The Blue Orange

Under mitt samtal med Katharina Grosse inför invigningen av hennes gestaltning blir det tydligt att hon har omfamnat orten Vara. Hennes konst har funnit en plats här. Hon talar om att komma fram till stationen, kliva ur tåget och in i hennes verk: ”Platsen och de som är där blir alla delar av målningen”.

Katharina har satt sig in i den utmaning Vara tagit sig an: ”brain drain”, att ung kompetens flydde orten. Idén till ett nytt konserthus föddes och det byggdes. Hon är imponerad över det begynnande, nya kulturlivet i Vara, med utsålda konserter varje dag. Här har man vänt en negativ spiral till något som växer och spirar. Den här energin har påverkat hennes process med det nya konstverket. ”Vara har genomgått en slags transformation – som en saga. Man undrar vad det här är för en speciell plats man kommit till”, säger hon och tycks tala om både orten, tågstationen och dess nya liv som konstverk.

För mig framkallar Blue Orange den speciella blandning av spontan glädje och eftertänksamhet som Katharina Grosses konst gör när den är som allra starkast. Tågstationen som historisk, symbolladdad plats smälter samman med den direkta upplevelsen av hennes måleri. Ankomsten till Vara blir blå. De enorma objekten sprayade i olika färger på taket och perrong­en är fysiskt påtagliga, abstrakta och unika. Katharina talar om en känsla – ”jemand zu sein” som hon säger på sitt modersmål: ”att vara någon”. Här och nu i Vara.

Verktiteln är inspirerad av Paul Éluards dikt ”La terre est bleue comme une orange”. Jorden är blå som en apelsin. Den här nya, enorma målningen i Vara bjuder in till den poesi som mötet med det nya, det vi inte är vana vid eller det vi kanske inte ens trodde fanns, kan erbjuda. Katharina avslutar vårt samtal med en lika enkel som fin tanke: ”Alla kliver ju inte av i Vara. Men Blue Orangekanske gör att fler be stämmer sig för att göra det”.

Richard Julin