Tillväxtverket

Kategorier: Kollektioner

 

Konstkonsult: Hanna Stahle
Placering: Tillväxtverket, Stockholm 2016

Hanna Stahle har tagit fram en konstkollektion för Tillväxtverkets kontor i Stockholm. Kollektionen innefattar drygt 40 konstverk, där allt från skulptur till broderi finns representerat. I sitt urval har hon tagit hänsyn till de nyrenoverade lokalerna, för att hitta verk som passar bra in i miljön. En miljö som i sig redan har en iögonfallande identitet formad av inredningsarkitekten. Så här berättar Hanna om sin kollektion:

 

 

Tillväxtverket

”Min första tanke var att jag här ville ta ut svängarna och göra en grafiskt stark kollektion med mycket svart-vitt och gråskala. I de här nyrenoverade, ljusa och stiliga lokalerna fanns väldigt bra förutsättningar för det. De flesta konstverk gör sig förstås bäst i en sparsmakad miljö men för en del verk är det helt nödvändigt för att de alls ska komma till sin rätt. Jag är glad att ha kunnat placera några riktigt fina verk här som verkligen får den uppmärksamhet de förtjänar.”

Tillväxtverkets lokaler på tre våningar är öppna arbetsplatser, där bottenvåningen främst består av reception samt flertalet konferens- och mötesrum. På de två övre våningarna finns individuella arbetsplatser med allt från loungelika soffmiljöer till mer klassiska kontorslandskap. Inredningen varierar i färger och i typer av möbler, kanske tänkt för att skapa variation och lekfullhet för att på så vis främja en kreativ miljö. Lokalernas utformning har inneburit både en utmaning och tillgång; ofta blir mötes- och sammanträdesrum naturliga platser att placera konstverk på, men här domineras väggarna av fototapeter. Hanna har därför utforskat andra placeringar av konstverk, vilket skapat en kreativ och dynamisk hängning.

Byggnaden är avlång med två långa, parallella korridorer på varje våningsplan. I korridorerna skärmar glaspartier av från mindre samtalsrum och avskilda arbetsplatser på ena sidan, medan den sida som vetter inåt byggnadens mitt främst består av väggar med nischer i. Dessa nischer, som vetter mot de mindre samtalsrummen, har Hanna i stor utsträckning använt för sin hängning, då de verk som placeras här både syns när de passeras i korridoren, men också genom glaspartierna för den som sitter där inne och arbetar.

Verken som placerats ut i lokalerna talar med varandra, men också med den miljö och rum de placerats i. I receptionen på entréplan finns en intrikat keramikskulptur av Karin Jaxelius som med sin växande struktur samspelar med Catrin Anderssons två verk vars linjer av kolkrita sprider sig på samma organiska vis över pappret. Samtidigt fångas den blå tonen i väggarnas färg upp i keramikskulpturens glasyr, som skiftar i gråvitt med ljust blåa inslag.

I placeringen av verken har Hanna både arbetat med kontrastverkan och hängningar som går ton i ton med inredningsarkitekturen. Ett verk av Lars-Olov Wiberg skapar med sin rosa ton en kontrasterande punkt i den gröna korridoren och fångar ens blick medan Laris Strunkes målning med ljusa pastellfärgade fält framhävs av den mörkare grå väggen den hängts på, utan att kontrasterna blivit extrema. På den mellersta av de tre våningarna har Anton Alvarez trådinspunna The Threadwrapping Machine High Side Table fått en plats i en nisch som vetter mot en öppen mötesplats mitt emellan de parallella korridorerna. På håll syns tydligt de grafiska mönster som de svarta och vita trådpartierna skapar och på kortare avstånd syns också själva trästommen, rundstavar och träbitar sammanfogade endast med hjälp av tråden som virats tusentals varv.

I sitt arbete med kollektionen har Hanna också fått i uppdrag att integrera och hänga om några konstverk som redan fanns på platsen, bland annat två verk i filt tillhörande Nämnden för hemslöjdsfrågor, som delar lokal med Tillväxtverket. Ett av dessa verk placerades i en nisch tillsammans med en skulptur av Björn Therkelsson där de båda verken i sina toner av mörkt grått samspelar. Ytan på Therkelssons bronsskulptur påminner om den av en stickad strumpa och väggdekorationens korta stumpar av filt skapar även de som ett mönster textil- och sömnadskonnotationer, men då snarare av oregelbundna stygn eller maskor.

Genomgående i de tre planen är Mikael Lundbergs Entropiserie 17, som återkommer på oväntade ställen. Som namnet skvallrar om, består den av 17 delar. Delarna, som tidigare hängde samlat i byggnaden innan den renoverades, har nu i samarbete med konstnären omplacerats. De hänger nu åtskilda vilket gör att de bildar en röd tråd genom huset. Vissa delar sitter mer undanskymt och är kanske inte något som syns vid en första blick in i lokalerna, men upptäcks när en tar en omväg genom en korridor som kanske inte tillhör ens vanliga väg genom lokalerna. Att placera verk på det här viset skapar en spänning, det finns nya saker att upptäcka bara genom att se åt ett håll en i som betraktare inte brukar se åt i vanliga fall.