Podcast av La Dekoloniala!

Detta är en fristående podcast i fyra delar av och med Rossana Mercado-Rojas och Princess Jimenez Beltre från La Dekoloniala! som värdar. La Dekoloniala! bjuder här in två konstnärer, som med sina olika praktiker utvidgar det vi uppfattar som offentliga rum genom ett dekolonialt, antirasistiskt perspektiv.

Så här beskriver La Dekoloniala! sitt arbete med egna ord.

”La Dekoloniala! är en folkbildande, konstnärlig och kulturell förening vars främsta mål är att lyfta fram dekolonial kunskap från det globala Syd.

Det är en aktiv strävan efter att ta plats, resurser och skapa debatt som en form av dekolonial rättvisa. Den politiska handlingen att se oss, de koloniserade, som aktiva människor, subjekt, experter, som aktiva protagonister i vår egen historia och rättvisa.

Den koloniserade kroppen har alltid behandlats som ett studieobjekt snarare än ett subjekt som har någonting att säga. Vi närmar oss debatten på ett radikalt sätt genom att ge en plattform till människor som ofta ignoreras av den postkoloniala akademiska världen.

Vi omfamnar dekolonialitetens mångfald och pluralitet och försöker att avkolonisera så mycket vi kan, alltid från ett intersektionellt perspektiv.”

Värdar för den här serien är två medlemmar av La Dekoloniala!:
Rossana Mercado-Rojas (Peru), konstnär, kulturarbetare, antirasist och intersektionell feminist, samt Princess Jimenez Beltre (Dominikanska Republiken), pedagog, skribent, spoken word-artist och podcastare.

Lyssna på podcastavsnitten

Intro:

Avsnitt 1:
Ljudverk av Rossana Mercado Rojas som innehåller fältinspelningar och läsningar. Här finns Rossanas dikt Sin nombre (2019) (Jag är vilden/ I’m the savage), läst av Maria Högbacke på svenska och Angélica Chávez Cáceres på spanska. Verket innehåller också spoken word-föreställningen The myth of the good immigrant av Princess Jimenez Beltre, inspelad på La Gozadera (KKH, 2019).

Avsnitt 2: Amalia Alvarez berättar om sitt liv som antirasistisk serieskapare och konstnär i serieform.

Bild i ljudfil: frame from Basta! A comic on migrant workers’ struggles in Sweden by Amalia Álvarez R. in Migrazine, 2020

Avsnitt 3: Nontokozo Tshabalala berättar om sitt projekt Melanin Spaces.

Konstnären och hennes hud: Melanin Spaces av Nontokozo Tshabalala
Det här är en inspelning av en modifierad version av mitt försvar av mitt examensprojekt. En gång blev jag frågad var designen i mitt verk är, och jag menar att det ligger i ögonblicket mellan ingång och utgång från platsen där personer med afrikanskt ursprung deltar i övertagandet av rummet. Det är höjden av, och poängen med designprocessen. Mobilisering med syfte att hela är nyckeln för att vi ska uppleva och uppnå frihet tillsammans.

Bild i ljudfil: Map_The politics of visibility.  Timeline of projects by Nontokozo Tshabalala and Melanin Spaces manifesto.

Lyssna och se hela examensarbetet här.

Avsnitt 4: Princess Jimenez Beltre och Rossana Mercado-Rojas pratar om att skapa utrymmen i en postkolonial värld.

Bild i ljudfil: Mural at its last stage with Sarai Alvarez, one of the painters. Detroit Gallery, 2020

I avsnitten finns delar av dessa musikstycken:
Hatrapadah, Copa 28 B (2014) och Te extraño (2018). Hatrapadah är Miriam Ku, peruansk rappare.

Bild i ljudfil: Princess Jimenez Beltre performs her spoken word as an homage to Esperancita, 16 year old girl with Leukemia who was denied access to abortion to save her life due to the total criminalization of this reproductive right in the Dominican Republic. Photo by Johan Palme, 2020.

La Dekoloniala! berättar om programmet

Nedan berättar La Dekoloniala! med egna ord om programmet.

”Det är mycket viktigt att vi är värdar för det här programmet. Både som enskilda utövare och som förening strävar vi efter att återta vår position som kunskapsskapare och avgörande röster när den dekoloniala diskursen ligger på bordet.

Vi kommer från Peru och Dominikanska republiken, forna europeiska kolonier, och vi bär fortfarande bördan av våldet från den koloniala processen i vår vardag. Den diskriminering och de begränsningar vi möter på grund av passet vi äger. Våra resehandlingar från en nationalstat som byggdes på blodet från ursprungsbefolkning och slavar. En nationalstat vars institutioner och nationella identitet är gjutna i tvångsarbete och slaveri. En nationalstat som har blivit en fiskdamm för extraktivism som berikar nationerna i Nord, den första världen.

När vi kommer till Europa, Moderlandet, finner vi att våra nationella identitetshandlingar, våra kolonisatörers språk, våra officiella kulturer, inte längre är “tillräckliga” i ett land som Sverige.

I den här podcasten lyfter vi frågor som hur vi blir lästa i den offentliga sfären. Kriminaliseringen av våra kroppar och våra barns. Vilka platser tillåts vi leva på och existera som vi är? Vilken agens har vi och vilka rum nekas oss?

Som kulturarbetare vill vi lägga fram de här frågorna på bordet, diskutera dem, och lyfta fram strategier och metoder från det globala Syds feminismer, en gren av feminism som har sin egna historiska tidslinje, och från våra ursprungsbefolkningar som arbetade i gemenskap med principer om reciprocitet och kollektivt ansvar före och bortom bildandet av nationalstaterna.

Att ta hand om andra är en praktik som åsidosätter den patriarkala, kapitalistiska livsstilen som huvudsakligen separerar, individualiserar, prioriterar och främjar konkurrens och exploatering. Vi föreslår en nätverksstruktur som tillåter och införlivar upp- och nedgångar, och på så sätt ifrågasätter produktivitet och hierarki och istället främjar utbyte, samarbete och ömsesidigt beroende. Det är därför vi är för att lyssna på och skydda varandra. Att skydda andra och låta sig bli beskyddad är en övning i att avindividualisera traumat, välkomna det, dela det. Vi tror att det är ett sätt att hantera trauman, såsom att leva som en rasifierad person i en postkolonial värld.

Till den här podcast-serien har vi bjudit in två konstnärer som med sina olika praktiker utvidgar det som vi uppfattar som offentliga rum, ur ett dekolonialt och antirasistiskt perspektiv. Amalia Alvarez är konstnär, serieskapare och antirasistisk aktivist. Hon tillhör Likan Antai-folket (Abya Yala) och är bosatt i Malmö. Hennes arbete fokuserar på rasism/antirasism, representation, feminism, genus, migration, sociala frågor och klass. I detta bidrag ger Amelia oss en ljudberättelse i serieform om hur hon i sin praktik tagit över rum under olika perioder i livet.

Vi har också med Nontokozo Tshabalala, en afrofuturistisk, multidisciplinär konstnär bosatt i Göteborg. Hon använder bilder och poesi för att undersöka frågeställningar om henne själv som en svart, sydafrikansk kvinna i världen. Nontokozo presenterar sitt projekt Melanin Spaces där hon reflekterar över offentliga rum och hur de anpassas för och av personer med afrikanskt ursprung.

Denna podcast innehåller olika element: konversationer, konstnärliga ljudverk och våra egna inlägg som aktiva subjekt, experter, som huvudroller i vår egen historia och rättvisa. På så sätt blir denna serie en ram för konst och delade rum som berör dekoloniala praktiker och perspektiv, baserad på vår förenings strävan efter att ge en plattform till folk som ofta ignoreras av den postkoloniala akademiska världen.”

/La Dekoloniala!

Läs mer om La Dekoloniala! här.

Biografier

Princess Jimenez Beltre (1987, Dominikanska Republiken) pedagog, skribent, spoken word-artist och podcastare. Hon har en kandidatexamen i specialpedagogik från Utah State University och är bosatt i Stockholm. Hon är en av grundarna av La Dekoloniala!
Hennes artiklar har publicerats i Kultwatch, The Local Sweden och Black Feminist collective. Hon driver Mango Podcast, en informativ och åsiktsbaserad plattform där olika frågor diskuteras från ett intersektionellt, feministiskt och dekolonialt perspektiv. Där har hon samarbetat med aktivister och folkbildare runtom i världen, på spanska och engelska.

Rossana Mercado-Rojas (1982, Peru) konstnär och kulturarbetare. Hon har en kandidatexamen i måleri, en master i kritiskt skrivande och kuratoriska praktiker från Konstfack och en postmaster i ljudkonst och kollektiva praktiker från Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hon blev nyligen beviljad skrivresidens utlyst av Konsthall C. Hennes praktik undersöker dekoloniala feministiska praktiker, offentliga rum och kollektivt arbete, rasifierad kvinnlighet, moderskap och migration. Hon är en av grundarna av det kvinnliga konstnärskollektivet Hysterix (Peru) som fokuserar på multidisciplinära interventioner i den offentliga sfären. Hon är också styrelsemedlen i Galleri Majkens, ett konstnärsdrivet galleri som producerar utställningar med feministiska teman i Stockholm. Rossana Mercado-Rojas är också en av grundarna av La Dekoloniala!
Läs mer här.

Gästartister
Nontokozo Tshabalala är en sydafrikansk multidisciplinär konstnär och afrofuturist bosatt i Göteborg. Hon är också medgrundare av Mam’Gobozi Design Factory, en designstudio som vill skapa ett utrymme för design från afrikanska kontinenten att definiera sig själv bortom den västerländska blicken. Med en grund i grafisk design använder hon bilder och poesi för att undersöka några av de frågeställningar hon har om sig själv som sydafrikansk, svart kvinna i världen.
Läs mer här.

Amalia Alvarez, ättling till Doña Liberata Ckatur av Lickana. Amalia föddes in i urfolket Likan Antai (Abya Yala). Hon är konstnär, antirasistisk aktivist och serieskapare. Hon arbetar ofta i genrerna socialrealism och satir, med fokus på rasism/antirasism, representation, feminism, genus, migration, sociala frågor och klass, ur ett intersektionellt perspektiv. Hennes verk är del av den permanenta utställningen Kvinnor skapar historia på Tekniska museet i Malmö. Hon har publicerat två böcker, Fem papperslösa kvinnors historier samt Fem historier om prostituerande.
Läs mer här.

I samtalsserien Breddat berättande för offentlig konst undersöker vi hur vi kan förstå hur historiska maktförhållanden fortsätter att forma vår samtid. Genom en dekolonial förståelse av vår tid, det vill säga genom ett antagande om att ett kolonialt maktförhållande formar samtiden, vill vi skapa ett ramverk för en samtalsserie som undersöker relationen mellan dekolonialitet och offentlig konst. Samtalsserien består av fyra delar.

Fakta om Chuqui Chinchay

Chuqui Chinchay är en ickebinär jaguar-gud som dyrkas av ursprungskulturer, främst i det som nu kallas Peru. Bara mästare av det tredje könet, Qari Warmi, kunde leda ritualer i dess ära. Deras androgyna klädsel var ett synligt tecken på ett tredje rum, ett rum mellan maskulint och feminint, nutid och det förflutna, mellan de levande och de döda. De åkallar en kreativ kraft, inom och utan den mänskliga existensens binärer. De spanska kolonisatörerna försökte radera alla spår av den inhemska befolkningens kunskaper, i detta fall gällande sexuell och könsmässig mångfald. Katolicismen infördes med grymhet och inhemska praktiker kriminaliserades helt.

La Dekoloniala! har valt Chuqui Chinchay som ett sätt att skapa en symbol för den kunskap som raderades i den koloniala processen. Med Chuqui Chinchay förkroppsligar vi starkt våra mål som förening.

Här kan du ta del av en transkribering av radioavsnitten.

Intro

Princess: La Dekoloniala! är en utbildande, konstnärlig och kulturell organisation vars främsta mål är att lyfta fram dekolonial kunskap från det globala Syd som har knuffats ur diskursen av vit västerländska akademiska världen. Det är en aktiv strävan efter att ta plats, resurser, och att skapa diskussioner som en form av dekolonial rättvisa.

 

Rossana: Den politiska handlingen att se oss, de koloniserade, som aktiva personer, subjekt, experter, som aktiva protagonister i vår egna historia och rättvisa. Vi kommer att omfamna dekolonialismens mångfald och pluralitet och försöka avkolonisera så mycket vi kan, alltid ur ett intersektionellt perspektiv.

 

Princess: Den här serien presenteras av två medlemmar av La Dekoloniala!:

 

P: Jag är Princess, jag föddes i Dominikanska republiken 1987. Jag är pedagog, skribent, spoken word-artist och jag gör podcasts. Jag har en kandidatexamen i specialpedagogik från Utah State University. Just nu bosatt i Sverige. Jag är en av grundarna av La Dekoloniala!

Mina artiklar har publicerats i Kultwatch, The Local Sweden, och Black Feminist Collective. Jag driver Mango Podcast (www.mangopodcast.com), en informativ och opinionsdrivande plattform där olika ämnen diskuteras ur ett intersektionellt feministiskt och dekolonialt perspektiv, och där jag har samarbetat med aktivister och pedagoger från runtom i världen på både engelska och spanska.

 

R: Mitt namn är Rossana, jag föddes i Peru 1982. Jag är konstnär och kulturarbetare. Jag har en kandidatexamen i måleri och en master i kritiskt skrivande och kuratoriella praktiker från Konstfack och en postmaster i ljudkonst och samarbetsmetoder från Kungliga konsthögskolan. Jag beviljades nyligen residens inriktat på skrivande av Konsthall C. Mina praktiker utforskar dekoloniala feministiska praktiker, offentliga rum och kollektivt skapande, rasifierad kvinnlighet, moderskap och immigration. Jag är en av initiativtagarna till det kvinnliga konstkollektivet Hysterix (Peru) som fokuserar på multidisciplinära interventioner i den offentliga sfären. Jag är också medlem i styrelsen för Galleri Majkens, ett konstnärsdrivet galleri som producerar feministiska utställningar i Stockholm. Jag är också en av grundarna av La Dekoloniala!.

 

(musik av Hatrapadah)

 

P: Denna podcast som presenteras av oss, La Dekoloniala!, är gjort på uppdrag av Statens konstråd inom ramen för deras webbaserade serie Expanded narratives for Public Art, som är en del av deras program där de väcker frågeställningar om vilket ansvar en statlig myndighet har för narrativet den bidrar till. Vilka perspektiv och uttryck saknas i offentlig konst? Vilka narrativ behöver ges rum just nu? I detta uppdrag lämnar Statens konstråd över rollen som värd till La Dekoloniala!

 

R: Detta är en del av Statens konstråd försök att närma sig dekolonisering, trots svårigheterna att adressera de här frågorna som offentlig aktör, genom att arbeta från en dekolonial förståelse av samtiden, där premissen är att koloniala maktstrukturer fortsätter att forma samhället idag.

Syftet med processen är att bana väg för ett brett urval av röster och pröva nya sätt att dekolonisera – att lämna över rollen som värd är ett av dem.

 

P: Det är väldigt viktigt att vi presenterar det här programmet. Som individuella utövare och som organisation strävar vi efter att kräva vår plats som kunskapsskapare, och som vägande röster när den dekoloniala diskursen är på agendan. Vi kommer från Peru och Dominikanska republiken, forna europeiska kolonier, och vi bär fortfarande bördan av det koloniala våldet i vår vardag. Diskrimineringen och restriktionerna vi möter på grund av vilka pass vi äger. Våra dokument från en nationalstat som byggdes på blodet från ursprungsbefolkning och slavar, en nationalstat vars institutioner och nationella identitet har formats av tvångsarbete och slaveri. En nationalstat som har blivit en pöl för extraktivism som berikar länder i norr, i första världen.

 

R: När vi kommer till Europa, moderlandet, finner vi att våra nationella dokument, våra kolonisatörers språk, våra officiella kulturer, inte är “tillräckliga” för ett land som Sverige.

 

I denna podcast väcker vi frågor så som hur vi blir lästa i den offentliga sfären. Kriminaliseringen av våra och våra barns kroppar. Vilka platser tillåts vi bo på och existera som vi är? Vilken agens har vi och vilka rum nekas oss?

 

Som kulturarbetare vill vi lyfta fram de här frågorna, prata om dem och förstärka feministiska strategier och metoder från det globala Syd, en gren av feminismen med sin egna historia, från våra usprungsfolk som arbetade i gemenskap med principer för reciprocitet och kollektivt ansvar före och bortom nationalstaterna.

 

P: Att vårda andra är en praktik som åsidosätter den patriarkala kapitalistiska livsstilen, som huvudsakligen separerar, individualiserar, prioriterar och främjar tävling och exploatering. Vår propå håller fast vid en nätverksstruktur som accepterar och inkorporerar fall och återfall, och genom det ifrågasätter produktivitet, hierarkier och istället främjar utbyte, samarbete och ömsesidigt beroende. Det är därför vi främjar lyssnande och omsorg. Att ta hand om andra och låta sig bli omhändertagen är en övning i att av-individualisera trauma, att välkomna det och dela det. Vi tror att det är ett sätt att hantera trauma, såsom traumat att leva som en rasifierad person i en postkolonial värld.

 

R: Till den här podden har vi bjudit in två konstnärer som med sina respektive praktiker utvidgar det som vi uppfattar som offentliga rum ur ett dekolonialt, antirasistiskt perspektiv. Amelia Álvarez är konstnär, serietecknare och antirasistisk aktivist, född i Likan Antai (Abya Yala) och bosatt i Malmö. Hennes arbete har fokus på rasism/antirasism, representation, feminism, kön, migration, sociala frågor och klass. I detta samarbete berättar Amalia i ljud-serieformat hur hon gör för att ta plats i olika ögonblick i sitt liv. Vi har också Nontokozo Tshabalala, en afrofuturistisk, interdisciplinär konstnär bosatt i Göteborg som använder bilder och poesi för att utforska frågeställningar om henne själv som svart sydafrikansk kvinna i världen. Nontokozo presenterar sitt projekt Melanin Spaces där hon reflekterar över offentliga rum och hur de konfigureras av/för individer med afrikanskt ursprung.

 

P: Denna podcast inkluderar olika material såsom samtal, konstnärliga ljudverk och våra egna inlägg som aktiva subjekt, experter och med ledande roller i vår historia och rättvisa. På detta sätt bildar denna serie en ram för konst och delade rum i relation till dekoloniala praktiker och perspektiv, baserad på vår organisations strävan att ge en plattform för människor som ofta ignoreras av den postkoloniala akademiska världen.

 

Avsnitt 2: Amalia Alvarez

Intro: gatumusikant

 

00:26

Hej, mitt namn är Amalia Álvarez, jag är dotter av det förcolumbianska Likan Antai-folket i den torraste öknen i världen, Atacama, beläget i norra Chile, sydväst om Bolivia och nordväst om Argentina.

 

Som Likan Antai-kvinna, och sedan svensk chilenare, är min kultur att göra det mesta av mitt dagliga arbete kollektivt. Jag arbetar som serieskapare inom genrerna socialrealism och politiska serier ur ett antirasistiskt postkolonialt perspektiv, och såklart intersektionellt.

 

Representativitet är en viktig faktor i mitt arbete. När jag säger representatitvitet menar jag inte representation. Representation är när någon talar för någon annan men utan den andres erfarenhet. Jag menar istället att representativitet är resultatet av kunskap och erfarenhet.

 

02:03

Hon gjorde vår debut 2013 med den grafiska romanen “fem papperslösa kvinnors historier”, i serieformat, inom genren socialrealism. Samma år fick romanen två priser, som mest lästa serie 2013, och bästa svenska grafiska roman 2013 i genren socialrealism.

 

2016 publicerade vi den andra boken “fem historier om prostituerande” och Jenny Teleman på svensk radio valde boken som det svenska bidraget till årets mest intressanta grafiska roman. Hon kallade den en av årets mest originella grafiska romaner.

 

Och nu på Tekniska museet i Malmö är hennes teckningar del av den permanent utställningen “kvinnor skapar historia”. En del av satiren har publicerats i den senaste antirasistiska ordboken av antirasistiska akademin i Sverige.

 

03:16

För att beskriva färgen gul i mitt Likan Antai-samhälle måste vi veta vilken skatt vi ska beskriva, den gyllene gryningen, stenar, sommar, sanden nära bergen, slätterna, etc.

 

En person som inte har bott i eller obeserverat öknen, eller blivit lärd av de äldre, kommer inte kunna urskilja, ännu mindre beskriva.

 

Det är omöjligt att beskriva öknens sanna gula färg utan att ha erfarenhet av öknen i sig.

När jag skriver om immigranter, rasifiering, exotifiering, diskriminering, homofobi, eurocentrism, vit feminism och fascism, gör jag det från min position som  invandrare från ett ursprungsfolk från mitt kvarter, från kollektivet av icke-vita kvinnor, från mina dagliga interaktioner men mina invandrargrannar, från mitt dagliga liv, från avhumaniseringen av icke-vita kroppar, från kriminaliseringen av ghetton, etc.

 

05:05 Ja… jag studerade journalistik och dokumentärserier, grafiskt historieberättande och visuella narrativ och genusvetenskap på Malmö högskola.

 

05:36

– Åh, var kommer du ifrån?

– Jag är från Abya Yala

– Var ligget det?

– Det är en kontinent som folk känner som America, Sydamerika

– Javisst. Du är ursprungsinvånare.

– Inte bara det! Jag är en fattig arbetande immigrant i Europa.

– Jag gillar dig!

– jag gillar mig själv, bror!

 

– Hörru taxi! sex Guinness till min nya indiankompis!

– Vi har mycket att prata om

 

06:33

Jag organiserar mig i många kollektiv, en av dem är Whipalla kollektivet. Vi har börjat berätta andra invandrares historier. Det finns svenska barn som kallas andra generationens invandrare, och deras barn som också föds i Sverige kallas tredje generationens invandrare. Den här berättelsen kommer att berättas ur perspektivet El buen vivir eller det goda livet. Det goda livet är värderingar som förcolumbianska folk fortfarande har och vårdar.

 

Att kunna lyssna är en princip av El Buen vivir, vem ska vi lyssna på och vad för oss samman.

 

07:51

God morgon, Amalia! Oroa dig inte, var glad! Idag är en vacker dag att börja träna dina ansiktsmuskler på. Le hela dage. Frukost kl 08.00 och lyssna på politiska löften. Efter lunch, lyssna på kärlekshistorier och läs intersektionella nyheter. På eftermiddagen, titta på ekonominyheterna på TV. Kolla innan du lägger dig, ännu en gång, hur mycket pengar politiker får från dina skattepengar och jämför det med din lön.

 

08:48

Två av våra verk har publicerats som grafiska romanen. De innehåller historier om personer med utomeuropeiskt ursprung. Och genom sidorna berättar de hur det svenska samhället upplevs från deras perspektiv som papperslösa invandrare.

 

10:02

Hon är en av sex svenska samtida serieskapare i en dokumentärfilm, Serietecknarna av Åsa Sandzén, den sändes på SVT i maj 2018.

 

10:25

Just nu är jag involverad i många projekt på samma gång och det är väldigt spännande. Många av dem är i solidaritet och andra som professionell serieskapare. Jag arbetar i Kristianstad kommun i det mest prekära bostadsområdet. Där berättar och skriver unga människor sina historier själva, i sitt bostadsområde, i sin miljö, för en person som inte dömer dem, utan stimulerar dem.

 

Jag är övertygad om att konstnären eller akademikern också måste vara aktivist, kunskap måste delas för att förbättra samhället och förändringarna är politiska. Jag pratar inte om partier, politiska partier, nej, utan självstyrande, där vi alla har röster. I det här kontexten tror jag att representativitet är ett verktyg för att demokratisera vårt samhälle, inte separera, homogenisera, kolonisera, att finna det som förenar oss. Det är det vi gör i El buen vivir.

 

12:23

Hej! Det här är min Peñi Valeria. Peñi betyder prov på Mapuchespråket. När jag träffade Peñi första gången tänkte jag “den här personen har sitt ursprung i Abya Yala som jag”. Abya Yala är det som folket här kallar nord-, central- och Sydamerika. I Abya Yala har folket som man kallar indianer bott i många årtusenden. Vi är ursprungsfolk, eller first nation. Våra förfäder har alltid bott i Abya Yala.

 

Innan spanjorerna kom dit och började kalla Abya Yala för Amerika hade ursprungsfolken olika namn, och de har jättegamla traditioner som handlar om att leva i kontakt med naturen, och vi kallar planeten jorden för Moder jord, men på olika språk. Till exempel, de som bor i Anderna kallar jorden för Pachamama. I det som kallas södra Chile bor ursprungsfolket som kallas Mapuche, jordens folk. Mapuche kallar jorden för ñukemapo och solen för antu och månen för cuye. Deras land kallar de Walmapo. De tror att allt har en ande, och allt som vi gör mot naturen gör vi mot de gamla förfäderna och mot moder jord.

 

De tankarna var inte så populära hos chilenarna som inte hade samma respekt för naturen, och Mapuche var tvungna att kriga mot den chilenska staten som ville sälja Walmapo. Staten rånade deras land, kriminaliserade deras sätt att leva och deras språk, mapudungun. De diskrimineras för att de är mörka. De blev tvingade att flytta till stan där de var de fattigaste. Och under diktaturtiden rånade staten deras barn och skickade dem till andra familjer på andra sidan moder jord.

 

Ja, när jag såg Peñi Valeria kände jag på mig att den människan var inte bara från Abya Yala utan från Walmapo. Jag frågade om det och Valeria berättade sin historia. När hen var liten upptäckte hen att hen inte var som sin familj. Sen fick Peñi veta att hen var adopterad från Abya Yala. Hen visar bilderna när hen var liten, när hen träffade familjen för första gången. Då frågade jag hen om hen ville träffa sin ursprungsfamilj, och då sa Peñi ja. Förra året stod Peñi Valeria på samma flygplats som hen landade på för 39 år sedan. Där träffade hen en liten flicka som gråtande letade efter någonting. Valeria såg flickan, torkade hennes tårar och lugnade henne och tog hennes små händer. De promenerade tillsammans till flyget.

 

Det kom att bli en resa. Många frågor kom till Peñi Valeria. Varifrån kommer den lilla flickan? Vart ska hen ta vägen? De landade i Santiago de Chile. Flickan tog ett hårt grepp om Valerias hand. Valeria lät sig ledas av flickan till flygplatsens utgång. Flickan pekade på en grupp människor som väntade på deras nära och kära. Flickan sa till Valeria “jag är rädd, lämna mig inte”. Valeria knäböjde framför flickan, torkade hennes tårar och lovade att aldrig överge henne. Tillsammans promenerade de genom gången som ledde till utgången, där en grupp Mapuchekvinnor väntade på flickan som en dag försvann, och som nu kom tillbaka som en vacker Peñi med styrkan av alla sina modiga förfäder, jordens beskyddare.

Tillägnat min fantastiska Peñi Valeria.

 

18:47

Utställningar:

2019,  “Kontrapunkt”.  in Gender and Cultures of Equality in Europe. Casco art- institute Universitet Utrecht Netherlands

2019, Mental health gender and class, report from the suburbs Casa Rade, Calama-Chile

2019,  ”Nuevo cine chileno” Lund konstmuseum.

2019, Memoria de la violencia y resistencia post dictadura, Museo de la Memoria, Valparaíso, Chile

2018, Representativity in the Swedish comic, Umeås Anarchist bookfair

2018, Invisible voices Vårby Library, Stockholm

2018, Representativity in Comics, Malmö University

2018, Representativity in Comics, Angered bookfair

2018, Invisible voices, Cyclopen, activity centre, Stockholm

2018, How to survive a dictatorship, Hybirden, Malmö

2018, Invisible voices, Anarchist bookfair, Malmö

2018 Invisible voices city library Porvoo Finland


Avsnitt 3: Nontokozo Tshabalala

 

00:02 Intro: Sydafrikans/ Zulu kampsång Sobashiya Abazali av Amandla Group

 

Översättning:

Sobashiya Abazali Ekhaya (Vi kommer att lämna våra föräldrar hemma)

Siphuma sangena kwamany’ amazwe (Vi kommer att beträda främmande länder)

Lapho kungazi khona’ubaba nomama (där våra fäder och mödrar aldrig har varit)

Silwel’ inkululeko  (jagandes frihet)

Sithi salani (Vi säger stanna gott)

Salan’ekhaya (Alla ni stanna gott hemma)

 

Detta stycke är en läsning av ett manus jag skrev när jag skulle försvara mitt examensprojekt för min master, Melanin Spaces. Nu är det ett projekt som jag driver med några vänner, nämligen Aron Zahara, Daysury Valencia, Isatou Svenungsson, Ismalia Jallow and Pluva Abdo and Vera Marcelo.

 

Melanin Spaces är ett projekt som går ut på att inta rum, där vi unga med afrikanskt påbrå möts på en bestämd plats, som är exkluderande, i centrala Göteborg. Eftersom Göteborg är en av Europas mest segregerade städer vet vi att stadskärnan inte är så välkomnande gentemot icke-vita personer. Vi ser det i konst, boende och såklart på många andra sätt. Vi gör detta så att vi kan möta varandra och ha ett rum för helande som vi inte måste slåss för att vara oss själva i.

 

Hittills har vi haft ungefär fyra möten där vi har siktat in oss på platser förknippade med konst, som ligger, som nämnt, innanför stadskärnan. Och du kan läsa mer om detta i länken till bloggen.

 

Den här delen av presentationen av mitt masterprojekt heter Konstnären och hennes hud, och det var en kartläggning av de projekt jag har genomfört från mina första år fram till mitt examensprojekt, och det tittar på olika sätt som jag har arbetat med identitet, specifikt svart identitet i en svensk kontext.

 

Och det som jag kommer att besvara, med hänvisning till La Dekoloniala!s frågor, är Vilka platser har vi tillåtelse att bo på? Och leva som vi är? Vilka agenser har vi och vilka platser nekas oss?

 

Att vara svart på denna plats, en dikt av Nontokozo Tshabalala

 

Att vara svart på denna plats är

Att vara tvungen att skydda en ung svart kvinna

Från en strulig ung man som försöker slå henne

Sedan medan han slåss

Och blir stoppad av säkerhetspersonal

Som lever på att fånga bruna pojkar

Be för att det kommer att gå bra för honom

För efter det mötet kanske hans liv förändras

 

Att vara svart på denna plats är att få din identitet åsidosatt

När du frågar varför ett projekt menat för en afrikansk NGO

Inte speglar någon del av dess afrikanska historia och få svaret det var öh ah det som vi gillade

Eller när du presenterar en afrikansk zuluhydda som din definition av minimalism under en workshop

Och bli frågad “är det inte obekvämt”

 

Att vara svart på den här platsen är att ständigt få påträngande frågor i försök att bli förstådd som om din självaste existens bara är materia

Eller att se en festaffisch med robotknytnävar som flyger omkring i luften och undra varför den här bilden gör dig så obekväm och sen minns du att det är samma knytnävar som dina förfäder höll upp i kampen för sin frihet.

 

Att vara svart på den här platsen är att bli tillsagd att du inte är svart, för ras är inte en grej här

Och allt görs med goda intentioner

Fast därhemma äter ni kolonialismens bröd och smör och dess arroganta spår

 

Att vara svart på den här platsen är att känna sig ignorerad och obekväm i rum som är menade att vara för offentliga individer och behöva be om tillåtelse att ens bekanta sig med dem.

 

Väljer jag att uppfatta för mycket

Eller är det här hur en svart kvinna

Alltid tvingas vara och känna

Vaksam, rädd, beskyddande, försvarande men full av kärlek

Jag är inte längre säker på

Vad det ens betyder att vara svart på den här platsen

 

____

 

Det här är talet om tillståndet i designvärlden

 

Jag kommer att ta dig igenom designprocessen för Melanin Spaces där design, praktik, identitet, rum och dekolonisation möts.

Det är också här jag frågar:

Vilken roll spelar samhällsdesignern i att synliggöra personer med afrikanskt påbrå i en segregerad stad (Göteborg)?

Kan ett designsystem omvandla det sätt som personer med afrikanskt påbrå infiltrerar den övervägande vita stadskärnan?

Hur hindrar förekomsten av strukturell motvilja den afrikanska identiteten från att tillhöra/inta rum?

Hur kan att inta rum vara ett verktyg för egenmakt och helande? Vilka metoder behövs?

I ett försök att definiera samhällsdesignerns roll tittar jag tillbaka på det arbete jag har gjort under mitt masterprogram och försöker se vilka verktyg jag använde och, om jag kan, sätta ihop en verktygslåda som gör det möjligt för nästa samhällsdesigner att etablera sin roll i andra projekt de önskar koppla in sig på.

 

Enligt “The Social Design Methods Menu” av Lucy Kimbell & Joe Julier (2012) finns det sju beteenden som samhällsdesign grundar sig i: att berätta historier och göra kartor, arbeta med människan i centrum och över nätverk av människor och ting, att titta både på detaljer och den stora bilden, skapa saker att utforska, testa och lära sig, föreställa sig användarscenarion, provocera och inspirera till alternativ, att göra det obekanta bekant och vice versa, att fokusera på hur människor verkligen gör saker snarare än hur de säger eller tror att de gör.

 

Jag håller med om de här punkterna i relation till mitt arbete vare sig det är medvetet eller inte. Min roll är på något sätt uppenbar på grund av min intention att fokusera på samhällsfördelar för människor med afrikanskt påbrå. Mitt testande och utforskande har fördelat sig över flera projekt i olika sociala sammanhang, som jag nämnde tidigare. Den gemensamma nämnaren i alla var syftet att hela.

 

I Manzini & Rizzos bok Small Projects/large changes: Participatory design as an open participated process (2011) nämner de att det sociala beror på de inblandade forskarnas ideologiska och praktiska bakgrund, och att denna definition i sin tur speglas i designprojekt. Min levda erfarenhet av att bevittna alla dessa saker (bilder, frågor, material, platser) som ifrågasätter min synlighet i det här rummet gör att jag börjar ifrågasätta relationen mellan konstnär, material och samhälle. Med alla dessa “goda intentioner”, hur påverkar de här bilderna på mig hur en segregerad plats som Göteborg avbildar och interagerar med mig? När jag säger jag mig menar jag oss, i linje med Dr. Maya Angelous ord “jag går framåt ensam, och står som tio tusen”. I det här rummet står jag som afrosvensk, minoritet, sårbar, svart kvinna utsatt för både rasism och sexism. En plats med många skärningspunkter som på något sätt alla måste arbeta tillsammans i att skapa ett tryggt rum att vara i – att existera i.

 

Men själva det rum jag besitter bedömer mig som osynlig, på väggar, i nyheter och media, i den nationella identiteten och till och med i stadskärnor. Det jag kommer fram till är att mitt arbete berör synlighet och förnekandet av offentlighet.

 

Jag använder design som ett instrument för att möjliggöra den här synligheten. På samma gång tävlar jag med andra narrativ och offentligheter som ignorerar och avhumaniserar oss. Ni förstår, Melanin Spaces är inte bara ett projekt utan ett praktiskt sätt att finna och bekräfta vår plats i världen som unga vuxna med afrikanskt påbrå som söker efter frihet. Det är en plats där kampen tar slut.

 

Det är så afrofuturism kommer in i bilden. Det är en praktik genom vilken vi kan utöva vår frihet att föreställa oss en ny värld och börja skapa den parallellt med det vi upplever. Se oss själva avbildade på det sätt vi vill.

 

(Aron Zahran)

Vi, de högst melanerade. Vi hör hemma. Acceptera det. Vi strävar. Vi kommer att existera på våra egna villkor. Vi kommer att ha roligt. Vi kommer att läka. Vi kommer att se till att älska oss själva men viktigast av allt, vårt folk. Vår historia är viktig och vi kommer att förena oss med andra som känner likadant. Vi kommer att inta varje hörn av Göteborg. Vi kommer att bygga. Bygga vårt idag. Bygga vår morgondag och bygga med mening.

 

Det var Aron som läste vårt manifest för Melanin Spaces.

 

Mitt bidrag till samhällsdesignen är en annan röst från en annan del av världen. I min dekoloniala, afrofuturistiska strävan efter att hitta och fira vår identitet som personer med afrikanskt påbrå, samhällsdesigner som jag är, är det oundvikligt att jag ägnar mig åt samhällsdesign i praktiken eftersom jag är väldigt intresserad av att hitta och kämpa för mig själv. Det leder mig till att påstå att samhällsdesign inte är något som alla kan ägna sig åt. Du måste i djupet av din själ vilja se riktig förändring i världen.

 

I relation till bredare samtida design så ifrågasätter jag föreställningerna om vad det innebär att inte vara så intresserad av traditionell design baserad på västerländskt tänkande. För jag tror att dess tid är ute. Många nya röster dyker upp i Afrika och dess diaspora.

Användandet av att inta rum som metod grundar sig på bristen på melanin i stadskärnan, trots att staden är ganska mångkulturell. När jag började tänka på det här projektet reflekterade jag över olika redogörelser om strukturell rasism som jag hade hört från vänner. På den tiden var min förståelse av svenska sociala koder och arbetsplatskultur baserad på mina och icke-vita personer i min omgivnings egna erfarenheter.

 

Erfarenhet, vare sig det är min eller någon annans erfarenhet. Det är alltid startfasen i många av mina projekt.

 

Att vara i vissa rum och gå på olika event gav mig en förståelse för vem jag skulle hitta i dem och vad de skulle prata om. Jag kände detta under ett event organiserat av Veronica Odetunde som hette BLACK HERSTORY, det var under mitt första år som student. Det var första gången jag såg så många icke-vita personer i ett rum och i synnerhet personer med afrikanskt påbrå samlade i ett rum. Det var ett så kraftfullt ögonblick för att jag kände mig sedd och hörd och förstod att jag behövde ett sådant rum.

 

(13:29 Veronica Odetunde i en video som heter “What does home mean to you”)

 

…När jag planerar något, eller när jag bjuder in folk till mitt hem eller till att göra något, så har jag alltid velat att man kommer in och känner sig välkommen. Jag vill att folk ska känna att ok, någon har verkligen tänkt på det här och det är inte sista minuten, allt är genomtänkt, och jag vill att det ska vara en upplevelse och att det ska kännas varmt och tryggt.

 

När jag går till ställen här ibland så blir jag inte ens hälsad på, det finns inget leende, och jag känner bara låt mig gå hem, kanske för att jag inte blev välkomnad, förstår du? Så för mig är det viktigt. Jag tror att de enda platser där jag har blivit inbjuden är typ när det är någons födelsedagskalas eller någon nigeriansk fest, kyrkor och tempel, sådana platser, men när det kommer till event här i stan så skulle jag inte säga… det är liksom öppet för alla, det finns på facebook, men när jag har gått och jag inte känner någon, och jag kan bara känns något i kroppen, det är tillräckligt för att jag inte ska vilja gå. Att växa upp osedd och liksom, ibland känner jag att jag skulle kunna vara ett spöke för att ingen… folk säger ingenting, de tittar inte på dig, vi bara rör oss utan att ens nudda varandra, det är bara konstigt. Ibland tänker jag på det och det känns så läskigt. Så, anledningen till att jag gör vad jag kan för att skapa rum där folk kan komma och se folk som ser ut som dem är för att jag inte vill att någon ska känna som jag kände.

 

Dasury Valencia säger “vårt melanin är det som gör oss synliga och osynliga”. De här orden uttalades när vi fortfarande försökte hitta namn på Melanin Spaces. Jag tror att det är ett kraftfullt sätt att aktivt välja vårt namn och det som gör oss identifierbara i samhället.

 

För svarta och bruna personer handlar att ta plats inte bara om att besöka ett museum, eller en simbassäng. Det är en politisk handling för att några av de här rummen aldrig var menade för oss. Om de vore det skulle de som driver de anstränga sig mycket för att se till att de var inkluderande.

 

Det får mig att tro att inta rum utan att någon institution är inblandad låter oss, personer med afrikanskt påbrå, att starta vår läkeprocess utan att behöva övertyga makthavare att erkänna oss.

 

I “De förtrycktas pedagogik” av Paulo Freire nämner han att lösningen inte är att integrera dem i strukturen utan att omvandla strukturen så att de kan bli sina egna människor.

Jag tror att stärkandet av personer med afrikanskt påbrå känns mest efter våra möten, och det är uppenbart i de skrivna reflektionerna. Folk känner sig berättigade att komma in, folk känner att de vill vara här, folk förstår vad vikten av att vara tillsammans och vad det betyder att vara tillsammans.

 

Så för mig är skiftet som sker mellan det att deltagarna går in och ut ur rummet social design.

 

Så jag kommer inte be om att bli sedd. Jag kommer att bli sedd. Och vi kommer att bli sedda.

 

17:46 Sydafrikansk Zulu kampsång Sobashiya Abazali av Amandla Group

Översättning:

Sobashiya Abazali Ekhaya (Vi kommer att lämna våra föräldrar hemma)

Siphuma sangena kwamany’ amazwe (Vi kommer att beträda främmande länder)

Lapho kungazi khona’ubaba nomama (där våra fäder och mödrar aldrig har varit)

Silwel’ inkululeko  (jagandes frihet)

Sithi salani (Vi säger stanna gott)

Salan’ekhaya (Alla ni stanna gott hemma)

 

Avsnitt 4: La Dekoloniala! Princess och Rossana

Rossana: …när utställningen är igång tar vi över ett hörn av utrymmet med färgglada ljus, musik och måleri. På våra ryggar och med våra händer och munnar tar vi med våra ljud, vårt kaos, våra språk och våra berättelser för att ta tillbaka och skapa ett rum, ett rum som är vårt, vårt land.

La Gozadera var fröet till La Dekoloniala!. Det var en intervention i en grupputställning 2019 där MIlagros Bedoya, också del av La Dekoloniala!, och jag gjorde en live-målning och bjöd in Princess att framföra sin spoken word “Myten om den gode invandraren”.

Efter det har vi arbetat på samma sätt två gånger, en gång för utställningen “Min Kropp Mitt Val” som uppmärksammade den internationella dagen för säker abort. Här skapade vi under vecka en väggmålning som tillsammans med Sarai Álvarez, och Princess framförde sin spoken word, en hyllning till Esperancita och offer för abortförbud och tvångssteriliseringar.

Vår senaste intervention var “Pater Familias and Fatherland” i den strömmade utställningen Domestic/Pandemic/Systemic där vi uppträdde tillsammans för att belysa institutionellt våld mot kvinnor. I alla våra projekt tar vi olika roller. Vi är konstnärer, subjekt, organisatörer och kommunikatörer, röster och lyssnare, skapare av en situation som flödar organiskt. Högljutt tar vi över rum och skapar en känsla av gemenskap. Vi prioriterar att arbeta med människor från det globala Syd eller med koppling till Abya Yala.

 

Princess: Det var så det gick till när vi började ta plats

 

Rossana: Ja, utan att be om lov.

 

Princess: …utan att be om lov. Vi kombinerar konstskapande i rummet med röster, för röster är ett annat sätt att ta plats. Jag minns för vi blev placerade precis bredvid toaletten. Vi ställde fram stolar, vi hade böcker, jag pratade. Framförde spoken word. Det är så vi gör anspråk på rummet och vi drog folk, och det var så La Dekoloniala! föddes, det var som La Dekolonialas mamma.

Rum, utrymme, är väldigt viktigt i alla kontexter. Men i koloniala, postkoloniala, dekoloniala, alla koloniala, superkoloniala, koloniala hus, är kontext väldigt viktigt för att vi är i rum som vi inte är menade att vara som subjekt eller kunskapsskapare. Världen är inte designad för oss att göra det, och rummen är avsiktligt skapade för att exkludera oss.

Vi kommer alltid att vara objekten, vi kommer alltid att vara de som finns på etnografiska museum, vi kommer aldrig att vara subjekt. Vi kommer aldrig att bli sedda som de som skapar kunskap, konst, de som har något att säga. Och jag tror att rummet, särskilt ur ett kolonialt perspektiv, inte är något abstrakt, det är något konkret, det är båda på samma gång. Ända sedan första början har rummet varit nyckeln till, det centrala och hjärtat av inte bara La Dekoloniala! utan av oss. Allt handlar om rummet.

 

Rossana: Jag håller med om det, jag tror att med La Gozadera, och i alla ögonblick vi har skapat efter det, så har vi omkonfigurerat möjligheterna för vad som anses vara ett offentligt rum eller förhållandena som anses göra ett rum offentligt.

Min praktik har till exempel under min karriär anpassat sig, formats av och runt de olika kontexter jag har navigerat i, likaså min metod. Sedan jag flyttade till Sverige arbetar jag huvudsakligen med tillfälliga interventioner på plats, med ljud, performance, etc. Min praktik anpassar sig inte bara efter de aktuella frågorna, utan också efter regler och bristande tillgång till rum. Så mycket av mitt arbete här är tänkt att vara rörlig, inte lämna spår efter sig. Graffiti och interventioner på gatan, som är en stor del av min praktik i Peru, är extremt kriminaliserade här, så med tanke på min situation i egenskap av rasifierad invandrarmamma etc, så måste jag vara klok och avstå från det. I det som sägs vara offentliga rum i det Globala Nord är min blotta närvaro reglerad, övervakad och bevakad. Men samtidigt är det samma kontroll som i våra koloniserade länder, där hur stor tillgång du har hör ihop med färgen på din hud, kön, och så klart dina pengar, men det du visar först är dig själv, ditt ansikte, det är alltid det första de ser.

 

Princess: Jag minns häromdagen, det var två svenska kvinnor som pratade om slaveri. De sa typ “åh! Slaveriet var inte så illa, vi var inte så inblandade!” – Alltså, inte att det inte var så farligt men att Sverige inte var så inblandat i slaveriet – och jag bara ok, ni är inte i position att säga det. Vi bor i ett land där det finns folk som vill prata om det, det finns folk som är ivriga att prata om det. Mina förfäder var slavar, och jag pratar inte om min gammel gammel, nej, jag pratar om att min mormor är 90 år, hennes pappa föddes på 1800-talet… räkna själv, det var inte så länge sedan, och att se någon och samtidigt inte vilja tala om hur utrymmet här inte är en spegling av de värderingarna är löjligt. Vi har ett universitet som är döpt efter Linneau… åh hur uttalar man hans namn

 

Rossana: Jag har ingen aning

 

Princess: Ok, du vet vem jag pratar om, Carl Linneau, eller hur, Linné – det låter som linoleum. Det finns statyer av honom, det finns ett universitet uppkallat efter honom, och det universitetet har ett masterprogram för postkoloniala studier. Du kan inte prata om dekolonialism utan att prata om rum eller utan att prata om hur rum används för att vidmakthålla koloniala värderingar och koloniala idéer, och att det blir konkreta konsekvenser i verkligheten. En av de första saker vi pratade om i La Gozadera var att vi måste vara “tacksamma”. Jag måste inte vara tacksam för någonting. Tacksam för vad? Jag är tacksam för mina vänner, min familj, jag är tacksam om jag hittar 500 kr på gatan, men jag behöver inte vara tacksam gentemot någon kolonisatör. Det koloniala sår som går igenom våra kroppar, som går igenom våra rum, och som går igenom våra länder, och det finns koloniala strukturer i samhället som kontroller rum. Ett sätt att kontrollera rummet är att kontrollera narrativet. Och ett av de sätt som kolonialismen kontrollerar rum är genom att använda konst –  jag menar vit västerländsk konst, jag bryr mig inte om den är kommunistisk, socialistisk, impressionistisk – som ett redskap för vit överlägsenhet. Och jag tror att vi måste prata om statyerna av Karl von Linné. Att inte ha en ärlig diskussion om hur Sverige och vit konst bidrar till att utrymme tas enligt den koloniala ordningen, är ett sätt som kolonialismen fortfarande styr rummen, för det finns ett samband mellan diskussioner och rum, det är därför vi använder spoken word. Att ta plats är inte bara att säga jag är här, det är jag är här, jag kommer att göra det som är bäst för mig och jag kommer att göra det som behövs göras, och det är så vi gör spoken word. Vi har gjort samma modell som i La Gozadera, vi har gjort det tre gånger och varje gång är det sådär, det finns måleri, du målar Rossana, och jag talar, och jag talar det språk som jag finner lämpligt, det språk jag tror kommer att hjälpa mig. Jag är inte så flytande på svenska, jag gör det på engelska för att jag vill, för att det är det sätt som jag väljer att ta plats på. Rum är också personliga, det här är personligt.

 

Rossana: Rum är personligt, rum är avgränsade och fria enligt ursprung, enligt status. Jag tror att konversationen i Sverige om hur migrationslagar och gränser påverkar människors liv baserat på ursprung håller på att förändras. Hur statliga regleringar separerar familjer, skickar tillbaka professionella som har uppnått alla dessa kriterier, men de skickas ändå tillbaka till sina länder. Hur det här landet liksom drar fördel av deras arbete, hursomhelst så skickas de ändå tillbaka. Varje gång jag pratar med någon känns det som att folk antar att det är helt annorlunda i deras land jämfört med till exempel USA eller andra europeiska länder. Till exempel så har jag mött lärare på institutioner för högre utbildning som bara nyligen har upptäckt att studenter från länder utanför EU måste betala extra avgifter bara för att ansöka, och om de blir antagna måste de betala enorma summor, och vissa upptäcker detta bara för att de har studenter från Storbritannien. Det här har pågått i 10 år, jag har inte det exakta datumet. Bristen på förståelse och kommunikation kring de här frågorna är oroande. Hur vissa liv har sämre tillgång till sjukvård, utbildning osv, baserat på deras ursprung. För allt det här formar hur du utvecklar din egna karriär, till exempel som konstnär. För inte så länge sedan pratade jag med personer som arbetar på ett kulturcenter, och de menade att professionella konstnärer är de som inte behöver arbeta med någonting utöver sin konst, och jag menar om du tittar på det i sammanhanget så kommer människor som saknar ett grundläggande skyddsnät alltid att behöva arbeta vid sidan om, även om de är mycket skickliga och professionella. För oss som påverkas av dessa skillnader, på olika nivåer såklart, finns det inget annat sätt än att prata om det, eftersom det påverkar våra liv så påverkar det vår praktik.

 

Princess: Du får alla dessa löften, om du följer reglerna så kommer allt bli bra. Det har inget att göra med din hudfärg, det har inget att göra med varifrån du kommer. Det är en falsk känsla av jämlikhet, du ges plats vid bordet med du får inte tala, du vet vad jag menar. Du måste vara försiktig. Jag förstår att ras är en social konstruktion, men ras avgör hur vi får tillgång till vissa rum, hur vissa resurser fördelas. Och vi kan inte kontrollera hur vi rasifieras, men det är en social konstruktion som existerar,  och att gaslighta offer för rasism är ett sätt att kolonisera rum, för när du pratar om rasism får du höra att det inte finns någon rasism eftersom ras inte existerar. Jag vet att det inte existerar, men du läste inte den andra delen om hur rasism fungerar.

Det personliga är politiskt det som är personligt, rum är personliga, eftersom landsgränser och gränser i rum inte bara är linjer som du skapar, utan också hur vissa personer ses. Jag är en svart kvinna. Jag får inte samma blickar när jag åker till Tensta, Kista eller Rinkeby som när jag åker till Södermalm. Jag får fula blickar när jag åker till Södermalm, långt före pandemin fick jag fula blickar. Jag pratar tillräckligt bra svenska för att klara grundläggande saker, men det här är när språk spelar en roll i tillgång till rummet. Jag pratar engelska med flit så att de tror att jag är en turist och behandlar mig bättre, hon tar inte min plats, hon tar inte plats i mitt land, hon tar inte bidrag, hon stjäl inte våra män eller kvinnor, hon fyller inte landet med blandade barn. Jag var inte ett hot eftersom jag var turist. Jag är den jag är, jag är inte först en person, sen kvinna, sen svart, nej nej, jag är alla dessa saker på samma gång. För att vi ska förstå tillgång till rum måste vi förstå hur rasism fungerar, hur kolonialism fungerar – och colourism.

 

Rossana: Det koloniala såret speglas i vardagliga situationer. I mitt land är traditionella begravningsritualer och andra privata sammankomster förbjudna på grund av covid-restriktioner som på detta sätt kriminaliserar människor i prekära situationer som också till stor del är människor med rötter i ursprungsbefolkningen. I relation till det har jag nyligen presenterat ett projekt kallat Fiestas Funerarias (begravningsfester) som började som en dokumentation av min familjs traditionella sorgeritualer, men på senare tid har projektet ökat i relevans på grund av min personliga situation och den övergripande kontexten med covid-krisen och de politiska åtgärder som följde. Min mormor dog i april i Lima, hon var den sista i min familj som talade ett ursprungsfolkspråk. När hon var döende i Peru var jag sjuk i covid här, och jag hade så mycket sysslolös tid att tänka på konsekvenserna av att fysisk närhet är omöjlig och nya sorgeritualer under dessa förhållanden. Jag kunde inte besöka min familj förra julen eftersom jag var i den oändliga processen för att få ett uppehållstillstånd, vilket är en process som alla invandrarfamiljer är bekanta med. Jag har också reflekterat över de medborgerliga rättigheter som sas vara grunden till varför Sverige inte införde lockdown som andra länder, när en av de första åtgärderna var att stänga gränsen till icke EU-länder. Polisen rör sig alltid i mitt kvarter. Så jag tänkte på den här rörelsefriheten, friheten att skapa band, att bosätta sig. Frihet för vem?

 

Princess: Om du inte gillar det, dra härifrån. Bara dra. Du borde åka härifrån. Det är ett annat sätt att begränsa vår tillgång till utrymme, att kräva saker från oss som man inte kräver av människor som är del av nationalstaten, i det här fallet vita människor. Folk ber inte en vit amerikan som klagar på Sverige att åka hem om den inte gillar det. Svenskar klagar på Sverige hela tiden, det är en del av svensk kultur, och de säger om du inte gillar det, bara dra. Men grejen är, vart? I mitt land är vi i majoritet.

 

Rossana: I mitt land också

 

Princess: I mitt land är svarta i majoritet.

 

Rossana: I mitt land är vi cholas i majoritet.

 

Princess: men det är inte vårt land. Vi är främlingar i vårt egna land. Främlingar i det land vi byggde.

 

Rossana: Jag och min vackra vän Angelica, som är afroperuan, har blivit kallade “exotiska”…

 

Princess:  Vi är främlingar på vår egna kontinent. Vi är främlingar i ett land där vi producerar resurserna för att skapa rum. Vi är den främsta källan till rum, men vi har inte rätt att utnyttja rummen. För att du ska ge någon tillgång till ett rum måste du se den som en person, ett subjekt, och en av de många saker som kolonialism gör är att det avhumaniserar subjekt, avhumaniserar rasifierade människor. Föreställ dig att du ser en kontinent där du till största delen bidragit till kultur, traditioner, musik, matkultur, och det är inte ditt land, du är en främling, de där rummen är inte dina. Fråga inte mig vad jag gör här i Sverige, för jag har gjort tillräckligt för den här världen. Jag har byggt alla dessa rum med mina förfäders blod. Fråga inte vad jag gör här. Jag frågar dig, vad gör du här. Rum handlar inte om storlek. Rum handlar om vem som har tillgång till rummen, och det bestäms av den koloniala ordningen. Och just nu förstör Svea skog, ett statligt företag, samisk skog i norr. Majoriteten av Sveriges befolkning bor i söder, så det handlar inte om att det inte finns utrymme, det finns alltid plats för vit överlägsenhet, det finns alltid plats för kolonialism, men det finns aldrig plats för rasifierade personer eftersom vi inte är menade att ha tillgång till rummen, eftersom vi inte ses som människor.

 

Hatrapadah

 

P: Det som är personligt är också politiskt. Rum är politiska, därför är rum personliga. Först var det La Gozadera, och innan La Gozadera fanns Hysterix.

 

R: Ja, Hysterix är ett kvinnligt konstkollektiv som föddes 2012. Vi gick samman som ett sätt att konfrontera våld mot kvinnor i vårt land. Vi gjorde detta genom interventioner i offentliga och privata rum. Vi försöker också experimentera med estetik utanför konstakademien. Den “vita slöjan” kan man säga, i referens till estetiken i samtida västerländsk konst, som vänder ryggen till folklig kultur med dess rika ikonografiska, symboliska och estetiska metoder. Vi jobbar också med andra kvinnliga konstkollektiv som Las Insurgentes. För vi tror att genom att arbeta i grupp kan vi också samarbeta i våra praktiker och i våra privatliv, vilket är nödvändigt för att kunna fortsätta att arbeta i konstvärlden. I Hysterix tror vi att konst är en viktig plattform på grund av dess förmåga och ansvar att uttrycka sig själv. Konst kan komma in i rum som är förbjudna och kan öppna dörrar, och kan tvinga upp dörrar ibland. Konst, i sin metodologi och i sitt innehåll, borde spegla de förtryckta estetiker och sätt att känna och tänka som kolonisatörerna försökte utplåna under den europeiska invasionen. Vi döpte oss till Hysterix som ett sätt att appropriera termen hysteri, som var en klinisk diagnos för kvinnor som befann sig utanför det som förväntas vara feminint, det vill säga underdånig, lydig och tyst. Fortfarande kallas du hysterisk när du kräver dina rättigheter eller fördömer övergrepp. Därför omfamnar vi i Hysterix hysteri. Vi startade 2012 och vi startade från ett skriande behov av att ta över rum, att ta över gatan, som ett sätt att begära upprättelse för det våld som kvinnor upplever i offentliga rum, där kvinnor blir skuldbelagda för att de blir utsatta för våld för att de befinner sig på gatan, så vi gick samman och utvecklade faktiskt en metodologi för hur vi skulle samarbeta, för vi är alla konstnärer och vi har också en gemensam ideologi och vi har också gemensamma mål. Jag tror att vi, utifrån behov av att ta plats bestämde oss för att gå samman för att det var ett sätt att bli starka, vilket är en fysisk realitet när man är många, det är svårare för dem att behandla en illa. För det finns fler personer som kan klaga. Så jag tror att när jag flyttade hit blev det såklart viktigt att vi är en grupp, för att kunna ta plats och för att allas våra röster skulle kunna höras bättre.

 

Princess: Och sen gjorde du samma sak i La Gozadera på Kungliga konsthögskolan, du bjöd in mig… och du fick mig involverad

 

Rossana: Ja, förlåt

 

Princess: Och sen kommer La Dekoloniala, också som ett sätt att ta plats, det är så viktigt att ta över och skapa rum som strategi och som en metod att närma sig offentliga rum.

 

Rossana: Först och främst har jag aldrig känt mig välkommen i typiska traditionella rum för konst, vit box. I mitt land med rötter i ursprungsbefolkningen, och jag kan säga att det finns en stereotyp att la chola är någon smutsig, okunnig, något som inte hör hemma i en elegant, rationell, intellektuell miljö som konstvärlden oftast förknippas med. Lima är Perus huvudstad, och jag föddes där, men hela min familj är andinsk, så jag vet inte, om jag har något spanskt påbrå så vet jag inte om det var med samtycke… hursomhelst. Hur mycket utbildning jag än jobbade arslet av mig för att få så är jag fortfarande en chola. Så jag har alltid känt att det är ett elitistiskt rum som inte är välkomnande gentemot mig, och det visade sig genom att det alltid var extremt svårt att hitta jobb i Lima, liksom här. Jag har faktiskt mycket erfarenhet av att hantera bristen på rum som är välkomnande och kreativa, där jag kunde vara mig själv och kreativ på det sätt jag vill.

 

Princess: Exakt, för processen att inte bara ta plats utan skapa plats är en del i processen att känna att man har rätt att vara där. Det är inte bara att gå dit och skapa, det är en process att känna att du hör hemma här, att du har rätt att vara där. Och om rummet inte är välkomnande måste du skapa ett sådant rum, för känslan av att vara berättigad är ett privilegium, men även en del av hela psykologin och mekaniken i att vara i ett rum, att existera i ett rum, att ta plats och skapa i rummet. Det är inte liksom, först tar du det och sen känner du dig berättigad, sen skapar du. Nej, det sker simultant.

 

Rossana: Jag tror det är därför vi pratar intersektionellt. Allt det här går igenom mig. Grejen är att ibland när man pratar med sina kompisar om det här så förstår man att de aldrig har behövt tänka på det här…

 

Princess: När du säger kompisar menar du

 

Rossana: vita svenskar, vita europeer, vita amerikaner, vita kanadensare, vita britter.

 

Princess: Människor som rasifieras som vita

 

Rossana: Då förstår du att ja, de kanske vill ha större förståelse för de här frågorna, och de kanske vill att du ska dela med dig av dina upplevelser, men för oss är inte de här frågorna, de här tvivlen, var hör du hemma och inte, något som väntade tills vi var mogna, de här sakerna fanns i våra huvuden när vi var tre, fyra fem år gamla? För mig var det det vid tre års ålder och jag antar att det var omkring den åldern för många. Du vet, när du känner igen dig själv som en rasifierad person.

 

Princess: som den andre

 

R: Hur interagerar du med rum när du är den andre, hur skapar du när du är den andre, hur kan du hedra familjens möda så att du skulle kunna ha de här ambitiösa drömmarna, och vad din familj och den här generationella mödan än gör, så kommer du alltid att vara den andre. Så hur axlar man det här? Hur tar du in detta i din kreativitet? Hur är man konstnär när man har det här perspektivet? Det enda svaret är att du måste skapa ditt eget rum. Det finns ingen annan väg. Jag känner alltid hopp när jag arbetar med andra människor, för ibland när det bara är jag är det svårt att fortsätta längs den här stigen. Jag tror att när jag arbetar i en gemenskap… förutom att bli starkare, så finns också en idé om att din konstproduktion också är del av en våg som du håller på att bli, och tar över. Du är inte bara… Du behöver inte be om lov, vi kommer hit och vi tar över ditt rum, “Ursäkta, vi kommer att gå om tre timmar. Var snäll och sätt dig”. Och jag gillar verkligen att arbeta på det sättet.

 

Musik: Hatrapadah

 

Princess: Det är en våg av postkoloniala teorier och dekoloniala teorier i Europa, och är det så bitterljuvt. Bitterljuvt för att många av de här teorierna, många av de här böckerna, många av de här filosoferna som behandlas som nya och spännande… är gamla. Det är bitterljuvt för att det behandlas som något som måste diskuteras, men som något som måste diskuteras på en abstrakt nivå. Vi har ett universitet som heter Linau universitetet, och jag säger hans namn fel med flit, för jag tar tillbaka rätten som han bidrar till att ta ifrån mig. Om han hade rätt att klassificera och döpa oss som han ville har jag rätt att kalla honom vad jag vill. Jag är berättigad till det. Så man ser ett universitet som heter så och de har ett masterprogram i postkoloniala studier. Det är inte något abstrakt, det är något verkligt, något som du kan ta på, som du kan känna. Bara för att det finns en filosofi i känslor betyder det inte att det inte är konkret. Jag gillar den här frasen av Guante mycket, en spoken word artist, “vit överlägsenhet är inte hajen, vit överlägsenhet är vattnet”. Så vad vi försöker göra är att tömma den där oceanen med en liten sked med ett hål i, och på samma sätt känner jag att vita rum diskuterar kolonialism under villkor. Vi ges alltid rum under villkor. Och jag tror att det är därför som det är så viktigt att i den stunden skapa ett rum som är vårt. Ett rum som är utformat för att vi ska vara där, ett rum som väntar på oss, ett rum som vill att vi ska vara där, ett rum där vi inte är objekt i en etnografisk utställning. Jag tror att det centrala för institutioner, om de vill göra något åt saken, är att lyssna. För handboken finns, men det sätt som vit överlägsenhet organiserar rum på är så att vit överlägsenhet alltid är källan till expertis, och källan till rum.

 

Och, rum är personliga

 

Rum är politiska

 

Det personliga är politiskt

 

Musik: (Hatrapadah ”la china más chola que china…”)

 

Faktaruta: 

I samtalsserien Breddat berättande för offentlig konst undersöker vi hur vi kan förstå hur historiska maktförhållanden fortsätter att forma vår samtid. Genom en dekolonial förståelse av vår tid, det vill säga genom ett antagande om att ett kolonialt maktförhållande formar samtiden, vill vi skapa ett ramverk för en samtalsserie som undersöker relationen mellan dekolonialitet och offentlig konst. Samtalsserien består av fyra delar.

 

Tema:
Breddat berättande

 

Utdragstext:

I seminariet Möjliga monument?/Possible monuments? diskuteras behoven av att hedra och uppmärksamma offren för historien och dess samtida konsekvenser genom möjliga monument och minnesmarkörer. Här kan du ta del av seminariets innehåll. Programpunkten är en av fyra i serien Breddat berättande.