Tereuma

En av språkets vackraste ordsammansättningar är artrikedom. Rik på livsformer. Biologen Ernst Haeckel (1834 – 1919) samlade en förmögenhet räknad i konstfulla livsformer, i verket Art Forms of Nature (1904) där övermäktigt ornamentala havsfossil och varelser som radiolaria, medusor och anemoner trängs bortom all vetenskaplig sans tills alla skapelsens mönster och variationer tecknats fram.

Cecilia Ömalm Krajcikova har under lång tid skapat förtätade arkitektoniska bildvärldar som hemsöks av organiska ornament, lånade ur Haeckels bildbank. Hans mystiska biologi har även inspirerat Krajcikovas manetliknande tempietta, Tereuma. På en plats som en gång var havsbotten prövar den nu sin livskraft i ett nytt medium, beskyddande tung, svällande reslig men ändå utsatt.

Linné gav samlingsnamnet medusa åt maneterna 1752, men vad bryr sig dessa djur om det, som namnlösa och oklassificerade har bebott haven i mer än 500 miljoner år? De är de äldsta djuren bland flerorganvarelserna, men är mycket annorlunda beskaffade: en och samma yta utgör både nervsystem, hud och tarmvävnad beroende på vad som är vänt ut eller in, och vissa arter har fyra hjärnor som visserligen konkurrerar om djurets reaktiva system men möjliggör ett unikt 360 graders synfält.

Har man en gång kommit i kontakt med Haeckels bildvärld kan man aldrig mer betrakta ett ornament av det slag som vi möter i arkitekturen utan att se det som en livsform som oändligt långsamt passerar rummet, pressar sig igenom väggar, tränger sig igenom öppningar, slingrar sig fram längs friser och listverk och vältrar sig i sekellång seghet i kampen mot det ortogonala rummet. Som havsdjur i färd med att amfibiskt forma om sig för att ta sig upp på land. På samma sätt som evolutionsläran beskriver utvecklingens steg, finns idén om den hierarkiska ordningen i ordet ”ornament”; förledet ordo gör ett försök att underordna ornamentet arkitekturens bärverk. Utvecklingen av livsformer sker genom anpassning till miljön, vilket givit oss den skatt som Haeckel förvaltar och mystifierar i sina praktverk, berikad av skapelsens komplexitet men oförmögen att behärska den helt. Krajcikova frigör Tereuma från
ornamentets förvisning till arkitekturens yta. Tereuma är ett ornament som segrat över rummet genom att själv bli en slags arkitektur, en gestaltad passageritual mellan det artrika och det konstfulla.

Malin Zimm