”Det fanns tillräckligt med tid för att låta barnens lek utveckla projektet”

I Örebro utvecklar konstnärerna Jenny Berntsson och Ruben Wätte tillsammans med barn och unga nya platser i stadens parker. I projektet samarbetar Örebro kommun med Statens konstråd. Det är en del utlysningen Konst i stadsutveckling inom regeringsuppdraget Kunskapsnav offentlig konst (2018–2020). 

En stenlagd gång att springa på, som från luften har den tydliga formen av en katt. En hög färgglada och lekvänliga pinnar i ett buskage. En stor svajande, struktur som liknar ett fågelbo och sitter uppspänd mellan några träd. En oktagon täckt av ätbara växter under vilken en tidskapsel fylld av fynd från en konstnärlig utgrävning av samma mark är nedgrävd.   

Det ovanstående är en mycket snabb beskrivning av de fyra semipermanenta verk som är resultatet av de medskapande processer konstnärerna Jenny Berntsson och Ruben Wätte har utfört tillsammans med barn och tonåringar i fyra parker i Örebro. Berntssons Earth drawing Norrbykatten och Pinnleken, och Wättes Redet och Tidskapseln skulle också kunna beskrivas som ett slags konsekvens av att FN:s konvention om barns rättigheter numera är svensk lag.  

Parkenheten i Örebro har tillsammans med Örebro konsthall och Konst i stadsutveckling engagerat konstnärerna i en strävan efter att ge barn och unga ett aktivt utrymme för lek och kreativitet i det offentliga rummet. Lekmiljöer, snarare än de ganska statiska lekplatser som har dominerat de svenska parkerna de senaste decennierna.  

De bägge konstnärerna har under den relativt långa projekttiden haft möjlighet till prövande och medskapande processer. Det finns också en tanke i att båda två har genomfört två processer var, vilket innebär en möjlighet att under snarlika förhållanden pröva och utveckla metod. 

– Den största skillnaden mot vanliga gestaltningsuppdrag är att det har funnits en möjlighet att göra långa deltagarprocesser med barnen vi haft som målgrupp. Det fanns tillräckligt med tid för att låta barnens lek utveckla projektet.  Det var väldigt intressant att följa platsens utveckling parallellt med barnens lek och utveckling, för att se vad det så småningom kunde bli. Det som slutade i de här semipermanenta gestaltningarna, det började när jag träffade barnen första gången. Konstverket är ju egentligen processen i sig, säger Jenny Berntsson. Verken som processerna lämnat efter sig är är varken tillfälliga eller permanenta, utan lever vidare på platsen för att så småningom bättras på, utvecklas eller försvinna. 

Både Wätte och Berntsson är utpräglat processinriktade konstnärer, med stor vana att arbeta mot barn. En väsentlig del av deras respektive praktik är de minnen och erfarenheter som processerna lämnar hos sina deltagare. De semipermanenta verk som projekten lämnar efter sig är kanske centralare för beställare och vuxna brukare av de aktuella miljöerna. 

– Ja, det är väldigt intressant. Mitt första projekt Norrbykatten blev ändå relativt konkret, även om det fanns rum för det fria tänkandet i processen. Men när parkförvaltningen och andra omkring såg att vi skulle lägga ned de här stenarna i marken, då hände det något med engagemanget som var påtagligt. I Pinnleken finns inte riktigt den öppningen. Där kom det också en större reaktion. Boende i närheten tyckte att pinnarna såg stökiga ut, och det speglar ju ett vuxet perspektiv som innehåller en förväntan om att saker måste se ut på ett visst sätt. Parkförvaltningen fick förklara att det handlade om ett slags frihet som inte brukar få synas på den här typen av platser, säger Jenny Berntsson. 

 Att utveckla en beställarkompetens är centralt i projekt av det här slaget. Det krävs dels en kompetens att avgöra vilka konstnärskap som har en praktik som tillför något utan att anpassas i för hög grad och därmed svara på andra frågor än de konstnärliga. Och dels en vilja att arbeta prövande. 

– Jag tror att det har funnits en stor öppenhet hos parkenheten för att se vad konsten kan bidra med. De arbetar aktivt med att förändra barns lekmiljöer och vill bort från ”snabbmatslekplatsen”. Jag tror att de har sett att konstnärerna kommer med en kompetens som de inte har, säger Anna-Karin Wulgué, chef för Örebro konsthall, och tillägger: 

Kanske är det konstnärernas metoder som sticker ut. De har jobbat med barnen som ett rent papper. De har inte haft formulerade mål, utan har låtit processerna styra. Det är det svårt att göra som kommunal tjänsteman. 

För parkförvaltningen har projekten flera olika resultat eller värden. Den fotografiska dokumentationen av processerna är exempelvis viktig. Det är också en insikt om att samarbetsformen med instanser som bevakar det rent konstnärliga värdena är en bra metod. 

– På parkenheten så jobbar vi ju inte med konst för konstens skull. Vår ingång i de här projekten är barnkonventionen och att skapa miljöer där barnen själva får vara med och säkerställa sina demokratiska rättigheter. Och deras medverkan i de här projekten innebär skapande värden och ett lekperspektiv som vi inte får på något annat sätt. På det sättet är vårt intresse att använda konsten som ett verktyg. Men i ett samarbete med Statens konstråd så jobbar man ju för olika värden. Jag ser det som en winwin-situation. Jag tror att det är lättare att jobba på det här sättet i ett samarbete. Om vi gör det själva finns det en risk att vi effektiviserar för mycket, säger Mimmi Beckman, projektledare på parkförvaltningen. 

Andra insikter handlar om att Boverket och andra instanser borde finnas tillgängliga för stöd när man gör gestaltningar för lek som inte svarar under samma regelverk som etablerade lekredskap. Finansieringen av längre processbaserade projekt är också något som måste lösas. Det gäller att vara flexibel och lösningsorienterad. I ett nästa steg ska Jenny Berntssons Pinnlek testas som ett endagskoncept, baserat på den tidigare processen. Mimmi Beckman ser det som ett fortsatt lärande. 

– Jag tänker att om man hittar goda idéer så kan man återanvända dem i enklare processer. Med Jenny har vi talat om processprojekt och konceptprojekt. Processerna handlar om det fria och öppna där man inte vet var man kommer att landa. Men i konceptprojekten har man en färdig idé som man använder för att uppnå en del av resultaten som man uppnådde i process. 

Sebastian Johans

Läs mer och arbetet med lekmiljöer i Örebro