbor med oss, varav majoriteten är sådana som bott här länge, de flesta över 50 år. Vi diskuterade hur vi bättre kunde nå personalen på ortens stora arbetsgivare IKEA, men det var svårt.
Vad kan en konstnär tillföra för att stärka kommunens arbete med miljöfrågor?
Cecilia Axelsson: Vår erfarenhet av att anlita natur- vetenskapliga experter är god, men deras forskningsresultat är på en detaljnivå som nästan är nördig. Trots att akutläget för klimatet är välbekant, sker ingen förändring. Forskare som Johan Rockström och aktivister som Greta Thunberg skapar opinion, men att nå en bred publik med vetenskaplig statistik är svårt. Då kan ett konstnärligt arbete göra skillnad, eftersom det kan nå ända in i hjärtat.
Caroline Mårtensson: Just det har jag intresserat mig för, varför kunskapen stannar hos experterna. Varför når inte insikterna samhället, varför avstannar engagemanget? Det finns en psykologisk barriär inför miljöfrågor och klimatförändringar, som leder till att vi distanserar oss. Här i Älmhult blev miljödimensionen särskilt tydlig i mitt arbete, genom att den konstnärliga utredningen var det huvudsakliga uppdraget. Den var mer definitiv, medan konstverket är temporärt med karaktär av utkast – en fördelning mellan projektets bägge delar som känns bra. Sen hoppas jag att konstnärlig gestaltning, som delvis består av förskjutningar i information och material, kan synliggöra perspektiv och tillstånd som annars är svåra att upptäcka eller förstå.
Vilka är de viktigaste lärdomarna?
Helen Carlsson: Att förankra projektet överallt i den kommunala organisationen; att gynna förutsättningarna genom att introducera konstnären för alla möjliga kompetenser som kan ha betydelse för genomförandet. Och att inse vikten av att knyta personliga kontakter.
Caroline Mårtensson: Att vi behöver tid för att förstå varandras metoder. Konstnärligt arbete är välbekant för mig, men inte för andra. Hur en forskare eller en tjänsteman i kommunen arbetar är självklart för dem, men inte för mig. Om vi ska ta oss framåt i de stora samhällsfrågorna, måste vi lyssna på varandra.
Linda Fagerström Docent i konst- och bildvetenskap och konstkritiker