Avsmyckningen Wild Beyond

Som en del av konstprogrammet Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden genomfördes 2019 konstfestivalen Eldmarknaden. Panoramamålningen Wild Beyond av Loulou Cherinet var en del av marknaden. Jonatan Habib Engqvist har träffat henne och curatorerna Holly Keasey och Stella d’Ailly för att prata om verket och konstprogrammet.

Jonatan Habib Engqvist: Under 2019 ställdes fyra nya offentliga konstverk ut och ett av dem var Eldmarknaden,ett slags ”lägereld” för att samtala, utbyta erfarenheter och dansa. Kring ett tjugotal brasor vid Strömparterren mitt emellan riksdagen och slottet pågick samtal om klimat, kultur och hållbarhet. Forskare, urfolksaktivister, dansare, konstnärer och arkitekter i dialog med varandra och besökare. Där ingick även konstverket Wild Beyond av Loulou Cherinet. Det vore spännande att höra mer om verket och hur du tänker kring det nu.

Loulou Cherinet: Wild Beyond är en 2,5 m hög och 36 m lång målning, ett sorts montage av långsamma panoreringar över tre innergårdar i Norra Djurgårdsstaden. Den rullas mellan två stående cylindrar placerade i ett ramverk som visar 4 m i taget. Rörelsen manövreras manuellt med hjälp av två rattar. Att se verket i sin helhet tar ca 50 min. Det nästan, men inte riktigt, en målning, en film, en skulptur och en maskin. Men Wild Beyond är inte bara det här fascinerande och förfelade objektet (under visningen på Eldmarknaden blev väderspänningarna för mycket för duken, en metalsprint gick av i mekaniken, och vi lyckade endast visa 11 minuter). Idag tänker jag på Wild Beyond som ett motsägelsefullt arbete rikt på paradoxer… Ett handlingsutrymme fullt av spänningar och motstånd, samtidigt rikt på intuitiv förståelse, och just därför också användbart och intressant för konstnärlig praktik. Jag arbetar fortfarande med den, frågeställningarna kring ’gestaltad livsmiljö’ och 360-graders berättande som var dess utgångspunkt – samt med den instinktiva sorg mötet med Norra Djurgårdsstadens fjärde strategi för hållbar urban utveckling ’låt naturen göra jobbet’väckte i mig. Wild Beyondkommer att aktiveras igen i höst. Jag har fortfarande mer att lära av verket.

 

Jonatan Habib Engqvist: Hur har samarbetet sett ut?

Loulou Cherinet: Utmanande, svårt, lustfyllt, ambitiöst, risktagande, tillåtande, expansivt, vetgirigt och genomsyrat av ett divergent tänkande som inte konvergerat under processens gång. Vi har fortsatt att resonera fritt långt in i processen, agerat spontant baserat på nyfikenhet och skiftande omständigheter, växlat spår, prövat olika lösningar och inte sökt strukturera processen för att hitta ”rätt” lösning. Jag skulle beskriva det som att vi arbetat sida vid sida med stort intresse för varandras arbete. Vi har haft återkommande möten och samtal, gemensamma aktiviteter men också arbetat på helt utan kontakt i perioder.

Holly Keasy: Stella och jag beställde en bakgrundsrapport av Josefin Wangel Weithz om Norra Djurgårdsstadens historia och tillblivelse som underlag för de konstnärliga avsmyckningarna. Vi tänkte att detta var ett bra sätt att hjälpa konstnärer att ta till sig ett fält som de kanske normalt inte arbetar i, ifrågasätta utvecklingsprocessen och hitta länkar till sina egna forskningsagendor.

 

Jonatan Habib Engqvist: Titeln “Konstnärliga avsmyckningar…” är uppenbarligen en kommentar till konstnärens roll i byggprojekt, där den så kallade “enprocentsregeln” föreskriver att en viss andel av produktionskostnaden av offentliga byggnader ska gå till uppförande av konst. När den infördes kallades de uppdragen “konstnärliga utsmyckningar”. Reformen har kommit att förknippas med folkhemmet, inte minst med tanke på det uttalade syftet att främja en demokratisk tillgång till konst. Ska jag förstå titeln en kritik av utsmyckningen som idé? Av folkhemmet? Eller kanske bättre: Hur tänker ni kring demokrati och konst, och hur ser ni på den offentliga konstens roll i många av de stadsomvandlingsprojekt som pågår runt om i landet just nu?

Stella d’Ailly: Det offentliga rummet består av många lager och medium, ett sådant är vårt juridiska, politiska och administrativa stadsomvandlingssystem där konstnärer avnjuter en roll  i ett komplext nät som domineras av investerare, fastighetsutvecklares agenda och underentreprenörers ganska obegränsade exploatering av människor och jordens resurser. Mitt förslag är att konstnärer ges plats i stadsomvandlingsprojekt att bistå vårt tilltänkta demokratiska system.

Loulou Cherinet: Jag har uppskattat begreppet ’avsmyckning’ eftersom jag är intresserad av hur estetik och konst flyter samman med social och ideologisk styrning. Utsmyckningen kan förstås som ett lustfyllt tillägg av upplevelser, färg och form, en dyrbar bonus, ett överflöd av något uppskattat. I den offentliga konsten har utsmyckningen lika ofta inneburit försök att dölja, sanera eller sälja in något oönskat eller försummat. Den kritiska aspekten finns i min mening där och konst erbjuder två metoder för motstånd som intresserar mig i sammanhanget. Den ena går ut på att destabilisera det som möjliggör logiken bakom det fenomen som kritiseras. I detta fall; att inte att vilja se slutet på utsmyckningen, men slutet på den ståndpunkt utifrån vilken utsmyckning är vettigt. Den andra handlar om att betona vår förmåga att uppleva och dela glädje och lust.

 

Jonatan Habib Engqvist: Vilka är den socialt engagerade konstens största utmaningar just nu?

Stella d’Ailly: Att vara socialt engagerad över tid. Projektismen är skadlig för den fragmenterar vårt samhälle när vi behöver kunna tänka långa tankar tillsammans.

Loulou Cherinet: Den falska känslan av att vara omringad utan alternativ till den hänsynslöst exploaterande logik som genomsyrar vårt ekonomiska system och våra samhällen i stort.

Holly Keasy: Att konstnärer blir socialarbetare och återigen fyller en roll som staten underfinansierar. Att vi glömmer att vara konstnärer, att vara kreativa, utmanande… För mig är den största utmaningen inom socialt engagerad konst att komma ihåg att lyssna, svara, att vara relationell. Och att komma ihåg att inte tillämpa mina eller andra dagordningar och anta att jag vet bäst. Det är oerhört enkelt att instrumentaliseras. Att bli normativ i vad vi tror att socialt engagerad praktik producerar, vilka former det tar, vilka problem den löser. Även om essensen av socialt engagerad praktik för mig är engagemang – vilket betyder att förhålla sig och förhandla. Det är en etik för snarare än ett produktionssätt.

 

Jonatan Habib Engqvist: Tror du att konst kan bidra till samhällelig förändring? Och i så fall på vilket sätt?

Stella d’Ailly: Ja konst kan rasera fördomar, men den kan också förstärka dem. Det beror väl på konstnären och de institutioner som skolar dem? Jag tror på fantasins, ordets, empatin och lekens makt att ge oss utrymme som människor att omforma vårt samhälle.

Loulou Cherinet: Det finns många fina svar på din fråga men jag tror tyvärr att inget av dem har med saken att göra. De är liksom oväsentliga, som ett ostämt instrument. Frågan orkestern söker svar på är vilken samhällelig förändring människan bör bidra till och hur?  Svaren på frågan du ställer säger mer om vad vi menar när vi säger ’konst’ och ’samhällelig förändring’. Det är inte helt ointressant, men atonalt i sammanhanget. Mitt svar på den frågan just nu skulle handla om fiktion. Men det är inte så mycket ett svar som ett antal frågor och fenomen jag intresserat mig för; hur europeisk historieskrivning beskriver samhällelig förändring som sprungen ur en enskild människas agerande; Gavrilo Princips skott i Sarajevo, Columbus expedition, Rosa Parks på bussen. Hur detta klingar sant och falskt genom fiktion som instrument; falskt på grund av historieskrivningens relation till skönlitteratur, sant på grund av förändringens behov av föreställningsförmåga. Hur narrativet om den lilla revolutionens förmåga att rulla igång den stora återspeglas inom terrorismen, den kristna missionen, konsten, kulturpolitiken och nu även virologi. Jag har varit fascinerad av att leta berättelser om direkt kausala förhållande mellan ett enskilt konstverk och konkret samhällelig förändring, men mest stött på historier om dokumentärer och reportageböcker; Jonathan Dimbleby’s BBC dokumentär The Unknown Famine som anledning till studentrevolten och mordet på Haile Selassie eller Odd Uhrbom och Sara Lidmans bok Gruva som upptakt till den stora vilda gruvstrejken och därmed slutet på ackordssystemet, införandet av månadslön, anställningsskydd och medbestämmandelagen. Men likaväl som fiktionen framstår som ett avgörande element i alla exempel jag hittar utgör den också en avgörande faktor i förklaringen av det ständigt pågående uppskjutandet, hämningen och förhalandet av nödvändig samhällelig förändring vi befinner oss i. Detta spel mellan fiktionen som uppvaknande och fiktionen som dröm, idéer om realism och hermetiskt omslutande fiktion verkar ha med både konsten och samhällelig förändring att göra. Detta är också något jag försökt utforska med hjälp av Wild Beyond

Jonatan Habib Engqvist
Oberoende curator och författare