Tomteboda postterminal – juridiska styrmedel i teori och praktik

Solna kommun har under senare år använt skyddsbestämmelser i detaljplan för att säkerställa långsiktigt bevarande av byggnadsanknuten konst. Detta har bland annat skett i före detta Tomteboda postterminal i Solna.

Syftet med den nya detaljplanen är att möjliggöra en ny bussdepå i och i anslutning till Tomteboda postterminal. Detaljplanen har utformats med utgångspunkt i Solna stads styrdokument Gestaltningsprogram för Solna stads offentliga miljöer. Planförslaget har vunnit laga kraft men kommer först att prövas vid en kommande lovprövning.

Storslagen satsning på konst i Tomteboda postterminal
Tomteboda postterminal i Solna uppfördes 1981–1983 av arkitektbyrå Rosenberg & Stål Arkitekter med Gustaf Rosenberg och Bo Zachrisson som ansvariga, och på uppdrag av dåvarande statliga Byggnadsstyrelsen (avvecklad 1993). Terminalbyggnaden är med sina ca 104 000 kvadratmeter en av Sveriges största byggnader. I samband med uppförandet gjorde Statens konstråd och Posten (nuvarande PostNord) en satsning på både byggnadsanknuten offentlig konst och lös offentlig konst som har få motstycken i landet i fråga om antalet verk, konstnärlig bredd och kvalitet. Bland de konstnärer vars verk ingick i projektet kan nämnas Curt Asker, Marie-Louise Ekman, Hertha Hillfon, Olle Nyman, Petter Zennström och P O Ultvedt.

Konstnärliga värden säkerställs i detaljplanen
I Solna kommuns nya detaljplan för terminalområdet redovisas de konstnärliga värden som finns i fastigheten. I planen lyfts även värdet av den offentliga konsten som en del av samhällsbygget. Vidare framgår det av detaljplanen att det krävs ansökan om bygglov för åtgärder som påverkar de konstverk som är specificerade i planbeskrivningen. Då ombyggnation av interiörer normalt inte kräver bygglov innebär denna utvidgade lovplikt ett starkt skydd av de konstnärliga och antikvariska värdena inom Tomteboda postterminal. Planen innehåller en detaljerad förteckning över vad som ska skyddas och kopplas till bestämmelser på plankartan. Det sätt som Solna kommun i detta fall har tillämpat plan- och bygglagen (2010:900) är av intresse för hur lagstiftningen kan tillämpas i liknande fall för byggnadsanknuten offentlig konst i kommunernas planhantering. Fallet visar även på hur konstnärliga och kulturhistoriska värden kan säkerställas när staten säljer fastigheter till privata ägare.

Texten är en fallstudie ur rapporten Byggnadsanknuten offentlig konst – Kunskapshöjande insatser för förvaltning av den offentliga konsten som del av kulturmiljön