Arbetsprocess för tillfällig offentlig konst

Tillfällig konst är verk som pågår under en begränsad tid och som har en tillfällig plats, funktion eller publik. Det kan till exempel handla om en konsthändelse, en utställning i stadsrummet eller en skulptur som placeras tillfälligt under en kortare eller längre period (då den ofta kallas halvpermanent, eller semi-permanent konst). Ofta berör projekten frågor som relaterar till aktuella samhällsfrågor inom politik, religion, språk, kultur eller tillhörighet. Därför kan den tillfälliga konsten möta nya publiker och bjuda in till en aktiv och medskapande roll på andra sätt än permanent konst.

Att skapa sammanhang
Arbetsprocessen för tillfällig konst skiljer sig från arbetsprocessen för permanent, byggnadsanknuten konst och konst i stadsutveckling på flera sätt. Enkelt uttryckt: Permanent konst tillkommer alltid i förhållande till ett sammanhang – en byggnad, en plats, en social situation, en framtidsvision – som redan existerar. Den curatoriella/konstnärliga idén står i arbetet med tillfällig konst i stället i direkt relation till en specifik fråga, eller speciellt ett område som valts för att det är särskilt intressant att utforska ur ett konstnärligt perspektiv. Konstnärer och curator/konstprojektledare som arbetar med tillfälliga konstprojekt har därför större möjlighet att koncentrera sig helt på det konstnärliga och kan på ett öppnare och friare sätt testa nya arbetsmetoder. Detta kan bidra både till att utveckla vad offentlig konst kan vara, och till hur olika publiker kan möta samtidskonst i sin vardag. Annorlunda uttryckt: Arbetet med tillfällig konst bidrar aktivt till att uppfylla kulturpolitikens mål att främja allas möjlighet till kulturupplevelser, kvalitet och konstnärlig förnyelse, och internationellt och interkulturellt utbyte.

Med det specifika i fokus
Arbetet med tillfälliga projekt är intimt beroende av vilka specifika frågor ska undersökas och i vilken sammanhang. Det gör det svårt att generellt beskriva en arbetsprocess – arbetsprocessen är i högsta grad varierande från projekt till projekt. Det enda som förenar arbetsprocessen för olika tillfälliga konstprojekt är, grovt förenklat, att processen rymmer början, mitt och slut: Projektet startar med en inledande idéfas, den följs av en fördjupande utrednings- och planeringsfas och till slut produceras konstverket i en avslutande genomförandefas. Alla faserna behöver tid, tillit och öppenhet för att välkomna det oförutsedda för att kunna utvecklas och leda till ett bra resultat.

Statens konstråds process för tillfällig konst
På Statens konstråd utgår arbetet med tillfälliga projekt både från konstnärers egen praktik eller ett specifikt, curatoriellt tema. Processen inleds med en researchfas där curator/konstprojektledare och konstnären arbetar utifrån den frågeställning de vill undersöka. När researchfasen är klar följer idéfasen där projektets idé utformas, testas och utvecklas. Därefter tas en produktionsplan fram, i nära dialog mellan curator/konstprojektledare och konstnär. När den är godkänd börjar produktionen.

Dialogen i fokus
Under produktionsfasen tas hela tiden höjd för att mycket kan hända på vägen, och att de konstnärliga förslagen kan behöva utvecklas och förändras beroende på de möjligheter och oförutsedda utmaningar som uppstår. Därför arbetar konstnären i nära dialog med curator/konstprojektledaren, hela vägen från idé till färdigt verk. Förslag och gestaltningsidéer presenteras och utvecklas fortlöpande genom hela processen, och viktiga vägval diskuteras med alla samarbetspartner involverad i processen.

Parallellt förs diskussioner om till exempel var och hur konsten kan visas, vilka publikgrupper konstnären och curator/konstprojektledare vill nå, hur publikerna på bästa sätt kan få information om konstprojektet, om program och konstnärssamtal ska arrangeras i samband med visningen av verken, vilken övrig information som behövs och hur den sprids på bästa sätt, vilka markupplåtelser och andra tillstånd som behövs för att få visa verken, och så vidare.

Ny roll för publiken – och ny publik
När konsten inte behöver vara fysiskt permanent – annars finns nästan alltid fysiska krav på till exempel materiell, långsiktig hållbarhet då offentlig konst blir till – ges konstnärerna möjlighet att arbeta på andra sätt. Det kan också innebära en ny roll för publiken som aktiva medskapare och deltagare i den konstnärliga processen. Tillfällig konst kan därför, på andra sätt än den permanenta konsten, bidra till oväntade möten och möjligheter att kritiskt reflektera, enskilt och tillsammans, mitt i vardagen. Tillfällig konst har på så sätt ett egenvärde i kraft av att kunna verka självständigt, precis som den är, i våra gemensamma rum. Samtidigt de nya arbetsmetoder som experimenteras i tillfällig konst kan leda vidare till och initiera både stadsutvecklingsprojekt och permanenta, konstnärliga gestaltningar.

Och så det praktiska …
Att arbeta med tillfälliga konstprojekt förutsätter en process med tid och tillit. Även flexibilitet och utrymme för projekten att växa är nyckelfaktorer. Detta gäller oavsett om projekten kommer till på initiativ av en organisation, konstnär eller annan fri konstaktör. Tid behövs inte minst för att få allt som måste fungera praktiskt på plats, innan konsten installeras eller äger rum. De tillfälliga verken behöver tillgång till en plats, där de ska kunna finnas under kortare eller längre perioder. Ibland behövs dragningar av el och vatten till verken. Kanske behöver de stängslas av nattetid, så att de inte riskerar att skada någon, eller att gå sönder. Om det är fråga om till exempel performanceverk, kan konstnärerna behöva tillgång till ett rum där de medverkande kan byta om och vila. Polistillstånd och försäkringar kan behövas. En stor utmaning är också ta fram och att etablera en fungerande kommunikation, såväl internt som externt, så att konsten får möjlighet att nå sin publik.

Att utgå från konstnärsburna initiativ
De praktiska utmaningarna för den tillfälliga konsten kan belasta konstnärsdrivna initiativ särskilt hårt. En privat eller offentlig fastighetsägare med full rådighet över en plats, kan lättare än enskilda konstnärer lösa byråkratiska och tekniska svårigheter och ofta till en lägre kostnad. Här kan såväl offentliga institutioner som privata aktörer ta en aktiv roll i att stötta konstnärers arbete. Att möjligheterna att verka professionellt i hela landet som konstnär behöver förbättras, var 2018 en av den konstnärspolitiska utredningens viktigaste slutsatser.

Att tänka på i arbetet med tillfällig konst

• Fastställa en tydlig plan med bra tidsmarginaler för varje fas
• Lita på konstnären och den kreativa processen
• Håll dialogen levande hela vägen
• Arbeta flexibelt med öppenhet för förändring
• Kartlägg vilka samarbeten som behövs
• Skaffa alla nödvändiga tillstånd i tid
• Ge konstnärer som vill möjlighet att närvara vid visningen av verken
• Planera kommunikationen av projektet från början